FK igen!

Så kom beskedet från Försäkringskkassan som förvisso inte sagt nej helt och hållet men det har däremot Region Skåne gjort. Ett klart och tydlgit NEJ! med motiveringen att en laseroperation inte är relevant och att denna metod ej används inom det allmänna sjukvårdssystemet i landstinget. Dessutom har thoraxavdelningen bedörmt operation som ej aktuellt och man har därför rekommenderat palliativ cytostatikabehandling. Huruvida laserbahandling av lungmetastaser är motiverad för patienten kan inte bedömas då erfarenhet saknas av denna behandling. Så föll deras ord. Ja, vi lever verkligen inom en liten sfär här i Skåne. Nära till kontinenten men ack så lite vi tar till oss från den "stora världen". 
Nu vill FK veta vad jag tycker om detta och kan komma in med kommentarer på detta svar, vilket jag klart har, en massa. Men jag förstår nu att jag agerat fel när jag inte gjorde en efteranmälan istället för förhandsansökan. Regionen har alltså bedömt operationen i Paris ok men sen backar man. Det är ju faktiskt så att jag kommer kosta RS mycket mera pengar på deras behandling än med operation, men man har säkert svårt att se så långt.
Fortsättning följer...

Äntligen kommer de hem

Om några timmar kommer mina töser hem. De landar kl 22.00 på Kastrup och lyfter om en kvart från Barcelonas flygplats. Ska bli skönt att ha dem hemma igen och att de blir några veckor tillsammans. Hoppas bara inte Erika drar med sig en förkylning hem eftersom hon någon dag haft feber och ont i halsen.

Det första Emelie och jag ska göra imorgon bitti är att gå till läkaren, åtta på morgonen. Ska bli spännande att höra hur läkaren kan hjälpa till eftersom det inte finns en enda tid för koloskopi att uppbringa i stan sedan Slottsstadens mottagning bestämt sig för att ta semester utan att ordna det för sina patienter. Kommer aldrig kunna begripa hur man tre veckor innan jul kan komma på att man ska stänga sin klinik och inte ta emot längre trots att vi, och säkert andra med, haft tid i två månader. Om vi vetat detta för två månader sedan hade det inte varit några problem eftersom hon kunnat komma till hos någon annan då. Ja, allt går till som det passar för stunden känns det som. Tösen har ont och behöver verkligen hjälp och något måste hända imorgon, vi får se vad det blir. Men jag ser inte fram mot det för jag orkar inte kämpa hela tiden för att få hjälp och en läkare som vill men inte kan, vad ska hon göra?

forts...

Ja, en fortsättning på föregående dag blev det idag med alla telefon samtal fram och tillbaka. Lite närmare har vi kommit men långt ifrån något svar. Min tålmodiga kurator har ringt och ringt och åter ringt. Tror inte vi kommer få något besked innan jul men lite närmare till rätt person som kan fatta beslut eller i alla fall närmare att veta var ärendet ligger. Tyvärr finns det inte en person i region Skåne som har hand om utländska ärenden utan det är ett virrvarr av olika. Ingen vet det egentligen, inte ens de som borde fatta beslut. Min kurator hoppas ha väckt den björn som sover och att man kanske kan inse att man verkligen måste ta tag i problemet och sätta någon som ansvarig och som i sin tur kan delegera ut och förmedla vem man ska prata med i dessa ärenden. Det finns i alla andra regioner om vi förstått detta rätt men som sagt inte här. Så med lite tur kan vi därför hjälpa andra som behöver samma hjälp i fortsättningen. Det finns ju alltid en mening med allt, även om det ibland kan verka svårt att se.

Inte lätt det här!

Även min kurator har redan fått känna på vilket jobb det är med ansökningar. Hon har suttit i telefon i flera timmar bara för att komma fram till rätt person att tala med vad gäller min Förhandsansökan och fortfarande har hon inte fått tillfälle att prata med henne.  Alla papper hit och dit med kopior och jag vet inte allt som ska till, alla telefonsamtal, all tid att vänta. Jag är enormt glad att jag har henne som hjälp denna gång. Det känns bra. Vi får se vad allt slutar med. I alla fall kommer länkarna jag skrev om sist att vara till stor hjälp.

Sjukhusläkaren!

Igår pratade jag med min kurator om hur vi skulle kunna gemensamt gå vidare på förhansansökan till Freiburg. Absolut inte det enklaste för vi nåde inte alls någon som kunde svara. Kanske får vi bättre besked på måndag. Men hon pratade med min läkare som tipsade om senaste numret av Sjukhusläkaren där vi bl a kan läsa dessa länkar:

http://www.sjukhuslakaren.se/2011/12/07/direktivet-som-forandrar-varden-i-europa/

http://www.sjukhuslakaren.se/2011/12/07/cancerdrabbade-ann-marie-astrom-fick-ersattning-vard-som-inte-anvands-i-sverige/

http://www.sjukhuslakaren.se/2011/12/07/regeringen-foreslar-nytt-system-for-att-skapa-ekonomisk-trygghet/

http://www.sjukhuslakaren.se/2011/12/07/forsakringskassan-andrar-riktlinjer-for-eu-varden/

Men än är det ett långt steg och mycket förberedelser innan man är där.

Julfin!

Två timmar har det tagit mig att klippa Selma, men oj så fin hon är. Hon har precis varit "skengravid" och är därför med valp. Valpen ser ut som en lång och tanig plastanka och låter när hon tar i för hårt. Varför det blivit just denna anka vet vi inte men vi får knappt komma i närheten av den. Hon morrar och visar tänderna om vi vill ta den från henne så hon blir säkert en bra mamma om vi skulle vilja det. Det blir lite lättare att tvätta hennes päls nu när hon är julfin och vi har detta regniga, träkiga väder. Inte precis någon julstämmning i alla fall. Men det kommer kanske, kanske går regnet över till snö. För två år sedan kom det lagom till julafton och det kan det, med tur även göra i år.

Imorgon åker Erika till Barcelona och insuper lite spansk julstämning. En vecka blir hon borta och kommer först hem med Emelie den 22, sent på kvällen. Det blir riktigt tomt utan henne men samtidigt en veckas prov för mig som snart kommer vara utan henne i ett år när hon ska till Ausralien, snyft. Så, så tomt det utan mina tjejer här hemma. Men det är som det ska vara, vi har bara våra barn till låns. Det gäller att förvalta åren på bästa möjliga sätt och njuta av dem så länge vi kan och får. Sen är det bara att hoppas att de vill komma hem och förgylla tillvaron med deras närvaro då och då.

Vad har egentligen hänt med vårt samhälle?

Posten delar inte ut breven. Försäkringsbolag arbetar över vårt huvud på försäkringstaranren. Sjukvården tar inte emot patienter. Den ena vet inte vad den andra gör eller säger på samma företag. Ingen bryr sig. Ingen tar ansvar. Var ska detta sluta? De senaste dagarna har jag bara haft en massa konsigheter som jag knappt tror är sanna. Jag undrar varför det ska bli på mitt eget ansvar om jag betalar andra för tjänster de ska utföra och så blir det ändå jag själv som ska se till att allt händer ändå. Istället för att bli bättre är det en massa områden som absolut inte har hängt med i utvecklingen. Skola, sjukvård ja, all social omsorg behöver en rejäl översyn på det administrativa planet. Tror inte det är pengar som behövs det är en mentalitets inställning som måste omprogrammeras och ställas in på nutid. Vi måste anpassa och omdirigera våra hjärnor till att arbeta för allas bästa inte bara för "beacuse I´m worth it". När man anser att man gjort allt för ens eget bästa och glömt sitt mål blir det till slut meningslöst att överhuvudtaget gå till sitt arbete. Det måste finnas tydliga mål med klara meningar och stor kommunikation. Att prata med varandra löser i princip alla problem på samtliga plan. Vi måste lyfta huvudet från datorn och säga ifrån, det är dags nu...

Ibland har man fel!

Ibland har man fel, och tur är väl det. Igår fick jag från min läkare det skriftliga beslute man fattat om mig i Region Skåne. Jag får ersättning även för de kringkostnader jag haft i samband med operationen. Det visste jag inte säkert innan och är oerhört tacksam för att jag får. Det har ju varit en del resor innan och efter inte bara vid själva operationstillfället. Att täffa narkosläkare och diverse andra ställen inklusive information om operationen krävde sin resa och sedan är det klart att professorn ville veta hur väl hans operation slagit ut så då blev det en resa efter också. Klart att slutsumman blivit rejäl. Försäkringskassan var snabb att skicka mig orginalkvitton vilket gjorde att jag kunde göra sammanställningen idag och skicka in till Regionhuset idag. Så får jag vänta och se men nu börjar jag våga tänka på Freiburg i januari/februari. Nu ska de bort, alla elaka lungmetastaser.

