Allt och inget!

Ett härligt väder har vi haft i Malmö och en underbar kväll. Var och spela Minigolf med alla barnen och kan ni tänka er, jag tror för att jag för första gången vann över dem alla tre.

Måndag imorgon. Hoppas trots allt att min onkolog kommer ringa och berätta vad man bestämt sig för att göra med mig men antar att hon inte gör det. Känns konstigt att andra ska veta men inte jag själv som det berör mest. Men nog om det i sinom tid får jag veta. Det värsta är att jag är nervös för att det inte ska bli några operationer här i Sverige. Vi får se.

Ibland känns det som jag aldrig hittar något i tid, men härom dagen fann jag en bok jag önskar jag läst tidigare som heter Anticancer. Den tar upp vad som är bra att äta och med miljön både i förebyggande syfte men även när man fått cancer (alla sorter). Har inte hunnit läsa den, men den verkar helt klart intressant även om jag redan vet en hel del om det. Den verkar vettig och och mycket läsbar. Nu tror jag inte att det kan vara en ersättning till alla gifter och behandlingar vi får men en mycket bra grund. Allting har en mening säger man så därför var det säkert bestämt att det var nu jag skulle hitta boken. Den finns på Bokus.se om ni är intresserade av den också.

Nya prover!

Eftersom man inte har full koll och inte fullt samarbete med varandra fick jag gå och ta nya prover idag igen. Jag hade inte tagit leverprover vilket ska till för diskussion om min fortsatta behandlingsperiod. Nu är det inte helt enkelt att ta prover längre i mina vener eftersom de är både slitna och sega. Jag går ifrån Blodprovsavdelningen med ett antal plåster och blåare armveck. Mycket sällan man klarar att sticka mig på första eller andra sticket. I regel behövs minst fyra stick men det är efter att de hämtat en ny sköterska som ska ta sticket på mig. Antar att detta är vanligt bland alla som varit under behandling lika länge som mig. Nåväl, nu är det taget och svaret har de på måndag morgon. Resultatet får jag själv vänta på, som jag redan skrivit ett antal gånger, i nio dagar.

Var och såg sista delen av Harry Potter idag med mina töser och lite sorgligt är det att det var sista delen. Har alltid tyckt om att det hela tiden skulle komma en fortsättning. Lite nostalgiskt. När mina barn var små började jag läsa de första böckerna för dem som kvällssaga. Det var så mysigt att ligga och läsa för dem samtidigt. Marcus somnade klart direkt, han var för liten för att ha någon behållning av de första årens Harry Potter. Idag tror jag han gillar filmerna lika mycket som jag. Några år senare såg han alla filmer som vi köpte säkert 100 gångr och kunde imitera i princip alla olika karaktärer i filmen. Kul! Han skrämde slaget på oss när vi reste till Italien en gång och han ordagrant immiterade Dumbledore. Vi var säkra på att det var han som smugit sig in i bilen. Han är lika bra på immitationen idag som då.

Längre och längre väntetider.

Var och fick min port a cath spolad idag. Fick reda på att det inte hade behövts ännu på ett par veckor, men tja, nu är det gjort i alla fall, jag var ju ändå där. Under tiden jag satt och väntade på att sköterskan skulle komma kom min läkare förbi. Hon informerade mig att man skulle ta upp mitt ärende denna måndag. Och det blev jag klart glad åt. Jag pratade med henne om att jag skulle behövt något positivt från sjukhusets sida som jag kunde skicka till Försäkringskassan och tyckte jag borde kunna få en tid i nästa vecka. Dels för det är bråttom med papprena och dels för att jag tycker att jag så snart som möjligt bör få reda på vad man bestämmer om min framtid (hade detta varit i Frankrike eller Spanien hade jag klart fått veta detta samma dag som jag gör röntgen). Här ska man vänta i två vekcors tid. Förstår inte att man kan tycka att det är skäligt. Det är dessa väntetider som tar knäcken på en rent psykiskt. Och att bara säga till oss att ta en dag i taget och njuta för stunden är inte befogat, den som säger detta har aldrig upplevt denna situation vi befinner oss i. Vi är helt i händerna på hur våra politiker tycker att sjukvården ska vara, helt klart hänger allt samman med var vi bor och vem vi är. Under dessa dryga två år jag har tvingats vara med om min sjukdom har väntetiderna bara ökat och ökat. Om det beror på att flera fall med cancer upptäcks eller om det beror på personal nedskärningar det vet jag inte. Är bara så besviken idag också...

Röntgen klar

Nu är det bara att vänta på svar från PET röntgen idag. Efter lite misshandling av nålen idag blev jag både kontraströntgad och prover inför torsdag tagna då jag ska spola port a cathen. Jag har haft lågt kalimvärde och måste därför äta tabletter varje dag men det ska inte vara någon fara nu i alla fall inte eftersom jag just nu har uppehåll i cellgiftbehandlingen. Därför fick jag ta prover i armen och inte i fingret idag med. Detta resulterade i tre plåster på armen. Men det är lite som att man får en tablett som ger en annan bieffetkt så måste man få en annan tablett för det. Så fortsätter det hela tiden. Man kan vara glad när man slipper någon tablett men det dröjer inte många veckor förrän man måste få en annan. Men detta är numera en vanesak. Förr kunde jag inte svälja hela tabletter, jag tuggade tom alvedon innan jag kunde svälja ner dem med ett glas vatten. Numera är jag tvungen att svälja ner "hästtabletter" och det funkar, även om jag inte gilar det. Så visst kan man lära en gammal hund att sitta...

Sömnbrist

Har inte sovit så bra inatt. Märkligt att man inte gör det när man tar sömntabletter. Det brukar vara min enda räddning men i natt funka det alltså inte. Jag börjar redan bli trött, såklart. Och lite nervös inför morgondagens röntgen (som jag måste vänta på till den 9 augusti för att få besked om jag kan bli opererad eller inte). För mig helt ofattbart. Kirurgen sa till mig att han inte behövde träffa mig innan operation men om det nu ska bli lungan först kommer jag bli remitterad till Thorax i Lund vilket enligt sägen bara ska ta max två veckor (tror jag så lagom på). Men som ni hör är det bara en evig längtan.

Läste en notis att Spanien börjar få problem med sina privata sjukhus och tiden det kan ta innan man kommer till kan vara så lång som två veckor! Är det ett skämt eller? I svårare fall och beroende på var man bor kan det i extrema fall dröja som max tre månader. Men det är ju minimum vi väntar här i Sverige. Jag fick remiss till sjukhuset för endoskopi i januari och kom till i april! Sen april 2009 har jag väntat på en operation här i Malmö. Det ter sig verkligen annorlunda i våra kära EU länder.

Biverkan.

En biverkan som cellgifterna för med sig är att man lätt kan få dåliga tänder. Eftersom jag är född med dåliga tänder har detta klart påverkat mig ännu mer. Från början har jag haft en det ena en det andra problemet med hål, tappade plomber och lite till. Men eftersom jag så gott som hela tiden fått Avastin har min onkolog sagt nej till att göra vid mina tänder efter att jag fått remiss till sjukhusets tandläkare. Men varje gång tidigare det varit något har jag sluppit inflammation eller ont. Men nu har jag oonnt! En tand har börjat värka oavbrutet och jag måste ta Alvedon för att kunna äta. Hoppas att det kan lägga sig annars måste man göra något för jag kan inte gå omkring med en ömmande inflammation i en tand för evigt. Hoppas dock att det ska gå tillbaka. Nu har jag börjat med Vichy vatten och Listrine flera gånger om dagen i en förhoppning att det ska hjälp. Jag väntar några dagar till men imorgon om jag inte kommer ihåg fel kommer min onkolog tillbaka från semestern och i värsta fall får jag fråga henne vad jag ska göra.

Värsta ilskan har lagt sig!

Det har gått lite tid och jag har fått tänka lite mera på hur man kan sätta en tid till läkarbesök när jag trodde det började vara dags för operation. Vi bara väntar och väntar och inget händer, inte här i Sverige i alla fall. Har tappat allt förtroende för hur de svenska cancerpatienterna blir behandlade. Vad händer om en i bestämmande position råkar ut för cancer? Får han/hon vänta på samma sätt. Eller finns det olika regler här också för vem man är? Hade gärna velat prata med någon ansvarig om detta. Tror inte på att detta kan vara vad vi verkligen vill med våra sjuka svenskar. Varför kan man i Europa annars operera med en gång? varför tar de oss på allvar men vi blir negligerade i vårt eget land? Var kan jag få svar på dessa frågor?

Foton från vår semester!

Idag fick jag kallelsen till läkaren. Den 9 augusti. Två veckor efter röntgen. Jag är så arg så jag kan inte skriva mera om detta. Ska jag vänta verlkligen i två veckor på ett läkarbesök när jag trodde det var en operationstid jag skulle ha den 9 augusti. Jag liter inte längre på att man vill att vi cancerpatienter ska överleva. Vi är bara försökskaniner. Jag visar lite trevliga bilder och skriver mer när jag lungnat mig och hämtat mig från chocken.

Visst är det gott med glass ibland!!!

Första kvällen och vi hade glömt badkläderna med, vi var så frestade att gå i...

Så här skönt hade vi det vid poolen!

Lite för mycket sol, därav skjortan.

Försök att lura till sig lite av Emelies öl!

Här lär jag Marcus lägga olika patianter.

Ljuv, varm sommarkväll (solfrossa därav tröjan)!

Bara i Spanien jag dricker kaffe, jag älskar deras och kan inte motstå det!

Shoppingrunda samt promenad i den vackra naturen.

Visst set det härligt ut...

På språng till...

Favo stället!

Han kunde vara i i flera timmar åt gången...

Förbjudet att hoppa, men alla andra gjorde det, så det var svårt att få honom att låta bli.

Ny lek!

Paus i shoppingen!

Underbar strand att bada vid.

Bilden säger allt.

Coola marcus på enda restaurangkvällen...

bredvid sitter Erika och

på andra sidan bordet sitter vi!

Marcus hjälper till att resa ett parasol som vält av blåsten.

Vår spelhåla på kvällarna!

Visst njuter dem!

Tillbaka från värmen!

Så, nu är vi tillbaka igen. Vi har haft en underbar vecka i sol och värme. Som kallast i havet skulle jag tro vi hade 24 grader men det berodde på att vinden vänt. Vi badade alla i havet och i poolen i anstlutning till huset varje dag. Vi har som mest ansträngande varit en lite längre runda runt shopping gatorna och då förstår ni att vi verkligen kopplat av. Men att få förmånen att i en hel vecka umgås med sina barn utan en dator eller Iphone som distraherar är bara så fantastiskt.

Lite tråkigt väder att komma hem till. Ihållande regn och 17 grader. Blir att hålla sig inomhus idag. Vi hade förmånen av att bli omhändertagna av en vännina som bakat kycklingpaj och rabarberpaj så vi slipper handla idag. Muumms, vad gott det var!

Men imorgon är det tillbaka till verkligheten och att börja ta tag i Försäkringskassa och tider till återbesök efter röntgen mm. Men det tar vi imorgon!

Dags snart!

En dag full av tvätt. städning, strykning, packning och vägning av alla väskor. Vi har varit överens om att man inte behöver halva gardroben med sig för bara en vecka. Dessutom har vi tillgång om så skulle vara att tvätta några kläder. Därför har vi varit tvungna att skära ner på antalet plagg och diverse skönhetsartiklar men jag måste säga att alla inklusive Erika (värst för henne som alltid behöver välja bland hela gardroben) lyckats suberpt och om vår våg går rätt innebär det att vi kan handla med oss hem för ca fyra kilo och det kan vara bra att veta så jag skall noga kolla vågen när allt checkas in för att se att deras stämmer med vår, vilket den alltid gjort tidigare.

Fick ytterligare en räkning från Paris att jag skall betala för sjukhusvistelsen. För någon månad sedan fick jag en bekräftelse på att allt var betalt. Snacka om förvirring. Jag fattar absolut inte vad de håller på med. Det är ju faktiskt jag som skall ha ca 25 000 Skr tillbaka av dem och det trodde vi skulle komma nu inte en ny faktura på samma belopp att betalas. Jag fick inte bli opererad om de inte hade fått min betalning så detta är helt absurt och en hel del frustration finns inom mig över detta. Undrar när allt skall få ett slut för jag är så trött över alla problem som börjar hopa sig.

Nåväl, dags att börja koppla av och hoppas på bara goda nyheter under veckan som kommer. Jag ska bada och bada och så bada igen och varva badandet med en bra bok. Så vi hörs igen den 21.

Frisk igen!?

Om man nu kan säga att jag är frisk igen, men i alla fall har min magåkomma försvunnit. Så skönt att det gick snabbt över men lite matt har jag varit idag även om jag försökt hålla igång lite. Inte bra att bara ligga, det mår man inte bra av heller i synnerhet inte om det blir för mycket. Har tom varit ute en runda med Selma som faktiskt blev en timme lång. Nu var det inte så snabbt vi gick vilket klart Selma gillade för då kunde hon stanna och nosa på allt hon ville och jag orkade, så det blev ju bra.

En dag kvar till vi reser och när vi kommer hem är det inte många dagar till min röntgen. Inte utan att jag blir lite nervös. Det är ju en röntgen som har erhört stor betydelse. Inget i lungsäcken innebär operation i Sverige. Är det något, ja då blir det inte operation i alla fall inte här. Lite orättvist kan jag tycka. Jag undrar så varför det ska bero på vilket land man bor i inte bara var i Sverige man bor. Vem är det som sätter dessa ramar här?  Lite som att man säger till patienter att du är inte värd att sparas men en annan kan vara det. Hur kan Försäkringskassan bara med att säga att jag inte får någon ersättning för man nekat operation i Göteborg och Lund. Men faktum är att jag inte har några metastaser i levern och det måste väl vara det som räknas, eller?

Inte bra!

Igår vaknade jag och mådde inte alls bra. Åt frukost och gick sedan och la mig igen. Det dröjde inte länge till jag fick tömt hela magen. Resten av dagen slötittade jag på TV eller sov. Hade ingen kraft eller energi till något. Idag är jag bättre men inte helt bra. Jag är ganska säker på att det inte är maginfluensa för då skulle någon mer ha blivit smittat. Men vad det annars kan vara har jag ingen aning om. Men det kvittar bara jag nu blir bra. Har inte börjat med packning ännu. Inte heller med planering av tvätt och så, men det löser sig säkert. Vi ska bara på en veckas i solen semester och då krävs inte så mycket packning.

Bidrag

Har i över 20 år varit en flitig bidragerska till SOS Barnbyar. Någon fick mig att tänka efter vart och till vad pengarna verkligen går till. Inte för att det är fel men riktigt, riktigt rätt är det inte med tanke på biverkningar som sker med när man skänker pengar så här. Jag är ingen stor finansiär här men dock har jag skänkt lite varje månad. Kommer i fortsättningen bli till plan International som kommer få bidraget istället. Jag är en stor förespråkare av att alla U-länder mår bäst av att vi hjälper till att utbilda barnen och att de på det sättet får kunniga personer i sitt eget land som kan arbeta för att utveckla landet i den riktining som är bäst för respektive land och inte vad vi här i I-länderna finner vara bra för stunden.

Lite som att skänka pengar till Cancerfonden som i sin tur ser till att pengarna hamnar rätt. Jag känner mig nöjd med min insats även om vi alla kunde göra mera. Men om alla skänker 100 kr i månaden till behövande skolbarn och 100 kr i månaden till Cancerforskning hade vi kommit väldigt mycket längre och alla har råd med det även om man kanske får göra en annan indragning. Men jag kan lova er att alla, precis vem som helst kan imorgon dag få besked om att de drabbats av cancer. Vi har ingen aning om vem som blir drabbad och vi har aldrig någon aning om vad vi har gjort för fel, rätt vad det är så står vi där bara och fattar ingeting. Ja, allt detta sagt för att alla ska tänka efter och se till en helhet i världen. Vi kan inte bara tänka på os själva. Men alla hjälporganisationer är bra och hade jag haft orken och kraften hade jag gärna arbetat som volontär med någon skola där mina insatser kommit landet till godo.

Tröttheten är svår att bli av med.

Kommer ihåg för två år sedan efter att jag fått min första fyra månaders giftbehandling. Det var ganska lätt att komma tillbaka och hämta krafter. Hjärnan var påverkad mycket försvann från mitt minne men där fanns ändå en entusiasm och vilja i mig. Nu två år senare och ytterligare två giftkurer och en operation har mycket av kraften och orken försvunnit. Så mycket som jag vill göra om jag bara orkat. Men nu är det dags att bygga kondition och bli så stark som bara är möjligt för operation två och tre SKA bli av. Men det kommer klart dröja så det är klart att jag hinner det men nu bara väntar jag och hoppas varje dag att entusiasmen ska komma tillbaka. Men med sol och värme kommer säkert energin tillbaka. Viljan har jag klart och lite dowms måste vi ju alla ha.

Köpte en ny baddräkt idag. Jag som bara är en bikinimänniska. Men ärret efter leveroperationen kan jag klart inte ha bara så det fick bli antingen tankini eller baddräkt. Men just den här baddräkten kommer fungera finfint med stomipåse. Jag vet redan nu att efter ändtarmsoperationen kommer jag få stomi. Eftersom tumören är borta måste hela ändtarmen bort. Men den tanken har jag levt med i två år så det är ok. Jag försöker att inte tänka så mycket på den och helt klart är livet mer väsentligt en en liten påse på magen.

En underbar familj.

Idag har varit en dag fylld av prat, missförstånd och lyssnande. Visst är det konstigt hur lite vi verkligen pratar med dem vi älskar mest av allt. I mitt fall mina barn. Vi missuppfattar så lätt vad vi menar och lägger tolkningar hos den andra som är fel och bygger vidare på en falsk sanning. Men livet är för kort för att vi ska såra varandra. Samtidigt som jag är så ledsen för vad barnen ska behöva gå igenom är jag säker på att de samtidigt lär sig något av livet. Jag tror att mina barn fått lära sig känna av situationer och hur man måste lära sig att kommunicera. I vilket fall hoppas jag det för utan kommunikation kommer vi ingen vart vare sig i privatlivet som i arbetslivet. Kommunikation är A och O till hela ens existens. Ett förhållande kan inte bygga på tysthet, då är det dömt att misslyckas vare sig det är med ens partner som vän som barn.

Var hemma hos vänner ikväll som bjöd på en fantastiskt god middag. Det var bättre än restaurang mat. Men så har han också varit kock. Konstigt med vissa familjer där man bara kan känna "värmen". Den bara finns där. Jag blir så glad när jag får vara en del av deras gemenskap. Jag tror det är få förunnat att få ha den närheten och glädjen under ett helt liv men det är helt klart värt att slåss för. Egentligen är det så lite som behövs men om alla ger av sig själva och ingen tar mer än den andra. Om alla respekterar den andras fel och brister samtidigt som vi värdesätter det positiva är jag övertygad om att vi alla hade fått vara med om denna sagolika känsla. Så ta hand om varandra och sluta se felen. Lyssna på varandra och ge av er själva. Oj, vad filosofisk jag blev men det känns bra att inte bara klaga.

En vecka till vi åker och jag har världens skoskav från mina flip-flop skor. Med giftbehandlingen läker såren mycket, mycket långsamt. Kan i princip inte gå alls på framfötterna. Det värsta är att såren varar sig och är öppna. Detta började när jag var i Paris. Men nu är det en vecka till och då hoppas jag att jag i alla fall kan ha några sommarskor på fötterna som inte gör ont. Men å andra sidan är hela kroppen full av sår och märken som tar flera månader på sig att läka.

D-day var kommen!

Vissa dagar ska man inte en stiga ur sängen. Denna dag borde jag legat kvar och bara fortsatt läst om Lance Armstongs fantastiska Tour de France lopp. Idag upptäckte jag bland Emelies pappar att jag redan hade fått kallelsen till röntgen. Den har funnits här sedan den 23 juni. Någon har städat bort den åt mig. D-dagen var alltså redan kommen. Jag bokade en resa som naturligtvis krockar. Jag har väntat och väntat på att brevet skulle komma och tänkte inte i min enfalld att detta skulle bli något problem, men det var det. Jag var tvungen att skjuta fram det fem dagar för här i Sverige stänger ju allt som bekant på sommaren. Man gör bara denna röntgen två dagar i veckan. Att ändra resa med Ryanair är inte att tänka på. Man blir ruinerad bara man försöker kontakta dem. Så var det med det. Bara att bita i det sura äpplet. Får försöka få röntgenläkaren att skynda på med svaret, vilket jag vet går med god vilja. Lite lustigt bara. I Frankrike tar den 20 minuter så har man själv svaret från röntgenläkaren. Där måste inte först remitterade läkare få svaret en till två veckor efter gjord röntgen. Undrar var administrationen brister mest i Sverige eller Frankrike. Min gissning är är lika mycket fast på olika sätt. Kanske skulle man sätta sig ner och jämföra för en sak är klar i Frankrike går allt snabbt men man kan bli tokig på att de inte kan engelska.

Intet är som väntans tider. Nu kommer det ta minst en vecka längre innan jag får min dom: Operation i Malmö eller Paris. Hoppas bara att jag är uppsatt i kön och att man kan skynda på den. Jag vet man inte ska ta ut något i förskott men om jag inte tar för givet att jag går att operera kan jag lika gärna ge upp redan idag. Jag har inte vänpat i två år för att sluta här. Jag ska bli frisk och jag ska vandra Santiago de Compastella tidig höst 2012. Punkt.

Några dagar till

Detta har inte varit så "positiva" dagar. Mest en massa tråkigheter till höger och vänster. Inte lätt alla gånger att behöva ta tag i allt. Ibland önskar jag att jag hade hjälp och att vissa problem bara försvann av sig själv. Inte så lätt heller att sitta framför datorn när ögonen rinner och svider. Jag försöker begränsa tiden och sover nog mest för att få dagarna bakom mig. Jag har till och från fortfrande lite svårt med promenaderna. Men nu ska jag inte däppa för mycket. Det har snart gått en vecka och efter då brukar det mesta kännas betydligt bättre.Så, med andra ord, det är bara att vänta och se vad som händer.

Om tio dagar reser vi. Var och inhandlde ett par flip-flop för 50 kronor på Hennes idag. Tyckte det var ett litet fynd. Jag har fortfarande svårt att använda annat än resår i midjan så ett par shorts för 79 kronor slank ner också. Men nu är det färdighandlat. Har fått en helt rund kropp och den vill jag ju hemskt gärna träna bort samtidigt som jag vet om det blir operation kan det vara bra med några kilo för mycket (och det har jag nu det lovar jag :-) ).

TACK för att jag får behålla mitt någorlunda sunda förnuft fast hjärnan är trög!

En massa tankar!

Har försökt klara helgens alla tankar tillsammans med sista cellgiftet. Fick pumpen bortplockat igår. Jag vet inte hur det ska kännas eller om man kan känna det, men konstigt nog känns det som skelettet blivit utsatt för något märkligt förtunnande medel (som t ex gifter). Som en kall, stickande känsla. Har inte klarat av att förflytta mig särskilt långt, det bara inte fungerar med benen. Men nu ska det bli bättre och bättre för var dag. Hoppas min hjärna vill hänga med mig så jag får någon helhetsbild och kan svara Försäkringskassan också. Men jag måste säkert avvakta att min onkolog kommer tillbaka men jag vill gärna vara klar med alla inlägg tills dess.

Mitt i all denna röra har vi bokat en resa till Spanien. Bara för en vecka men jag ser redan fram mot den. Ska inte tänka en enda tanke förutom att följa mina barns önskemål. Ska ta med mig en massa böcker och bara njuta vi poolen, koppla av på stranden och inget inget mera. När jag kommer hem har säkert en massa nya problem hopat sig men det tar vi då. Ska njuta av stunden och inte fundera så mycket över framtiden. Jag hoppas att jag ska ha en röntgen tid och ett läkarbesök inbokat. Framför allt önskar jag att man satt upp en operationstid till mig här i Malmö så jag slipper problem med den biten också. Man säger att ingen människa får mer problem än man kan hantera, men jag vet inte om jag håller med...

TACK för att vi får bo i din lägenhet kära kusin!

Försäkringskassan

Har varit fullt upptagen idag med att läsa en massa papper vad gäller Försäkringskassan. De avslog min begäran på ersättning för operationen i Paris pga att man sagt nej till mig i Lund och Göteborg. Enkelt och klart för dem men klart kommer jag först skicka in en omprövning till dem och fattar de inte då kommer jag att överklaga. Men visst det är enkelt att slå på människor som redan ligger. Som om inte sjukdom, behandlingar, rehabilitering och ett i vissa fall ovärdigt liv vore tillräckligt. Man ska slåss för att vara sjuk och få rätt behandling men man skall också slåss för att få den och dessutom inte ruinera sig på vägen. Snacka om att jag har noll förtroende för Försäkringskassan nu. Jag var helt säkert på att få ett snabbt jakande besked. Tack och lov att jag kan få hjälp av t ex Kjell Broberg som själv slagits mot dem. Men mest blir jag förbannad. Jag har klarat levern med en operation (borde och kan bli fler), har en tumörsfri ändtarm och små metastaser på lungan och Försäkringskassan tyckte att det var bättre att jag går några år och kostar pengar med behandlingar, sjukhusvistelse och till slut hospic för att dö. Istället kan jag ju bli frisk och arbetsför och på det betala in skatt och inte ligga samhället så till en last som jag gör nu. Undrar hur de resonerar om det själva skulle behöva göra samma i en liknande situation. Min onkolog här i Sverige har dessutom varit med hela vägen och stöttat mig i att åka. Har skrivit på papper till dem att detta var till fördel för mig. Sett till att jag kunnat skicka alla röntgen bilder och ta alla prover, översatt brev och haft kontakt med Paris hela tiden. Min kirurg har varit och lyssnat på föredrag som Professorn Rene Adam hållit och anser honom mycket skicklig. Han har utfört dessa operationer i flera år och är världsledande på det tillsammans med en professor från Amerika (lite långt att åka dit dock). Men inget av detta har betydelse för Försäkringskassan.

TACK pappa för all hjälp med allt jag får av dig!