Snart ett år sedan operation nummer två.

Självfallet har ingen ringt mig och berättat om vad man tänker med behandling och så på måndag. Jag hade inte heller förväntat mig det. Min läkare ska sluta och har precis kommit tillbaka från semester så jag är säkert långt ner på hennes prioriteringslista. Får jaga dem imorgon och hoppas på tur. Varför är det alltid patienten som jagar läkaren och inte tvärtom? Aktutläkaren lovade att säga till henne att kontakta mig på telefon, men men ... Behöver samtidigt prata med henne om smärtan i lungan/bröstet och fråga vad det kan röra sig om eftersom det inte försvunnit. Känns ändå lite som det kan vara när jag har ansträngt mig för mycket men jag vill klart veta vad det är.
Kom och tänka på att i nästa vecka är det exakt ett år sedan jag gjorde min ändtarmsoperation och blev av med huvudtumören där. Tänk vad tiden går fort, men ändå inte. Känns samtidigt som igår och samtidigt som tio år sedan.