Kort om mina senaste år.



fredag 27 september 2013

Det är bara vi själva som kan förändra hur vi tar emot livet.

Hemma igen efter en mycket omtumlande vecka. Operationen har gått bra vilket jag är oerhört tacksam för. Idag när jag hade utskrivningssamtalet med kirurgen ville jag veta hur mycket kapacitet jag blivit av med från både laserbehandlingen och senaste operation. Mycket tydligt sa han att han tagit bort 20% med två tårtbitar (en tårtbit från underloben en tårtbit från överlobens nedre del som gick över till mellanloben vilket gjorde att han fick ta en liten bit även från mellanloben därför att det fanns en del frågetecken från laserbehandlingen som gjorde han fick ta lite extra för att få fäste).
Antar att från laserbehandling som jag först blev lovad till vanlig operation kanske man får vara nöjd med 20 % . De andra 20 kommer från laseroperationen i Freiburg. Så det är numera detta jag ska leva med och det trodde han aldrig skulle bli några problem för mig så länge jag fortsatte träna och hålla igång. Dock fick jag inte städa, cykla, handla eller gå på yoga /och liknande strapatser). Så det blir att bygga på sina promenader och hitta sin egen kraft. Att få upp flåset är viktigt. Det tycker jag man får igång bra med cykling men den får stå och samla damm nu i fyra veckor.

Måste säga att jag tänker inte börja klaga och hitta en massa fel. Tvärtom har dessa fem dagar verkligen fått mig till att veta hur jag verkligen inte vill behandla andra människor. Att nonchalera, låtsas inte höra eller himla med ögon är inte något positivt för någon personal oavsett om man jobbar på en avdelning på sjukhus eller annat serviceyrke. Att känna att man verkligen inte är välkommen var en sån stor chock för mig att jag bestämde mig för att ta med mig erfarenheten och hädanefter kommer dessa erfarenheter bygga vidare på mina val och möjligheter inom sjukvården. Det är som jag säger hela tiden att vara sjuk kräver verkligen att man är en mycket stark person för att klara att tillfriskna. Men jag säger också skam den som ger sig och livet är inte rättvist. Men det är bara vi själva som kan förändra hur vi tar emot livet.

Enormt skönt att vara hemma och skönt att ha familjen runt mig igen. Dem saknar jag oerhört och nu när Emelie fortfarande är hemma är det extra viktigt att samlas allesammans. 

1 kommentar:

  1. Tack för rapporten, Karin, och skönt att allt har gått som planerat! Det är det viktigaste. Men tråkigt att personalen på sjukhuset behandlade Dig så att Du kände Dig oönskad eller som en belastning för dem. Utan patienter skulle de vara arbetslösa allihopa, men det verkar de inte ha förstått.

    Hur mår Du nu? Har Du ont? Känner Du Dig slapp och trött eller är det bara läkarna som begränsar Din lust att röra på Dig? Du har gått igenom tre olika operationer under en och samma månad. Då undrar man hur Du mår nu, hur Du känner Dig.

    Hälsningar
    Tanja

    SvaraRadera