Vakna upp, operationen är färdig...

Det var som hela livet vänts upp och ner och jag log (antingen för mig själv eller så såg mannen som försökte väcka mig mitt leende). Jag hörde  igen "operationen är klar, allt har gått bra". Som ljuvlig musik. Jag brydde mig inte ens om att man fortfarande inte tagit bort allt från min hals och jag kunde inte svälja överhuvudtaget, lite obehagligt, men vem bryr sig i det läget. Det var som en ängel  stod bredvid och erbjöd mig hela världen. I alla fall en telefon att ringa hem på :-) Min pappa var den första som fick direkt besked från mig att jag var ok. Sedan var det min dotter Emelies sak att föra detta vidare till alla som jag tror ville veta.

 Denna lyckokänsla varade hela den dagen. Dagen därpå fick jag hög feber och fick stanna ett dygn till på intensiven. Det visade sig att en sköterska glömt ge mig smärtstillande medel till stygnen som skulle bedövas. Febern försvann ganska så snart efter man fann orsaken. Upp till avdelningen och på lördag skulle en kateter tas bort (tror jag hade 4 på mig plus alla slangar och nålar och gud vet allt). Denna fastnade i ett stygn och fick opereras bort. Alltså nersövd igen och ingen mat på ytterligare några dagar. Det gick fem innan jag fick se mat. Jag var då rätt så svag. Jag behövde inte stanna längre på sjukhuset men återhämtningen har klart tagit längre tid för jag inte haft kraft. efter detta fick jag skyhögt blodtryck som gjorde mig yr. Vill bara med allt detta säga: Det var ingen dans på rosor med operationen men jag ångrar ingeting. Jag är enormt tacksam och det känns som kanske en andra chans ändå kommit"

Befinner mig sedan i torsdags kväll på hotell tillsammans med min son som verkligen gör ett jobb med att ta hand om sin mamma. Även mina två döttrar är här och hjälper mig. De bor bara hos en kompis till Emelie. Tyvärr kommer jag inte kunna åka hem med två av barnen imorgon som jag helst av allt önskade mig. Det är för att jag fortfarande har en kateter som inte går att plocka bort ännu. Men Emelie stannar tills jag ska hem och följer mig till Malmö. Hon ville stanna några dagar i Malml men ju längre vi måste stanna i Paris ju mer krymper hennes tid i Malmö. Läkaren trodde jag skulle behöva vara här hela veckan. Jag vill hem nu. Ska träffa professorn imorgon så då får jag lite mera besked.

Mer och fler berättelser om denna tiden kommer jag efterhand skriva om.

TACK alla duktiga medarbetare kring professor Rene Adams team för det kanon jobb ni gjort med mig!

Imorgon Paris x3

Hej igen!

Jag har haft kontakt med mamma varje dag sedan tre dagar tillbaka och allt går bra under omständigheterna. Om inget inträffar så kan hon lämna sjukhuset imorgon, dock behöver hon antagligen stanna i Paris minst en vecka till. Men vi får se hur det utvecklar sig.

Imorgon så träffas vi alla tre syskon i Paris. Jag tror att vi alla tycker att det ska bli skönt att få se henne. Det är lite svårt att smälta att operationen har varit och vad den egentligen innebär för mamma när man deltar på avstånd. Även fast det inte är för nöjen som vi åker dit tror jag att vi kommer att få en bra tid tillsammans. Det är tillfällen som det här då jag tror att man uppskattar och njuter av varandras sällskap som mest. Jag är tacksam att få vara en del av en familj som bryr sig så mycket om varandra.

Egentligen har jag inte så mycket nyheter, jag tror att det är bättre att mamma berättar mer när hon har möjlighet. För att sammanfatta så har allt gått bra och enligt planerna.

Jag vill passa på att nämna hur tacksam jag är för att det finns så många där ute som bryr sig och visar ert stöd genom att läsa denna blogg. Jag vet att det har betytt mycket för mamma att kunna skriva av sig här och dela med sig av sina erfarenheter och vad de innebär för henne och människor runt omkring.  Även med förhoppning att hon kan hjälpa någon på det sätt som andra bloggar har hjälpt henne.

TACK alla läsare, ni betyder mer än vad ni tror 

Lyckad operation!

