Ingen doshöjning idag!

Var lite nervös att man skulle höja min dos idag för då vet jag att jag med en gång skulle bli sämre. Det känns ändå ok idag. Har varit ute en lång runda med Selma i hopp för att svettas ut en del gifter genom porerna och för att få igång blodcirkulationen bättre (ett tips från Kjell Broberg). Känns som det har haft effekt på mig . Men jag är rädd för att ta i för mycket för sist orsakade de mest troligt ett fall av de vita blodkropparna. En sak jag lidit mycket av är illamåendet men jag har fått utskrivet en starkare sort idag som jag kan varva med Primperan så förhoppningsvis slipper jag detta denna gång. Men denna eviga trötthet...

Tror hela världen utom jag har upptäckt Lance Armstrongs böcker. Om det finns fler dåligt pålästa kan jag oerhört varmt rekommendera er att läsa dem. Lovar att ni kommer beröras på ett mycket annorlunda plan. Har dock inte hittat dem på svenska med de är mycket lätta att förstå på sitt original språk. Och, oooo vilken fantastisk man han är och då menar jag inte för att han vunnit Tour de France sju gånger efter han besegrat cancern (3% chans att överleva var hans odds) utan han levnadssätt som ändrades med hans sjukdom, men läs den om du inte redan läst dem och läst dem i rätt ordning för då för man nog bäst bild av hans böcker som i sig är fristående.

TACK Lance Armstrong för allt du delar med dig av! Stark och berörande.

En varm underbar dag!

Även om det var mer än 33 grader i skuggan i Paris tycker jag vi haft en fantastisk dag här i Malmö med 26 grader i skuggan. Fullt tillräckligt. En fantastisk kväll som jag tillbringade med en vännina i Västra hamnen. Vi drack lite vin och åt gott samtidigt som vi njöt v sommarkvällen och den underbara utsikten med havet och bron i bakgrunden. Med andra ord en helt fantastisk kväll som jag hoppas kommer upprepa sig många gånger under denna sommar.

Ingen sköterska har ringt mig hittills så då tar jag bara för givet att det blir sista behandlingen imorgon. Kan inte sluta undra över om det förra gången blev uppskjutet pga att jag varit övermodig och motionerat för mycket men egentligen är det inget att spekulera i för jag kommer aldrig att få veta svaret.

Så nu räknar jag med en veckas frånvaro av allt förnuft och sedan påbörja återhämtning och krafter för vad jag hoppas operation i Sverige. Kommer inte nöja mig med ett nej och om det blir utlandet  igen. so bee it... Varför ska man behöva kämpa när det kan vara så enkelt, det förstår jag inte. Varför är det ingen diskussion i utlandet medans man här i Sverige har så svårt att fatta vettiga beslut. När ska vi ingå i EU och få vård i det land vi önskar?

TACK för en underbar kväll i Västra hamnen med gott vin och trevligt sällskap!

Hemkommen

Helt färdig kom jag hem inatt. Var minst 33 grader i skuggan i Paris som just nu har en värmebölja. Det är ju nog så skönt men inte när man bara ska ta sig genom staden och gå mellan bussar och metro. Helt genomsvettig och nära att svimma kom jag till sjukhuset. Då hade jag först varit på röntgen som för en gång skull var försenade, vilket innebar att jag absolut inte hann stanna för att äta. Fem minuter innan tid hos professorn anländer jag till sjukhuset hungrig som en varg. Alla mackor var slutsålda i cafeterian så jag gick från där med bara en halv liter vatten. Såklart var professorn försenad också (två timmar). Vimmelkantig gick jag därifrån kl halv fem för att leta ätbart och kl. fem åt jag första måltiden igår. Jag slängde i mig en baugette - gissa om den var god! Sen var det bara att ta sig till flygplatsen. Kunde åkt taxi men snål som jag är i dessa tider valde jag metron och därefter flygbussen. Tiden hade jag. Satt tom ute en halvtimme i det sköna vädret och njöt en stund. Men när man är där så kort tid känns det som lika bra att få komma på plats och det var ändå inte långt kvar. Flyget gick i tid både fram och tillbaka och det är skönt.

Vad sa då professorn. Jo, egentligen inte så mycket mer än att han inte såg någon som helst anledning till att inte operation skulle utföras och att det går hur bra som helst. Han kan inte se att det skulle finnas någon konstig metastas i lungan som skulle kunna göra att man inte kan genomföra operation på primärtumören och att den måste bort. Ny tid har jag om tre månader och då bör jag ha klart vad Sverige har för planer och ett nej finns inte för mig. Är detta ända sättet att bli frisk på så ska jag också genomgå denna operation. Så visst var där en mening med att åka och att få dessa glada besked. Men denna väntan knäcker mig fullständigt. Känns som jag inte gjort annat än väntat i två år och det enda man säger till mig är det blir ny väntan. Hur kan man tro att vi patienter tror att man gör det bästa för oss cancerpatienter? Jag bara undrar...

Nu väntar jag på att få sista behandlingen på torsdag och sen blir det ett långt uppehåll. Jag väntar fortfarande på tid till ny röntgen som ska ske i slutet på juli för att vänta på att min onkolog ska komma tillbaka från semester och ny konferens och sedan ny tid att träffas och så ett nytt ställningstagande. För ni ska inte tro att man kommer ha fattat något vettigt besked eftersom helt klart onkolog och kirurg inte är helt ense med varandra. Har tom fått höra att jag inte ska räkna med att bara för man gör operationerna så blir jag inte frisk mina odds ökar inte nämnvärt. Men det är jag övertygad om att de gör. Däremot är jag tveksam till att jag fått vänta i två år med cancer i kroppen och inte blivit tagen helt på allvar. Jag är helt övertygad om att jag kan besegra alla elakheter i min kropp och jag ska leva till jag blir 90 år och få se alla mina barnbarn växa upp (och få skämma bort).

TACK för all styrka och energi alla ger mig vilket gör att jag orkar kämpa!

Paris, igen

Om två timmar reser jag till Paris och imorgon blir det först röntgen och sedan möte med professorn och så hem igen på kvällen. Snabba turen.

Har precis läst boken av Mikael Andersson "Armlös, benlös men inte hopplös". Den kan jag rekommendera. Men i hans bok ställer han sig några frågor som passar mycket väl in på mitt liv också:

Vad har jag lärt mig av detta?
På vilket sätt kan jag dra nytta av dessa erfarenheter?
Vad finns det för positiva värden i det jag har varit med om?

Inga lätta frågor att besvara men tänkvärda. Kommer jag fram till svaren blir min situation enklare att hantera, inbillar jag mig. Ska fundera ut svaren på planet och se om jag hitta lösningen.

TACK för alla läsvärda böcker det finns?

GLAD MIDSOMMAR!

Vill bara önska er alla en riktigt härligt glad midsommar. Hoppas ni får en trivsam dag med mycket lek, dans kring stången och massor med god mat. Passa på och ta extra hand om varandra! Beacuse You worth it!

TACK ni alla som läser min blogg! Det ger glädje till mig.

Ny dag...

Så har ytterligare några dagar gått och energin kommer smygande på mig. Inte allt för mycket åt gången men lite mer för varje dag. Nu har jag påbörjat nedräkningen för sista behandlingen på ett bra tag, hoppas jag. För den delen hoppas jag att det är sista gången för all framtid. Jag hoppas på operationer och att slippa fler giftbehandlingar.

Så dålig kondition jag har nu. Men det är kanske ok för jag tror ändå att min grund finns där och att den kommer ganska så snabbt tillbaka när jag börjar ta i. Kanske tom så att jag kan börja på gymmet i sommar. Det hade varit härligt. Kanske även zumba, fast då får jag nog ha tjuvtränat lite för mig själv här hemma annars tror jag att jag hade skämts. Tror inte jag har kvar någon taktkänsla alls längre. Det är väl konstigt att gifterna även påverkar vårt balans- och kordinations sinne. Undrar om allt kan komma tillbaka med träning och "lite" friskare kropp? Vi får väl se.

Märkligt väder vi har just nu. Ena timmen strålande solskin och hyfsat varmt. Nästa stund regnar det och känns nästan kallt. Får se vem som får rätt med vädret imorgon, svenskarna eller danskarna. Oftast är det nog tyvärr danskarna som har rätt om vårt Skåne väder och har de det imorgon lär vi få duka midsommarbordet inomhus.

TACK för en mysig dag med två av mina barn!

Värsta tröttheten lagt sig!

Nu har det gått några dagar och den värsta tröttheten börjar lägga sig. Har till och med varit ute och plockat fläderblommór för att göra fläderbärssaft. Alltid uppskattat. Alla mina tre barn gillar det och det är ju alltid roligare när man gör den själv istället för färdigköpt. Gäller att passa på att plocka blommorna nu, efter midsommar är de överblommade och blir inte något vidare till saft.

Under denna behandlingsperiod har jag inte haft så "många myror" i kroppen. Oron som brukar infinna sig har varit mildare men jag har i gengäld känt av mitt huvud mera. Som om jag inte orkar lyfta upp det utan stöd. Men sovit har jag, som en stock. En behandling kvar nu, jippi! Tänk att man kan längta så efter att något ska ta slut som samtidigt ska vara bra för mig.

Har också bokat resa och hotell till Paris idag. Jag åker söndag eftermiddag och är tillbaka på måndag kväll. Känns bra att få avsluta min lever med att professorn får följa upp hela förloppet från början till slut. Vill ju även veta att om man nu skulle bestämma sig här i Sverige för att operation inte kommer bli av att professor Rene Adam kanske kan vara till hjälp. Det finns det här orosmomentet med grus i lungsäcken och skulle detta grus visa sig vara en metastas kommer man inte ens diskutera operation här i Sverige. Vi får se vad han säger men han vill ha sina bilder tillbaka som jag fick med mig till min svenska onkolog sist jag var i Paris. Dyrt blir det, men kan vi sätta pris på våra liv?

Om ni undrar så hade vi en mycket mysig fredagsmiddag med suchi, asiatisk, kinesisk och makedonisk mat och jag vet inte allt i en enda blandning och det var så gott och så trevligt. Alla, inte bara jag, var trötta så det blev en tidig kväll och en tidigare reunion i augusti denna gång. Innan skolan sätter igång (alla utom jag jobbar i skolvärlden) och innan "mina operationer".

TACK alla som tror på mig!

Trött, igen...

Oj, vad trött jag är och varit. Har bara sovit, ätit och försökt konversera emellanåt med mina barn. Det är en hemsk trötthet som jag bara önskar ska ta slut. Orkar knappt hålla uppe mitt huvud. Sist varade det i sex dagar så jag hoppas att det inte skall vara längre denna gång. I så fall skulle det innebära att morgondagen blir den sista. Dock håller jag tummarna för att det är slut redan imorgon. Nu vet ni varför jag inte varit mer alert här. Tur det är några dagar kvar till midsommar i alla fall för då räknar jag med att kunna föra en normal konversation även om jag inte är världens piggaste.

TACK mina barn för er förståelse!

Ok, dag.

Är klart trött från all behandling med trots det är det ändå en ok dag. Har ju fått magtabletter utskrivet och det hjälper säkert till en hel del tillsammans med Primperan, illamåendetabletter. Men rastlösheten i kroppen finns kvar. Den som gör att man inte riktigt vet vad man skall göra för även om man gör något känns det som en inre oro hela tiden. Hoppas att den försvinner snart men det var en av de biverkningar som försvann sist förra behandlingen. Blir av med pumpen imorgon och då ska jag gå en riktigt långpromenad. Men först ikväll ska vi ut och äta och då hoppas jag att jag inte har så mycket känningar av biverkningarna.

TACK för fin skolavslutning på Bergaskolan!

Nästsista cellgiftsbehandlingen.

Så är den näst sista cellgiftsbehandlingen nästan avklarad. Har klart pumpen med mig hem och den ska bort på lördag kl 12.00. Dessemellan skall jag ut och äta "gott" med mina väninnor. Har aldrig förr druckit något, inte ens ett halvt glas vin, under pågående behanlding men imorgon kommer jag säkert bryta mot det. För hur gott är det med god restaurangmat och vatten? Klart det är gott men med ett glas vin är det ändå godare, eller hur? Hittills mår jag bra. Som vanligt blir jag varm/kall om vart annat pga kortisonet. Tryckande huvudvärk kommer smygande men annars är jag helt ok. Ska lägga mig tidigt ikväll och hoppas jag mår bra imorgon.

Dagen börjar med avslutning för min minsta. Oh, vad nostalgiskt med att min minsta går ut nian. Jag är nog lika spänd som han själv vad han får i betyg. Kämpat har han gjort i synnerhet de sista månaderna. Stor kille och ca en och en halv dm längre än mig (längst av alla syskon). Men minst kommer han alltid att vara för mig. Idag var vi dessutom och lyssnade på Culture Care som är ett Au pair företag med arbetsmöjligheter även i Australien. Det är dit Erika vill komma. Jobba och se så mycket av landet som är möjligt. Tror det kommer bli en super bra erfarenhet för henne innan hon går vidare i livet och bestämmer sig för sin egen inriktning. Man säger att det skall ge en enormt bra merit i sitt CV att ha arbetat som Au pair och det tror jag på. Men inte vill jag mista henne inte men jag vill klart hennes bästa och stöttar henne till fullo. Nu blir det till att jobba ihop pengar till resa och körkort innan hon kan resa men det skall säkert ordna sig. Det bästa är att de samtidigt måste läsa något på universitetsnivå samtidigt och så kommer hon klart träffa folk från hela världen. Det är nästan så jag är lika glad för det som hon själv är (nästan :-) ).

Skam den som ger sig.

Nya prover tagna idag och det var OK. Jag får behandling imorgon. Inget egentligen att vara glad åt, men det är jag. Jag tiggde om att få göra nya prover idag eller imorgon så jag kunde få behandling denna vecka. Och det gick ju bra. Hade jag inte proppsat hade det blivit först på tisdag och det ville jag inte. Förra gången var jag dålig i sex dagar och midsommar vill jag ändå fira. Ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt hur det kan förändras så med de vita blodkropparna. Det blev en extra vecka pga Erikas student. Jag tog proverna i torsdags första gången och de var dåliga. Nytt försök i måndags och de var lika dåliga. Idag två dagar senare är de ok. Märkligt för mig men tacksam är jag. Måsta fråga vad detta kan bero på. Är det kanske risk att samma sak händer även vid denna nya behandling och gör att jag måste vänta fyra veckor till sista behandlingen, det vill jag absolut inte för då vill jag bara vänta in nästa röntgen. Är det inte det ena man oroar sig för så infinner sig ett andra problem. Och ja, jag vet att man inte ska tänka på det så utan ta varje dag som den kommer och det är så lätt att säga men så svårt att göra. Det är min framtid jag tittar efter, dvs när jag är frisk och inte behöver oroa mig för när nästa behandling, röntgen eller bara en provtagning ska vara. Jag vill vandra Pilgrimsleden och få känna mig fri. Fri från alla "sjuk" tankar och bara få vara.

TACK för att mina prover idag var ok!

Inget nytt!

Har inte fått något telefonsamtal idag om jag kan göra om proverna imorgon och kanske få behandling på fredag så jag antar at det inte gick. Vill inte vänta till tisdag men jag antar att det kommer bli så och då undrar jag hur dålig jag kommer bli. Fast det vet jag ju att man inte kan säga förrän efteråt. Varfrö utsätter man patienter för mer obehag än man måste ha. Hur mycket ska vi klara av utan att bryta sönder. Vi har till slut inget eget liv eller värde alls för samhället. Vi får vänta till imorgon och hoppas på någon reaktion då.

TACK mina barn för att ni är som ni är!

Jaha, så ringer de halv sex

Jag är urförbannad. Idag sa en ny sköterska att det var inte alls för att kaliumvärdet var för lågt. Det var acceptabelt nu. Det var de vita blodkrpparna som var för låga. Jaha, varför visste jag inte detta förrän nu. Varför berättar man inte allt med en gång? Jag förstår överhuvudtaget ingenting. Jag är bara arg och besviken på att man inte kan få korrekta uppgifter och varför man hela tiden som cancerpatient skall känna sig i underläge och allt skall dra ut på tiden. Varför behandlas vi så här? För att vi ska dö och inte behöva besvära personalen i Sverige längre? Så känns det i alla fall. De vill skjuta på behandlingen i en vecka. Det vill inte jag. Den 21 tänkte de ge mig nästa, alltså uppehåll med fyra veckor. Nästa vecka är det midsommar och sist var jag dålig och kunde inte göra någonting i sex dagar. Ska jag inte kunna få fira någon midsommar detta året då? Jag vill få behandling senast fredag. Punkt slut. Nu ska jag leta fram ansökan om förhandsbesked på Försäkringskassan om att få göra ändtarms och lung operation i Paris istället pga väntetiderna här i Sverige. Mest troligt åker jag till Paris den 27 också. Glad är jag att jag inte avbokat tiden.

Nya proverna tagna

Var och tog nya prover i morse men har inget hört från sjukhuset efter det. Antar men jag gissar mest att allt var ok och att jag kan få min behandling imorgon. Vill inte vänta några dagar för då kommer det kännas som man skjuter upp allt ytterligare. Det återstår bara två behandlingar till och nästa om två veckor men jag har inte så mycket att sätta emot här. Är proverna dåliga så är de. Den 28 juni är tanken att sista behandlingen skall vara och sedan får jag vänta tre veckor på att man ska ta PET röntgen. Egentligen har jag ett återbesök i Paris då men nu säger man att jag ska få operationerna i Malmö/Lund. Men jag vet inte hur mycket jag kan lita på det. Har i varje fall inte avbokat ännu och jag kommer vänta ett tag till innan jag gör det för jag vill vara på min säkra sida.

Ett steg i rätt riktning eller...?

Har fått tre fakturor för några veckor sedan från sjukhuset i Paris. Jag trodde mest att det var en vanlig faktura men det visade sig vara bekräftelse på att jag nu har allt klart med betalningen. Vilket kan innebära att det är positivt. Jag ska ju så småningom ha pengar tillbaka från Frankrike men det är inte så enkelt och det skall igenom en hel organisation. Fransmän är inte precis kända för att ha en bra administration och mycket är helt oförklarligt och följer ingen logiki. Jag har fått allt detta förklarat för mig och förstår nu varför det är problem. I vilket fall  gick vi igenom de här tre fakturorna och det var ännu mer rörigt och till slut när vi försökt tyda allt kom vi fram till att man tagit betalt för 1000 euro mer, alltså ca 10 000 svenska kronor. Hur detta gått till och varför är en gåta men vi tror att det beror på att de av någon anledning blivit fakturerat för tre operationer vilket då såklart inte stämmer. Det var två. Hur vi ska få rättsida på detta är inte enkelt men jag får hjälp. Vi måste kontakta flera stycken för att få bekräftat att det var två och detta kommer ta sin lilla tid. Lite omvänd problematik. I Paris arbetar man snabbt med patienter som skall opereras men betalning och administration tar hur lång tid som helst. I Sverige är det tvärtom att administrationen går snabbt men att komma under kniven tar enormt långt tid och under tiden man väntar försvinner chanserna att få bli opererad för cancer lever sitt eget liv och kan försämras snabbt. Man måste agera omedelbart och väntan kan bara göra hela situationen värre. Kontentan av mitt resonemang här blir att det kommer bli en väntan ytterligare med några månader innan jag kan räkna med pengar tillbaka och det rör sig om ca 30 000 svenska kronor. Att köpa sitt liv har sitt pris.

TACK för att jag fick en underbar helg med underbara människor!

Student

En fantastisk dag för Erika blev det. Vi hade försökt med allt vi kunde för att få en dag för henne som hon aldrig kommer glömma och jag tror vi lyckades. Med vissa smärre incidenter under dagen som en sko som gick helt sönder och ett klännings band gick av som höll upp hennes klänning. Det ordnade vi under tiden. Lyckad fest med mycket god mat från Jacobs catering i Lund. Många vänner och släktingar.  Men idag är vi trötta, med all rätta.

Fanns bara en sak som nästan fick mig att tycka att dagen inte var bra. När vi väntade på att Erika skulle släppas ut ringde sköterskan från sjukhuset och meddelade att mitt kalium värde är för lågt igen. Måste börja äta tabletter per dag och göra nytt prov på måndag morgon. Risk att man skjuter upp min behandling vilket jag naturligtvis inte vill. 3 tabletter om dagen unde lördag och söndag ska förhoppningsvis höja värdet.

TACK för en lyckad student!

Snart är det student...

Så här stilig kommer min son vara när han imorgon skall gå på sin första bal. Kanske inte vad jag hade tänkt mig, men så är det inte jag som skall gå. Det här kan han använda flera gånger dessutom och är inte bara för en kväll. Han har ju sin systers student på fredag så det blir använt flera gånger på en gång. Suveränt. Så stor tycker han att han har blivit att mamma får absolut inte följa med och välja. Även om jag säger att hans styrasystrar mycket väl kan gå ut och handla med mig.

Idag har det bara blivit tårt bakning. Har hittat två recept som dels är goda och dels går att göra några dagar innan utan att de tappar smak. Det är snarare tvärtom , de blir bara bättre av att få stå till sig några dagar. Mitt i allt kom jag på att jag måste komma ihåg att ta prover imorgon. Får göra det på morgonen för sen blir det fullt upp med stolar, bord och tältresning. Sen ska allt dekoreras också. Senaste väderprognosen är att det ska bli regn hela fredagen och dessutom betydlgit kallare. Hoppas verkligen att de har fel. Går inte att sitta i ett tält då. Det kommer bli rent för kallt.

Imoprgon kväll kommer Emelie, Jippi!

TACK för att Tårtbakningen gick så bra idag!

Klar med undersökning

Ja, nu har jag kollat urinblåsan och allt vara som det skulle. Han kunde inte hitta minsta antydning till metastaser och så lugnad jag blev. Men jag förstår klart att man ville göra undersökningen. Men det var ingen trevlig en. Gick dock snabbt och underbara sköterskor som tar hand om en. Nu är det bara till att vänta till slutet av juli för CT PET´en. Har fortfarande inte fått någon kallelse men det är antagligen normalt. Ett steg längre kommit i alla fall och jag pustar ut ett tag och koncentrerar mig nu på studenten och att Emelie kommer på torsdag kväll. Som jag längtar efter henne. Ska bli så skönt att ha alla tre barnen samlade igen. Hon kommer dessutom med vår franska "tolk" och vän från Paris. Vi bjöd honom till Erikas student. Han har aldrig varit i Sverige så det skall bli kul att få vissa honom vår "lilla" stad. Vi kommer passa på att fira både Marcus och Erikas födelsedagar genom att hitta på något kul. Vi får säkert riktigt kul.

TACK för att det inte var mer metastaser i urinblåsan!

Lite nervös är jag ändå!

Lite nervös inför morgondagen är jag ändå. Tänk om det är fler metastaser, fast jag vet att jag inte får tänka så. Jag hoppas jag kan få ett svar direkt.

Bara studentfester denna vecka. Mycket som ska ordnas och fixas, men det ordnar sig säkert. Största problemet för mig är att jag inte ska glömma vad jag ska göra. Jag har en massa minneslappar för att försöka få ordning på det men ändå kommer det nya saker hela tiden. Men det är kul samtidigt så lite angenämt problem är det ändå. Samtidigt som Erika har student så har Marcus sin bal att gå på. Kläder skall ordnas, för ute i sista stund ska man ju vara. Nu är detta inte mitt fel utan hans eget- har inte velat gå med sin mamma tidigare. Kavaj, byxor och skor ska ordnas. Det blir säkert bra när det blir klart. Imorgon blir det i alla fall en studentfest att gå till och det ska bli kul.

TACK för att jag mår så pass bra denna vecka att jag klara med studenten!

