Så det kan gå...

Igår var som upplagt för en riktigt höjdarkväll med spanien - italien. Såg fram mot en riktigt bra match, vilket det ju blev. Men då händer det som inte ska hända nu och jag blir rädd, riktigt rädd. Efter min powerwalk går något galet med min stomi och flera cm av min ändtarm åker ut. Riktigt obehagligt därför ringer jag med en gång jourcentralen för att fråga om råd och varför detta händer. Blir klart rädd att jag tagit ut mig eller gjort något annat fel i synnerhet som mitt ryggonda kom tillbaka under promenaden och jag redan på morgonen kände mig konstig i magen, tom liksom. Som jag inte hade ätit på en vecka. Man meddelade mig att jag med en gång skulle bege mig till akuten och kl var runt halv sex på kvällen. Det var det sista jag ville men klart jag blev mer skrämd av den informationen så jag tar mig klart dit med en förhoppning att vara hemma igen till nio. Inte mycket folk på akuten (alla var väl hemma för att se matchen) men det tog sitt tag och sköterskan trodde jag skulle till röntgen och jag vet inta allt hon kunde komma på. Tjugo över nio kommer läkaren, tittar snabbt och säger att det är ingen fara, allt är som det ska och detta kan och kommer säkert hända igen och då ska jag bara putta in den själv igen. Fy, inget kul i sig. Men oj, vad jag blev lättad. Jag såg operationer, inläggningar och missad Barcelona resa framför mig. Men allt är ok, jag kan åka och jag kan lägga detta bakom mig och har nu lärt mig något som man skulle meddelat mig innan att detta kunde inträffa. Hade jag vetat hade jag sparat mig själv från ett läkarbesök akut och läkaren hade haft tid för en annan stackare som behövde henne mycket bättre än jag. Så kan det gå. Jag hann hem och fick se Spanien slå Italien i andra halvlek, och det var ju skönt det. Idag har jag bara kvar ryggonda och lite känningar i magen men jag har tid till min ordinareie läkare imorgon så det får hon ta.