Hej allihopa!

För er som inte känner mig så heter jag Emelie och är Karins äldsta dotter. Först och främst så vill jag informera er alla om att operationen var lyckad, och det verkar som att läkaren har lyckats ta bort alla levermetastaser, vilket är helt fantastiskt. Karin mår bra, hon är såklart trött och har ont efter operationen, men det är helt normalt. 


Min morfar fick ett samtal av mamma runt 18-tiden i torsdags, hon hann inte säga så mycket på telefon förutom att operationen hade gått bra och att hon nu låg på uppvaket.

Vi är alla lättade, lyckliga och oändligt tacksamma över att operationen är gjord och att den var lyckad! Just nu är det jobbigt att ingen av oss kan hålla kontakt med henne eller vara nära för att hjälpa henne. Men jag är alldeles säker på att sjukhuset i Paris vet vad de gör och tar väl hand om henne. Tills dess försöker vi sända ut positiva signaler. Den 24 februari tar jag flyget från Barcelona till Paris för att träffa henne på sjukhuset. Senare på kvällen kommer även Erika och Marcus som stannar i några dagar. Jag har ännu inte bokat resa tillbaka till Barcelona eftersom jag kommer att hjälpa mamma hem till Sverige, för att se till att allt går bra och är behändigt för henne.

När jag har nyheter från Paris kommer jag att hålla er uppdaterade här tills mamma själv kan skriva igen.

TACK för att jag har en mamma som är villig att kämpa för sitt liv och inte ger upp!

Avresedag!

Så är det då snart dags att ta resväskan och åka iväg till Paris och mitt öde. Har varit några jobbiga dagar med mycket "småfix" och jag är ju inte den bästa organisatören längre. Det har jag varit innan jag blev sjuk och allt hade varit gjort på en dag och inga konstigheter. Men hjärnan vill inte riktigt hänga med och jag får ont huvudet, eller rättare, blir urtrött i huvudet när det är för mycket. Men det skall säkert bli bra efter operationen. Jag hoppas innerligt att jag blir så bra att jag kan arbeta, i alla fall halvtid till att börja med. Konstigt att man kan gå och längta efter något sådant. Men jag är en social person som gillar när det händer saker och ting, jag älskar att vara en småfixare och se hur allt växer och blir klart.

Måste erkänna att jag är nervösare och nervösare för varje dag som går. Och ja, jag vet "Tänk inte på det!" Men det ploppar upp i alla fall. När jag vaknade imorse och bäddade min säng tänkte jag  "Åhh, vad jag längtar till jag ligger i den nästa gång". Och det är där jag skall ha min tanke. När allt är klart och vi allihopa är hemma igen. Även Emelie. Det är jag jätteglad för. Jag saknar henne enormt när hon inte finns hos oss men är så oerhört stolt över henne. Hur snabbt hon lycktas skaffa sig en egen identitet och stortrivs med livet (förutom mig då, som vi hoppas hon skall slippa behöva tänka på). Faktiskt är jag enormt stolt över alla tre barnen. Var och en på sitt sätt. De växer och får mer och mer egna identiteter som formar deras liv på deras sätt. Det har varit mitt mål med deras uppfostran att "skapa" egna personer som kan ta hand om sig själva. Då har jg lyckats med min del.

TACK för att jag kommer bli opererad!
TACK alla som håller sina tummar för mig!
 Vi hörs så snart jag får tillgång till en dator igen.

Massor med småsaker att få gjort just nu. Men det är inte det jobbiga att det skall göras utan att komma ihåg att det skall göras. Jag har problem med att få gjort saker. Jag gör av med allt numera. Jag tar ett papper och glömmer på två sekunder var jag lagt det. Men jag blev helt chokad när jag skulle ta fram mitt nybeställda bankkort. Det fanns ingenstans. Det var bara borta. Jag visste var det skulle finnas men där gapade det bara tomt. En timme senare hittade jag alla papper med kortet i min säng. Selma hade fått tag på det och börjat inspektera innehållet i kuvertet och fått fram alla papper. Nu vet jag i alla fall varför saker och ting bara spårlöst går upp i rök.

Söndag imorgon, Alla hjärtans dag på måndag och sedan reser jag. Ibland kommer riktigt nervösa bilder upp i mitt huvud men fölrsöker slå bort det med en gång. Jag måste se förbi och tänka på den 24 istället, när alla mina barn kommer ner till mig och ska hjälpa mig när jag skall börja klara mig själv. Det är jag egentligen inte nervös för. Jag har aldrig varit med om en så stor operation tidigare men jag tror åndå att jag är i så pass bra kondition att jag skall klara av att ganska snart komma igång. Men som sagt jag vet ju inte något om den saken och det är jag enormt tacksam för, för då kanske jag inte vågat gå igenom den. Men det är klart att det skall gå bra, eller hur? Trots att jag fått cellgifter under en lång tid nu så har uppehållet de senaste veckorna fått mig att orka gå mera och vara ute i den friska luften och det tror jag stärker mig.

Var och såg The Kings speach idag men min väninna Nelly. Den kan jag verkligen rekommendera. Annorlunda, sann och värd att se. Inget våld eller så i den, vilket väl idag är unikt. Det är en drama film som är smårolig men mycket förnuftiga undermeningar.

TACK för en härligt, solig dag!

Undrar fortarande om det är rätt?

Fick en ny offert från Paris som var 25 000:- dyrare än vad professorn sagt till mig för en vecka sedan. Känner mig faktiskt lite lurad. Känns lite konstigt att man utan förvarning sådär bara ska köpslå med ens liv. Pengar skall ju inte ha någon betydelse när man pratat om överlevnad. Men det är klart det har. Klart att en vanlig medborgare i Sverige inte hur som helst kan skaffa fram dessa pengarna. Hoppas bara att jag får det betalt och att det inte skall komma så långt som till en massa överklaganden.

Dessutom  fick jag information till hälften hur jag skulle betala pengarna till rätt mottagare, dvs sjukhuset. Det var tur att jag bett om hjälp tidigare och att jag där fått rätt och all information. Det var ett mail som är bara fanns information om vad jag skulle betala och halva infon om bankuppgifter, men tre dagar tog det att skriva. Hon måste gjort detta flera gånger tidigare...

Nu är det inte så många dagar kvar till jag reser och det börjar kännas lite nervöst. Så många saker som skall göras innan jag åker och jag vet ju inte helt säkert när jag kommer tillbaka men jag har en aning. Det är betala räkningar (som ännu inte kommit och måste ringas till företagen), registrera ansäkningar till gymnasieskolan för Marcus, handla hundmat, lämna igen låneböcker, parkera bilen hos någon som kan hjälpa mig med tillsyn, lämna komplettering till bidragsansökan, hämta ny pianobok, växla pengar, komma ihåg att lämna passen till barnen och allt de behöver som mindre resväska osv, sätta upp tvättid till Erika, vattna blommor och instruera Erika hur hon skall göra innan hon åker ner till mig, boka biljetter, boka hotellrum, ge Emelie info om vart hon kan ringa till sjukhuset, köpa mat till Erika, ringa Marcus lärare och be honom ledigt bl a när han skall på "try out" till basketgymnasiet, tänka till vad som är bra att ta med mig till Paris utan att ta med för mycket som böcker, musik och annat tidsfördriv,  komma ihåg att inte glömma något och skriva upp allt som ploppar upp som jag inte får glömma. Men det jag glömmer det glömmer jag och så får jag väl hitta ett sätt att lösa det på. Mobilräkningen för denna månad lär väl bli något dyrare kan jag tro,

TACK för att jag börjat lära mig acceptera att jag inte kan göra allt själv!

Lite nytt

Idag skickade sekreteraren information om hur mycket och till vilket konto jag skall betala sjukhuset. Det var ovanligt snabbt. Men hon skulle skicka mer information men om det stämmer har de inte kommit. Min läkare väntar besked på hur professorn tänker sig min behadling ifråga om operartioner och så. Hon väntar på det för att ta kontakt med Landstinget men inget händer. Hon berättar att de brukar vara snabba men jag tror nog att det är för mycket att hoppas på att de är så snabba att de skulle hinna med att betala in detta innan jag blir opererad. Men man kan ju hoppas på ett positivt besked i alla fall.

Jag och Erika har tillbringat eftermiddagen med att uträtta en hel del ärenden. Vi har köpt en matta till hennes rum och bytatnågon julklapp som gått sönder och köpt klockor på rea och en massa till. Men det jag ville berätta var att jag idag upptäckt att om man skall köpa alvedon är det billigaste stället jag hittat på Rusta (av alla jalla ställen :-) ). Kan vara bra att veta även om det bara var 2:- billigare. Trodde att det skulle vara apoteket som det var bäst att handla på men det försåt jag nu att så är det inte. Lite komiskt tycker jag det är.

TACK alla för ert stöd, det betyder mycket för mig!

Känns bra idag!

Vakna i morse och  börja med frukost. Satte på datorn för att börja boka flygbiljett. Fick ringa fyra telefonsamtal till Telia för stormen vi har/hade under natten hade slagit ut nästan allas fibernät. Detta kunde inte Telia informera mig om utan jag skulle ringa ett antal gånger och få en mycket dålig support hjälp. Hur kan växeln koppla mig fel när man säger att man vill komma till "supporten fiberbredband". Kan man vara mer tydlig? Jag blev kopplad till den vanliga supporten. I denna kön fick man vänta i 45 minuter (jag visste att det var fel och la på efter 2 minuter. Hade då hört tre gånger att jag kunde gå in på nätet och hitta mina egna fel. Jo, Tack. Det hade jag gärna gjort om jag kommit in på nätet. Jag undrade för mig själv om det verkligen tänkt igeom vad man säger på sitt rullande meddelande). Näväl, jag ringde min bror istället för att lyssna på deras dåliga supporthjälp. Han visste med en gång problemet och löste det på en minut. Han visste hur nätets tillfälliga avbrott under natten funkat för många. Jag är så fascinerad över hur vi bara finner oss i detta dåliga behandlande som kund. Så bra när man skall handla och så dåligt när det inte fungerar. Detta tog mig fram till lunch.

Efter detta upptäckte jag att jag antingen förlagt mitt bankkort eller så har jag verkligen blivit av med det i en mataffär. När jag ska betala resan var jag tvungen att ha ett betalkort och inte kreditkort för det kostar 50:- extra. Oförskämd summa, men visst jag förstår anledningen men jag tänkte inte betala detta extra så iväg till banken och spärra kortet. Det tar ju några dagar innan det nya kommer med en dags försening med koden. Bokade med annat resebolag men samma resa. Där kan jag betala direkt och inga extra kostnader. Däremot fick jag inte bokat plats för det kunde man inte göra med det bolaget. Är det inte det ena så är det det andra. Hur kan saker och ting vara så kompliserat? Nu får jag ringa och boka plats för jag är flygrädd. När man sitter på de första raderna känner man inte lika mycket hur planet liksom svänger och för mig känns det som man befinner sig lite i en svans till fören. Konstig beskrivning men känslan gör att jag blir mer flyggrädd och för mig är det värt 50 kronor extra att slippa denna känsla. Bara mer jobb.

Men, OOOOhhh, vad jag är glad att jag fått beskedet om operation. Livrädd är jag för den men jag försöker se efter operation och att tiden fram till dess och under plockar jag bort från mitt inre seende. Nu har jag kommit så här långt och klart jag klarar denna operation också. Har kämpat en del för den. Men visst, jag förstår att jag kanske kommer få både en och två operationer till innan jag är färdigbehandlad.

Yes! Yes! YES!

Yes, operation det blir den 17 februari. Den 16 blir jag inskriven och får resa till Paris den 15 för flyget har blivit så dyrt den 16 och jag har bara hittat ett som skulle hinna i tid. Nu blir det en massa att ordna med flyg både till mig och barnen. Hotell och allt jag behöver ha med mig så jag inte glömmer något. Trodde aldrig att jag skulle se fram mot en operation. Jag som alltid har varit livrädd för allt som har med sjukhus att göra. Nu välkomnar jag det!

Jag är så glad att mina barn slipper vänta mer och att det slutar så här. Två av mina tre barn har någonstans att bo på men min son får bo med mig på hotell om det går att få ner dem. Fördelen med tiden för dem av mina barn som bor i Sverige är att det är februarilov vecka 8, alltså veckan efter operationen. Det är ju inte stor mening för dem att åka ner i början för jag antar att jag kommer sova mesta tiden de första dagarna. Men jag hoppas så att kunna få med mig någon under operationen, det skulle kännas så mycket tryggare.

Mer information kommer när jag har någon...

TACK för att det blir operation!

Vad säger man...

Ett personligt löfte från i måndags att meddela mig snarast onsdag morgon. Ett fax på onsdag från min läkare obesvarat. Ett telefonsamtal med löfte om att höra av sig innan kvällen är slut i torsdags. Ett mail i desperation om att pengar inte hinner komma fram i tid om jag inte får infromationen idag (5 bankdagar förvisso men det återsår numera 6). Trots detta inget tecken på att vilja svara. Vad kallas detta för? Nonchalans av högsta grad. Inte ens jag kan vara värd denna behandling av någon.

Tänk er om man skulle gifta sig med något som har detta sinne; kommer hon eller kommer hon inte! Kan ju förvisso bli en högoddsare. Jag hade tippat på Inte.

Psykisk tortyr!

Fransmän och svenskar är verkligen inte lika. Jag har ett datum för eventuell operation. Man skall haft ett möte i tisdags där det beslutades om mig. Får jag beskedet? Nej, fortfarande vet jag inte. Men vi ringde igår. Då lovade sekreteraren att maila oss svaret igår för dikteringen var inte klar och det som var klart nämndes inte jag i. Hon skulle tom prata med professorn så snart hon såg honom och maila efter det. Vi vet fortfarande inget och känner jag sekreteraren rätt får vi inget veta under denna dag heller.
Jag har inget annat ord för detta än psyksik tortyr. Det har fullständigt knäckt mig och jag har svårt att koncentrera mig på annat än väntan och att få ett mail eller telefonsamtal. Kan säga att min läkare faxade professorn i onsdags och hon har heller inte fått något svar. Snacka om kulturkrockar....

TACK alla ni som stötar mig i min väntan!

En dag mer att vänta!

Flygplatsen Olrlu utanför Paris

Den finns överallt!

Hotellet jag bodden på var supermysigt och litet!

Ja, nu är det åter en väntan men denna gången skall det bara bli till imorgon, hoppas jag. Det professorn sa var att man skall ta upp mitt ärende på nytt i sin konferens under dagen (tisdag) och om allt ser bra ut är operation bokad till den 17 februari. Narksoläkaren säger ok och röntgenläkaren säger att tumörerna minskat. Jag är lite nervös nu måste jag säga. Vad gör jag om det skulle visa sig att något ändå är fel? Men nu tänker jag bara operation.

Det var lite nervöst att resa iväg själv till Paris och försöka hinna med alla tider jag hade. Klockan 08.00 röntgen mitt i centrala (mer eller mindre) Paris för att klockn 09.10 vara hos narkosläkaren. Naturligvtiv fungerade ju inte detta. Jag var klar med röntgen fem över nio och sedan skulle jag hela vägen genom Paris. Tog mig ca 40 minuter med metro och med allt gående en timme. Men inget klagomål hos narkosläkaren för det. Idel glada miner. Där var jag klar 11.20. Tio minuter på mig att slänga i mig en baugette för nästa besök var 11.30. Jag hann två tuggor sen var det min tur. Men jag klagar inte. Min mage gjorde dock det för den hade inte fått mat sedan åtta på kvällen dessförinnan. Sen tog jag en taxi til flygplatsen. Det visade sig bli 2 euro dyrare än att först ta metro in till stan för att därifrån ta flygbussen. Universitetssjukhuset ligger mycket nära flygplatsen Orly som du klart förstår. Men i gengäld fick jag tillbringa allt för många timmar på en mycket liten flygplats. Att ha gått igenom "alla" affärerna var snabbt gjort. Jag gick och köpte en kortlek och fördrev tiden med patiens och titta på flygplanen som lyfte.

Jag fick mitt hotel rekommenderat från Kjell Broberg, tack för det. Jag blev förälskad i det med en gång. Små mysiga, varma rum som ändå innehöll all bekvämlighet. Jag blev glad när jag kom dit och kan själv varmt rekommendera det. Personalen vänliga och tillmötesgående.

Håll alla tummarna för mig nu, Tack!