Hemkommen

Helt färdig kom jag hem inatt. Var minst 33 grader i skuggan i Paris som just nu har en värmebölja. Det är ju nog så skönt men inte när man bara ska ta sig genom staden och gå mellan bussar och metro. Helt genomsvettig och nära att svimma kom jag till sjukhuset. Då hade jag först varit på röntgen som för en gång skull var försenade, vilket innebar att jag absolut inte hann stanna för att äta. Fem minuter innan tid hos professorn anländer jag till sjukhuset hungrig som en varg. Alla mackor var slutsålda i cafeterian så jag gick från där med bara en halv liter vatten. Såklart var professorn försenad också (två timmar). Vimmelkantig gick jag därifrån kl halv fem för att leta ätbart och kl. fem åt jag första måltiden igår. Jag slängde i mig en baugette - gissa om den var god! Sen var det bara att ta sig till flygplatsen. Kunde åkt taxi men snål som jag är i dessa tider valde jag metron och därefter flygbussen. Tiden hade jag. Satt tom ute en halvtimme i det sköna vädret och njöt en stund. Men när man är där så kort tid känns det som lika bra att få komma på plats och det var ändå inte långt kvar. Flyget gick i tid både fram och tillbaka och det är skönt.

Vad sa då professorn. Jo, egentligen inte så mycket mer än att han inte såg någon som helst anledning till att inte operation skulle utföras och att det går hur bra som helst. Han kan inte se att det skulle finnas någon konstig metastas i lungan som skulle kunna göra att man inte kan genomföra operation på primärtumören och att den måste bort. Ny tid har jag om tre månader och då bör jag ha klart vad Sverige har för planer och ett nej finns inte för mig. Är detta ända sättet att bli frisk på så ska jag också genomgå denna operation. Så visst var där en mening med att åka och att få dessa glada besked. Men denna väntan knäcker mig fullständigt. Känns som jag inte gjort annat än väntat i två år och det enda man säger till mig är det blir ny väntan. Hur kan man tro att vi patienter tror att man gör det bästa för oss cancerpatienter? Jag bara undrar...

Nu väntar jag på att få sista behandlingen på torsdag och sen blir det ett långt uppehåll. Jag väntar fortfarande på tid till ny röntgen som ska ske i slutet på juli för att vänta på att min onkolog ska komma tillbaka från semester och ny konferens och sedan ny tid att träffas och så ett nytt ställningstagande. För ni ska inte tro att man kommer ha fattat något vettigt besked eftersom helt klart onkolog och kirurg inte är helt ense med varandra. Har tom fått höra att jag inte ska räkna med att bara för man gör operationerna så blir jag inte frisk mina odds ökar inte nämnvärt. Men det är jag övertygad om att de gör. Däremot är jag tveksam till att jag fått vänta i två år med cancer i kroppen och inte blivit tagen helt på allvar. Jag är helt övertygad om att jag kan besegra alla elakheter i min kropp och jag ska leva till jag blir 90 år och få se alla mina barnbarn växa upp (och få skämma bort).

TACK för all styrka och energi alla ger mig vilket gör att jag orkar kämpa!