Vetlanda nästa!

Ingen hund hemma. Hon är på "landet" med min pappa och har det bra eftersom jag ska vara borta över helgen, men oj vad det blir tyst och tråkigt här hemma. Vi saknar henne en massa, men det innebar att jag istället för att gå en promenad med henne för dels motion och dels frisk luft tog jag cykeln och cykla några mil. Då märks det hur dålig kondition jag egentligen har. Känns inte lika mycket när man går på gymmet och det har jag aldrig riktigt förstått skillnaden med. Men så är det. Det blir till att träna mer och mer effektivt med pumpträning och så om jag verkligen vill komma upp i min vanliga kondition, men jag tror jag nöjer med att ta det lite i taget. Så nu bär det av till Vetlanda och det ska bli spännande.

Kul med arbete!

Jag hade nästan glömt bort hur kul det verkligen är att arbeta. Den sista tiden har jag tagit på mig en del uppgifter och så kul det är att få göra något vettigt om dagarna. Men jag förstår verkligen varför man ska arbetsträna. Huvudet ska hänga med i alla svängarna och det gör de nog hyfsat bra i alla fall men det tar ett bra tag längre tid att få saker gjort idag än tiden innan. I alla fall känns det som jag behöver semester och det kommer jag nog få några dagar fredag till söndag när jag ska åka på Friskvårdskurs men sedan längtar jag efter att fortsätta och träna mer och mer för varje dag och se hur mycket jag klarar och orkar med. Är rädd för att det inte blir så mycket men då är det skönt att det inte är helt tidsbestämda uppgifter jag gör just nu. Stressad av mig själv och prestationsångesten som kommer, varför måste man vara så duktig inför sig själv. Det räcker med att bara vara.

Fusk eller inte?

Vet inte vad som hände men när jag motionerar och anstränger mig för mycket får jag en huvudvärk som är svår att göra något åt. Det är inte som jag är trött och behöver sova men jag kan inte "röra eller göra" för mycket. Det är andra eller tredje gången detta händer och jag vet inte om det blir bättre av att jag håller mig lugn. Jag menar eftersom man ska röra sig varje dag och det är alltid min målsättning.

Nu har jag hållt mig hyfsad stilla och det känns som det är på väg att försvinna helt. Men jag fick ställa in träningspasset på gymmet idag vilket gör att jag får skuldkänslor. Hur jag än vänder på det är det fel. Får ta en långpromenad imorgon och testa. Om jag frågar varför det händer får jag till svar att jag ska ta det lugnt men psykiskt mår jag ändå bättre av att kunna ta i, svårt att hitta ett mellanläge. Det känns som jag fuskar om jag gör det en dag.

Tid för Strålbehandling!

Idag kom kallelse till strålbehandlingen. Systersamtal den 3 december, CT på strålbehandlingen görs direkt efteråt och behandlingsstart den 10 december. Så då har man i alla fall sagt ja till att gå vidare och det är positivt. Har läst på om strålning men har en hel del frågor klart som får vänta till jag kommer till systern. Glad att det kan bli gjort innan jul, men kan tänka mig att jag kommer känna mig som en urlakad trasa till denna julen också. Överallt där man läser om strålning står det att motion är en bra medicin mot biverkningarna, antar därför att det är bäst att ta i och satsa lite mera under dagarna fram till behandling för att ha en del i reserv. Kan tänka mig att orken kan tryta annars.

I natt har jag legat och läst mer än halva natten. Detta kan verkas slött och likgiltigt men för mig är det stort. Min hjärna har kunnat koncentrera sig på en hel bok i ett streck. Kommer inte ihåg när det inträffade sist. Det var inte bara boken som var bra, det var jag som var fokuserad och hjärnan kunde ta till sig vad jag läste, det var inte bara ord på papper. Känns positivt just nu och då får man ta till sig det, för bakslagen kommer men just nu är det bra. 

Nästbästa får duga så länge.