Dröjer ett tag!

Jag förstår nu att det kommer dröja ett bra tag innan pengarna finns hos mig. Först ska man skicka ut en blankett där man ber om alla mina kvitton!!! Detta kan ju ta tid. Sedan ska jag skicka dem till dem, vilket blir med vändande post och sedan ska man hantera detta. Hur lång tid kan det ta? I vilket fall kan jag inte göra något åt tid i Freiburg ännu eftersom man ska betala innan man blir opererad där. Inga pengar ingen operation. Inga pengar in, inga pengapapper in så det blir till att vackert vänta till man svarar mig i steg två. Men vänta är numera min specialitet.

Ett äventyr...

Idag har jag varit med om ett riktigt äventyr. Jag har åkt buss i Malmö! Jag som hatar detta sätt att färdas på för är det någonstans där bakterier frodas är det på bussar. Nåväl, jag ska inte så lång bit, jag ska inte byta buss (tror jag) och tiderna verkar funka. Jag tar bussen några minuter i två sedan tar det ca 15 minuter att ta sig dit jag ska och så en halvtimmes handling, 15 minuter tillbaka och med fem minuter här och där så ska det ta max en och en halv timme. Jag dubbelkollar mig själv på skanetrafikens hemsida och, jodå, det ska funka utmärkt. Så jag går de tjugo meter vi har till busshållplatsen och väntar på den buss som ska ta mig till Limhamn. Den ena efter den andra passerar men 25 minuter försenad kommer så "min" buss. Jag betalar och stiger på och tycker bara det ska bli skönt med lite värme, det har ju blivit både kallt och blåsigt och att bara stå och vänta är lite ruggigt. Väl på bussen hör jag ett konstigt ljud, jag ser mig om men kan inte hitta orsaken men det blir jag snart varse. Det är bussen som låter och chauffören säger inget om när jag går på att bara tänker köra en hållplats och sedan släppa av alla passagerare. Ja, jo, det är i sig inget märkligt. Det märkliga är att han inte har en plan B till oss som ska vidare. Ingen förstärkning, ingen hjälpsamhet, bara inget alls. Vi får hoppa av!!! Så vad gör man. Vi avvaktar nästa buss som inte ska riktigt samma håll som de flesta av oss skall till, men änglar finns de med. En riktigt vänlig person kör oss en omväg och släpper av oss där vi önskar. Glad ihågen går jag så in i affären och handlar. Och en halvtimme senare är jag på väg tillbaka för att ta mig samma väg hem, tror jag... Likadant här buss efter buss passerar, jag bestämmer mig för att avvakta just den som tar mig direkt hem för att slippa gå på, av, gå på och sedan av igen. Så jag väntar vackert. Men gissa vad som händer precis när den ska komma, just det. Den är inställd! Garanterat den "trasiga" bussen som skulle kommit, men hallå, detta är en timme senare och bussen utannonseras som att det är på väg. Det är bara till att hoppa på ett annat nummer och upp med alla kassar ut igen och så på nästa buss som tar mig hem. Det hela tar mig två och en halv timme och jag lovar, det hade gått fortare att cykla till affären och sedan använda le cykeln hem och till att forsla kassarna på. Tror inte det kommer bli fler bussturer för min del i Malmö. Min cykel fungerar bättre än bussarna i stan!

Trevliga samtal

Nu har jag jagat alla papper som inte Försäkringskassan behöver längre utan ska till regionen istället. Det har inte varit det enklaste. Alla har varit både hjälpsamma och trevliga att prata med och alla papper ska vara på väg hem till  mig. Tänk om allt annat hade gått lika snabbt, så skönbt det varit.
Har även fått rådet att gå till landstinget och be om betalningshjälp, vilket jag kan göra samtidigt som jag förfrågan om förhandsbesked till FK. Hoppas att jag ska kunna få hjälp med detta för det blir återigen en massa papper som komma fram till rätt person.

Jiipppiii!!!

Min läkare ring ikväll och berättade att man i Regonen kommer betala för min operation i Paris. Vilken glad nyhet. Ni anar inte hur glad jag är och hur tacksam jag är över att min läkare hjälpt mig till det.
Nu vet jag att jag kan åka till Freiburg oavsett vilket och det är ju huvudsaken. Men pengar är pengar och behövs alltid. Jag håller tummarna för att jag ska få jakande besked och slippa alla dessa turer fram och tillbaka. Det tar på psyket. Men nu är jag bara tacksam och oerhört glad.