Frågor, frågor och åter frågor

Har varit ute på långpromenader och förbättrat tiden varje dag. Det som tog två timmar för några dagar sedan tar nu en timme och fyrtiofem minuter. Måste innebära att min kondition blir bättre och bättre, eller hur! Känns bra. Snart kan jag vanddra Camino de Santiago. Fast idag känns tanken på att också bära en stor ryggsäck lite för mycket. Kanske klarar jag de två sista behandligarna utan så stora bieffekter.

Idag känns riktigt bra. Sommarvärme på 27 grader. Jag älskar sol och värme. Brukar säga att jag är född på fel sida av jordklotet. Finns inget bättre än när man själv vill vara i skuggan istället för solen. Då trivs jag som bäst. Det är precis som ett inre lugn infinner sig hos mig och jag kan inget annat än att slappna av. Men fast jag känner mig "nästan frisk" kommer ändå frågorna som jag måste få besvarade.

- Hur är statistiken för dem som primärtumören går tillbaka på?
- Har man jämfört operation kontra icke operation?
- Vad händer om primärtumören börjar växa igen?
- Opererar man eller blir det cellgifter då?
- Kan jag bli frisk utan operation?
- Om metastaserna i lungan har försvunnit, kan de komma tillbaka då?
- Om de inte svarat lika bra som pimärtumören, blir det operation då?
- Om de finns kvar kan de skicka vidare metastaser?
- Kan jag få en second opinon innan beslut fattas efter min PET röntgen i juli?

Detta är bara några av mina frågor. Antagligen kan jag aldrig få helt klara svar, för det är ingen som vet. Men oj, vad de snurrar runt i mitt huvud.

TACK solen för du skiner på oss!

Tisdag ureologen

Har fått tid till ureologen på tisdag redan. Jag hoppas jag får besked med en gång om det är en divertikel eller cancern som fortsätter leva sig eget liv. Skönt att slippa mer väntan på den tiden. Har inte fått någon ännu till nya PET röntgen och det kan nog dröja ett bra tag till.

Idag var jag ute och gick i min snabba takt i hela två timmar. Underbart väder och underbar promenad längst efter havet. Erika hade med Selma så jag passade på att jaga bättre kondition. Jag kollade inte tiden, det bara blev så för jag njöt från början till slut. Önskar jag kunde göra detta varje dag men det är alltid så mycket som kommer ivägen. I regel inte viktig men i min takt blir ofta det lilla mycket.

Snart är det student vecka och stress med tårtor, mat, is, tält och dukningar. Men det kommer säkert bli bra och snabbt. Erika tar studenten på en fredag vilket i regel innebär att gästerna stannar längre för alla är lediga dagen efter men det är klart bara kul men ställer lite mera krav på kvällen. Hoppas bara att Erika ska bli nöjd för det är det viktigaste. Tyvärr ska inte vädret hålla i sig nästa vecka. Jag tycker synd om alla flickor som vill gå i sina fina, tunna vita klänningar och envisas med att inte sätta på sig åtminstone en kofta och är vrålförkylda dagen

TACK för en underbar dag!

Mår bra!

Mår fortfarande bra och känner inte så mycket av biverkningarna som jag brukar. Lite märkligt, sex dagar tog det för mig att bli av med de värsta och längsta biverkningar och så bara försvinner så gott som allt på dag sju och sedan dess har jag mått riktigt bra. Hoppas att jag kan ha hämtat mig så pass mycket till nästa behandling för på dag tre ska jag gå ut med några vänner och äta. Vi gör detta tillsammans en gång i halvåret och vi brukar ha superkul tillsammans men inte känns det bra att träffas om hela kroppen är rastlös, ögonen svider, huvudet värker och en allmän olustkänsla infinner sig. Men har jag tur tar det inte så många dagar nästa gång. Jag håller på att förbättre min kondition. Har en runda jag brukar ta själv som tar ungefär en timme med bra kondis. Idag var jag inne på en timme och tio minuter vilket är tio minuter bättre än för två dagar sedan. Det är kul att sporra sig själv och jag är säker på att det kommer belöna sig i längden.

TACK för att jag mår så hör bra!