Nu har det gått ett dygn och mina tankar är ljusare idag. Tänker att om man inte kan bli bäst kanske nästbäst får duga. Men jag kan ju alltid fortsätta att komma det där steget vidare för att bli allra bäst. Man ska ju sikta mot stjärnorna och det är det jag gör. Tror fortfarande att det är det som gör att jag klarar av att hantera "mig själv" att hela tiden fortsätta och fortsätta att tänka att en dag ska dessa förfärliga metastaser försvinna. Innerst inne finns det fortfarande i bakhuvudet det som Kjell Broberg skriver om i sin blogg att om man bara får bortopererat alla tumörer i kroppen kommer de till slut försvinna från ca fem år efter modertumören är borta. Och hur det än är har jag nu läst mig till att man genom strålbehandling kan "bota" i 50% av fallen, men om det är sant eller inte vet jag inte förrän jag fått prata med dem på strålavdelningen. Så idag känns det bättre.

Strålbehandling nästa?

Så har då läkarbesöket varit och jag går ifrån med relativt positiva tankar. Jag vet jag ska vara tacksam och att det låter bra. Inget i bukhinnan, detta är numera avskrivet. Ingen metastas här. Lungorna, båda ser just nu bra ut även om han lär mig meddela att han ändå anser lungorna som områden som det när som kan visa ny metastas. Det är snarare frågan om när inte om. Jag vill klart hellre se det som om och inte när. Men det två små rackarna i levern är nu tillbaka. Inte lika stora som de var när jag fick besked på dem först men tillräckligt stora för att visa sig. Som det ser ut just nu är det dem enda metastaser som finns synliga i kroppen  just nu. Jag hade hoppats på att de var borta de också, men så blev det inte.

Förfrågan är nu skickad om de går att göra något åt levern med strålbehandling. Strålbehandling har jag inte gjort tidigare. Det kan bli en ny upplevelse som jag absolut inte ser fram mot. Har varit glad över att hittills slippa eftersom jag hört en hel del negativt om det och framför allt om bestående men efteråt. Men valet är bara cellgift och jag hoppas klart att det kan bli av och att man säger ja till det. Läkaren anser det befogat, och det menas antar jag att han anser att jag kan leva ett par år extra om man lyckas. Nu är det således ny väntan som gäller om man kan behandla mig eller inte. Sen återstår det bara cellgift som jag hatar över allt annat. Nu tid till läkare först nästa år, vilket känns avlägset med februari nu när vi är i november. Just nu känns det tomt i hela mig, men jag är säker på att jag kommer hitta mer positivt inom mig imorgon. Nu blir det ny väntan och hopp om att cellgift ska kunna hjälpa mig. När ska detta ta slut? Men det är, numera ett kroniskt tillstånd hos mig antar jag. Men det positiva är ändå att läkaren tror jag ska kunna gå tillbaka och arbeta även om det dröjer ett tag till.

Idag mår jag bra...

Imorgon är det tid att träffa min nya läkare för andra gången. Hoppas det kommer kännas lika bra efter besöket som det gjorde första gången, men framför allt hoppas jag klart att allt ska vara bra och inget cellgift. Säger han det vet jag inte om jag kommer gå med på det. Känner att jag inte hämtat mig från förra omgången och som jag skrivit tidigare; mycket hellre operation (fast jag hatar allt med det) än gifterna. Har fördrivit dagen med en massa aktiviteter för att slippa tänka så mycket på morgondagen men det är positivt också för det sätter ändå igång positiva vibrationer inom mig. Nu är det bara att vänta på kl 14.30 imorgon. Idag mår jag bra, hoppas läkaren säger samma sak...

Sömnproblem eller bara nervös?

Nu blir jag snart helt galen. När jag går och lägger mig på kvällen är jag så trött att jag inte orkar läsa knappt. Jag släcker lampan och är helt klarvaken, tänder lampan igen, klarar inta av att se något mera för att läsa och släcker igen. Sen sover jag halva förmiddagen och är så trött vid åtta tiden igen att jag bara vill sova. Man kan ju tänka sig en ond cirkel men jag har försökt sätta klockan på åtta, gå upp och sen lägga mig tidigare. Det funkar inte heller. Men jag tror mig komma ihåg att jag haft en likadan period förra gången när det var ett längre uppehåll med cellgifterna. Det är svårt att hitta tillbaka till den vanliga rytmen. Jag får vänta och se vad som händer och vad jag får för besked på tisdag. Kanske är det så enkelt som att jag i det undermedvetna är nervös inför svaret från läkaren?

"Anticancer-boken" igen!

Har börjat så smått och läsa om "Anticancer-boken". Lustigt hur man uppfattar en bok andra gången man läser den. Känns som det är en helt ny bok denna gången. Antagligen för att jag tar till mig informationen på ett nytt sett när jag redan vet på ett ungefär vad där ska stå. Då kan man undra varför jag är tokig nog att läsa den igen med bara ett några månader emellan. Men svaret är att jag vill veta mera, lära mig mera och framför allt förstå allting. Sätta ihop allt i ett samband som gör att allting blir solklart utifrån hur jag ser på min verklighet. Jag har lärt mig hur bra jag mår av att äta "rätt" mat. Det känns bra, men jag vill förstå allt han skrivit om hur allt runt cancern fungerar. Det var sockermolekylen som satte igång min nyfikenhet igen och fick mig till att börja om med boken. Det var så jag upptäckte att jag tar till mig nya upptäckter igen. Trodde ändå att jag hade bra koll men man kan alltid lära sig mera och mera. 

Sockermolekyl!

Tänk vad jag inte har vetat tidigare!
När jag var på röntgen i måndags och fick min sockermolekyl i mig kunde jag inte låta bli att fråga vad den egentligen innehåller och hur mycket socker jag får i mig. Svaret var i och för sig mycket lite och att det är konstgjort socker men att molekylen även innehåller fluor kom som en ordentlig överraskning. Lite chockartat kan jag säga. Socker och fluor i samma blandning! Båda farliga för kroppen. Fluoret kan påverka hjärnan mycket negativt och socker är beroendeframkallande. Dessa två ingredienser har man satt samman i en enda blandning och sprutar in i oss cancerpatienter (ja, även andra)! Hur mycket elände ska vi inte stå ut med?

D- vitamin kur!

Så nu är det bara att vänta på svar.

Numera kommer det ut den ena efter den andra informationen om hur viktigt det är med D-vitaminerna. Mycket mer än man trott innan och det kan vara svårt för oss häruppe i Norden att få tillräckligt med den varan. På sommaren räcker det med 20 minuter i solen, men med den varan blir det lite av på vintern. Sen är solen inte lika stark så vi får nog dubblera tiden om det ska komma tillnärmelsevis i närheten av sommarstrålarna. Kanske denna läsning från Illustredad Vetenskap är tillförlitlig: http://illvet.se/manniskan/sjukdom-behandling/vitamin-d-ar-nyckeln-till-kroppens-forsvar i vilket fall kan det inte skada att ta lite extra vitaminer nu när vi snart är mitt i förkylningstiderna.

Röntgendags!

Kommer precis hem från en underbar promenad i Bokskogen, men oj så trött man blir från all den härliga skogsluften. Känns som man fått en hel vitaminspruta med näring som samtidigt gör att man vill sova en frisk härlig powernap och vakna upp med all energi i världen. Tänk vad en promenad och frisk härlig luft kan göra mot oss.

Imorgon är det redan dags för röntgen.Tankarna maler klart redan på allt vad det kan visa och inte visa. Men det spelar ingen roll med morgondagen besked får jag först den 20. Även om tiden dit verkar lång idag vet jag att det kommer gå snabbt, för lika mycket som jag vill få svar är jag klart rädd för svaret. Så det är bäst att hålla sig kall till närmaste framtiden just nu. 

Allvetare, eller?

Sitter framför datorn och försöker få allt klart till mina ansökningar. Det tar sitt tag och den blir en massa namnundersökningar och kopior. Men det ska säkert ordnar sig. Klart tröttande med alla papper som ska beställas till höger och vänster. Alla vill ha olika intyg eller bekräftelser så det gäller att läsa ordentligt. Tänk så mycket man får lära sig när man är sjuk inom alla möjliga och omöjliga områden. Kanske kan man kalla oss för allvetare till slut.

Kurator - Läkare = Du själv

Jag borde inte vara förvånad men blir det ändå. Nu har jag gått på sjukhuset så pass länge att jag tror mig veta alla skillnader som kommit under de senaste åren. Var hos kuratorn idag och vet ni vad. Numera skriver de inte på ansökningar som vi gör där man från föreningarna vill ha kurators godkännande att man söker. Nähä, då förvägras vi även den hjälpen. Och ja, jag är återigen förbluffad, fast jag trodde jag hört det mesta nu.

När jag frågar vem jag då ska vända mig till så säger hon läkaren. Han kan skriva på mina papper. Men hallå, hallå... Trodde det var dem som var de mest utsatta i denna vansinnes karusell vi numera har inom sjukvården. Jag tror inte det är sant. Återigen får jag agera på eget håll och försöka få tag på rätt personer som kan hjälpa mig hur jag går vidare, för detta tror jag inte kan vara möjligt i det långa loppet. Det är nog bara att börja dra igång cirkusen med vad är kurators område och vad är läkarens. Mig veterligen har det ända tills nu varit kuratorns roll att hjälpa oss att söka bidrag och underlätta det allmänna tillståndet för oss. Frågade även om hon visste var jag kunde börja undersöka om man kan få hjälp till en fläkt på toaletten och se det trodde hon inte alls på, kanske kanske men jag skulle räkna med ett nej. Men jag får själv gå vidare med det. Inte belasta henne med mina problem. Det är då risk att hon blir utarbetad och inte hinner med. Är det då någon som vet vad de SKA göra numer?

När ska detta ta slut. Jag lovar återigen, det är en heltids sysselsättning att vara sjukskriven (och dessutom försöka få ekonomin att gå ihop).

Märklig biverkan!

Vissa biverkningar av cytostatika är bra märkliga. Ibland får jag en molande, knepig känsla i båda armarna som gör att jag måste sträcka på armarna för att det ska kännas bättre. Kommer oftast på kvällen och helst när jag ligger och läser en bok. Störigt och irriterande. Men är det inte värre än så, kan jag leva med det. Vet att det aldrig försvann sist fast uppehållet var närmare ett år med giftet.

Ont av metastas?

En vecka kvar till röntgen och två till besked. Ett besked jag inte är säker på att jag vill ha. Är redan nervös. Innan min andra lungoperation i Freiburg hade jag ont på ett ställe i ryggen. Min förra läkare sa att jag inte kunde ha ont av en metastas här, men i Freiburg sa man att det var från en metastas som satt rätt så lång in i lungan och att den kunde kännas. Idag har jag ont på samma ställe. Det har annars varit borta ett ta. Försöker ändå övertyga mig själv om att det kommer från innan och att det beror på att det inte är riktigt läkt ännu. Hade jag inte känt av den tror jag inte heller att jag varit så nervös. Vi får se, svaret kan ju bli från allt eller inget och inget är det svar jag ska förvänta mig.

Rosa Bandet

Föreningen LevaLivet.com fick ju också en logga i fönstret efter att vi skänkt över 15000 skr till cancerfonden. Eller till Rosa Bandet galan som den heter. När man satt i publiken gick inte detta att se. Vi inom LevaLivet var så flitiga och under en kort tid fick vi gjort närmare 600 armband och sålde. Pengarna skänkte vi under galan, så duktiga vi varit. Man fick inte se allt som visades i TV, långt ifrån. det var nästan bara de starka reportagen som visades och dem var jobbiga. Tror inte det fanns en enda som inte fällde en tår i hela lokalen. Alla har sin historia bakom sig och alla är (nästan) lika jobbiga att lyssna på. Man blir lika berörd av alla. Vi måste utrota denna förfärliga sjukdom för gott. Vi får hoppas att våra pengar kommer forskningen till gagn så de hittar den sanna länken för friskhet för alla.

Upp till kamp! Friskhet för alla!

Röntgentid och läkare

Hemma igen efter en trevlig tripp i Stockholm. Alltid trevligt att vara där och extra plus att träffa Emelie där. Våra tider stämde med en kvart när. Hon landar på  Arlanda och jag på Centralstationen och så sammanstrålar vi med en kvart när, det är fantastiskt med alla fortskaffningsmedel vad har numera.

Väl hemma har tiden kommit från läkaren. Och nu när jag tittar en gång till på tiden på röntgen så stämmer det med att det är den 12 men i vanlig ordning numera har jag tittat på oktober månad där den 12 är en fredag. Tittar man på rätt månad är det en måndag och tid till läkare tisdagen därpå alltså den 20. Det kan jag inte klaga på.