Hej och Tack alla för era lyckönskningar.
I och med att jag inte skulle vara på sjukhuset förrän kl 7.30 och inte blev hämtad för ingreppet förrän vid elva hann jag bli ordentligt nervös. När man skulle börja med nedsövningen fick jag nästan panik och kände bara att jag ville bort från allt som har med sjukvården att göra. Men en gullig rar sköterska tog min hand och höll den hela tiden och var så förstående så. Man kan ju tycka att ju fler ingrepp man går igenom desto mer van blir man och skulle kunna tycka att det blir lättare för varje gång. Jag känner precis tvärtom. När jag sa det till min vänliga sköterska sa hon att det var nog så alla andra också kände.
jag fick inte komma hem samma dag som jag hade hoppats på. Man förklarade det med att det trots allt blir inflammationer och kan hända att man får en blödning och det ville jag klart inte vara själv hemma med. Men jag fik eget rum och egen TV så inte ska jag klaga inte. Började morgonen med att få dela rum med tre gentlemän. Man lovade att jag skulle få annat rum efter ingreppet, vilket man klart glömt bort till då. Klart jag undrade och då tittade de lite skamset på mig och sa, jag du åker ju hem imorgon därför kan vi ge dig ett annat. När sängen stod på plats såg jag att det var hur majestätiskt som helst.
Nu har jag alltså fått RF behandling vilket innebär att man för in ett "spröt# i levern. För att detta ska komma rätt använder man ultraljud som vägledning. Sen kopplar man elektricitet till spröt så att radiovågor avges. Detta ska döda vävnaden som ska koagulera och tumörcellen dö. Allt detta kan orsaka inflammation och svullnad som kan göra ont. Och det måste jag säga att det gjort. När jag vaknade ur narkosen trodde jag att de totalt glömt bort att ge mig smärtstillande. Så jag fick två doser morfin genast. Sen kändes det bättre. Jag blev så glad när jag märkte att jag inte hade samma trötthet kvar som förra gången. Jag frågade vad som hänt ch efter mångt och mycket kröp det fram att tydligen är det vanligt att man får högt blodtryck när man gör IRE och det var det som hände med mig. Därför gav de mig en rejäl extra stor narkosdos och därav tröttheten. Blodtrycket gav mig huvudvärk och medicinen gav mig tröttheten.
I och med att jag inte skulle vara på sjukhuset förrän kl 7.30 och inte blev hämtad för ingreppet förrän vid elva hann jag bli ordentligt nervös. När man skulle börja med nedsövningen fick jag nästan panik och kände bara att jag ville bort från allt som har med sjukvården att göra. Men en gullig rar sköterska tog min hand och höll den hela tiden och var så förstående så. Man kan ju tycka att ju fler ingrepp man går igenom desto mer van blir man och skulle kunna tycka att det blir lättare för varje gång. Jag känner precis tvärtom. När jag sa det till min vänliga sköterska sa hon att det var nog så alla andra också kände.
jag fick inte komma hem samma dag som jag hade hoppats på. Man förklarade det med att det trots allt blir inflammationer och kan hända att man får en blödning och det ville jag klart inte vara själv hemma med. Men jag fik eget rum och egen TV så inte ska jag klaga inte. Började morgonen med att få dela rum med tre gentlemän. Man lovade att jag skulle få annat rum efter ingreppet, vilket man klart glömt bort till då. Klart jag undrade och då tittade de lite skamset på mig och sa, jag du åker ju hem imorgon därför kan vi ge dig ett annat. När sängen stod på plats såg jag att det var hur majestätiskt som helst.
Nu har jag alltså fått RF behandling vilket innebär att man för in ett "spröt# i levern. För att detta ska komma rätt använder man ultraljud som vägledning. Sen kopplar man elektricitet till spröt så att radiovågor avges. Detta ska döda vävnaden som ska koagulera och tumörcellen dö. Allt detta kan orsaka inflammation och svullnad som kan göra ont. Och det måste jag säga att det gjort. När jag vaknade ur narkosen trodde jag att de totalt glömt bort att ge mig smärtstillande. Så jag fick två doser morfin genast. Sen kändes det bättre. Jag blev så glad när jag märkte att jag inte hade samma trötthet kvar som förra gången. Jag frågade vad som hänt ch efter mångt och mycket kröp det fram att tydligen är det vanligt att man får högt blodtryck när man gör IRE och det var det som hände med mig. Därför gav de mig en rejäl extra stor narkosdos och därav tröttheten. Blodtrycket gav mig huvudvärk och medicinen gav mig tröttheten.
Så sönt att det är avklarat,hoppas nu att det känns bättre snart!
SvaraRaderaFy vad du får gå igenom,vad du klarar av,tänker på din resa utomlands och allt du får strida över.
Nu önskar jag dig lugn och ro.
Varma tankar till dig! Anna
Vad skönt att allt är över nu och att Du har kommit hem igen! Vet Du något om resultatet, dvs hur de har lyckats skjuta metastaserna? Är läkarna nöjda med det de kunde uppnå? Jag hoppas innerligt att de har lyckats.
SvaraRaderaKram
Tanja