Det var som hela livet vänts upp och ner och jag log (antingen för mig själv eller så såg mannen som försökte väcka mig mitt leende). Jag hörde igen "operationen är klar, allt har gått bra". Som ljuvlig musik. Jag brydde mig inte ens om att man fortfarande inte tagit bort allt från min hals och jag kunde inte svälja överhuvudtaget, lite obehagligt, men vem bryr sig i det läget. Det var som en ängel stod bredvid och erbjöd mig hela världen. I alla fall en telefon att ringa hem på :-) Min pappa var den första som fick direkt besked från mig att jag var ok. Sedan var det min dotter Emelies sak att föra detta vidare till alla som jag tror ville veta.
Denna lyckokänsla varade hela den dagen. Dagen därpå fick jag hög feber och fick stanna ett dygn till på intensiven. Det visade sig att en sköterska glömt ge mig smärtstillande medel till stygnen som skulle bedövas. Febern försvann ganska så snart efter man fann orsaken. Upp till avdelningen och på lördag skulle en kateter tas bort (tror jag hade 4 på mig plus alla slangar och nålar och gud vet allt). Denna fastnade i ett stygn och fick opereras bort. Alltså nersövd igen och ingen mat på ytterligare några dagar. Det gick fem innan jag fick se mat. Jag var då rätt så svag. Jag behövde inte stanna längre på sjukhuset men återhämtningen har klart tagit längre tid för jag inte haft kraft. efter detta fick jag skyhögt blodtryck som gjorde mig yr. Vill bara med allt detta säga: Det var ingen dans på rosor med operationen men jag ångrar ingeting. Jag är enormt tacksam och det känns som kanske en andra chans ändå kommit"
Befinner mig sedan i torsdags kväll på hotell tillsammans med min son som verkligen gör ett jobb med att ta hand om sin mamma. Även mina två döttrar är här och hjälper mig. De bor bara hos en kompis till Emelie. Tyvärr kommer jag inte kunna åka hem med två av barnen imorgon som jag helst av allt önskade mig. Det är för att jag fortfarande har en kateter som inte går att plocka bort ännu. Men Emelie stannar tills jag ska hem och följer mig till Malmö. Hon ville stanna några dagar i Malml men ju längre vi måste stanna i Paris ju mer krymper hennes tid i Malmö. Läkaren trodde jag skulle behöva vara här hela veckan. Jag vill hem nu. Ska träffa professorn imorgon så då får jag lite mera besked.
Mer och fler berättelser om denna tiden kommer jag efterhand skriva om.
TACK alla duktiga medarbetare kring professor Rene Adams team för det kanon jobb ni gjort med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar