Så blev jag ett år äldre på pappret. Den är så fånig frågan alla får varje gång man fyller år "Hur känns det?" Det är väl klart att man inte känner sig annorlunda från en dag till en annan.
Men det som numera känns är att jag verkligen, verkligen fick uppleva en födelsedag till.
Det är ju inte alla som får det i mitt umgänge och det blir mer och mer tydligt ju längre man befinner sig i denna "crazy world" .
Jag tänker mera på dem som verkligen betytt något för mig, som varit mina mentorer och stöttepelare. Som alltid haft svar på mina frågor om hur jag kan gå vidare. Idag finns ingen av dem kvar. Jag börjar bli en av de äldsta som sitter inne med kunskapen hur vi kan söka oss utomlands när vården nekat oss i Sverige och att veta att vi inte behöver acceptera vad vår läkare säger utan att ifrågasätta.
Jag vet att vi alltid har rätt till en second opinion. Något som finns inskrivet i vården men som i princip inte används av någon i praktiken. Det är så mycket, mycket mera när jag ser tillbaka på de fyra åren och jag saknar verkligen dem som hjälpt mig. Det känns inte helt rätt att jag fortfarande får leva, jag gjorde bara vad de tyckte var bäst för mig. De hade själva gått igenom samma operationer och behandlingar men överlevde inte till slutet. De orkade inte. Kropparna la bara av. De somnade in, vilket i och för sig känns skönt att veta.
Men jag är säker på att de nu är som små, lysande stjärnor på vårt himlavalv som som vakar över oss och hejar på oss som blivit kvar och hoppas för vår skull att vi ska få stanna kvar så länge vi fyller en mening för oss själva och för våra nära och kära. Livet är alltid orättvist, om vi vet det blir det enklare att planera för sitt eget liv.
Men det som numera känns är att jag verkligen, verkligen fick uppleva en födelsedag till.
Det är ju inte alla som får det i mitt umgänge och det blir mer och mer tydligt ju längre man befinner sig i denna "crazy world" .
Jag tänker mera på dem som verkligen betytt något för mig, som varit mina mentorer och stöttepelare. Som alltid haft svar på mina frågor om hur jag kan gå vidare. Idag finns ingen av dem kvar. Jag börjar bli en av de äldsta som sitter inne med kunskapen hur vi kan söka oss utomlands när vården nekat oss i Sverige och att veta att vi inte behöver acceptera vad vår läkare säger utan att ifrågasätta.
Jag vet att vi alltid har rätt till en second opinion. Något som finns inskrivet i vården men som i princip inte används av någon i praktiken. Det är så mycket, mycket mera när jag ser tillbaka på de fyra åren och jag saknar verkligen dem som hjälpt mig. Det känns inte helt rätt att jag fortfarande får leva, jag gjorde bara vad de tyckte var bäst för mig. De hade själva gått igenom samma operationer och behandlingar men överlevde inte till slutet. De orkade inte. Kropparna la bara av. De somnade in, vilket i och för sig känns skönt att veta.
Men jag är säker på att de nu är som små, lysande stjärnor på vårt himlavalv som som vakar över oss och hejar på oss som blivit kvar och hoppas för vår skull att vi ska få stanna kvar så länge vi fyller en mening för oss själva och för våra nära och kära. Livet är alltid orättvist, om vi vet det blir det enklare att planera för sitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar