Avresedag!

Så är det då snart dags att ta resväskan och åka iväg till Paris och mitt öde. Har varit några jobbiga dagar med mycket "småfix" och jag är ju inte den bästa organisatören längre. Det har jag varit innan jag blev sjuk och allt hade varit gjort på en dag och inga konstigheter. Men hjärnan vill inte riktigt hänga med och jag får ont huvudet, eller rättare, blir urtrött i huvudet när det är för mycket. Men det skall säkert bli bra efter operationen. Jag hoppas innerligt att jag blir så bra att jag kan arbeta, i alla fall halvtid till att börja med. Konstigt att man kan gå och längta efter något sådant. Men jag är en social person som gillar när det händer saker och ting, jag älskar att vara en småfixare och se hur allt växer och blir klart.

Måste erkänna att jag är nervösare och nervösare för varje dag som går. Och ja, jag vet "Tänk inte på det!" Men det ploppar upp i alla fall. När jag vaknade imorse och bäddade min säng tänkte jag  "Åhh, vad jag längtar till jag ligger i den nästa gång". Och det är där jag skall ha min tanke. När allt är klart och vi allihopa är hemma igen. Även Emelie. Det är jag jätteglad för. Jag saknar henne enormt när hon inte finns hos oss men är så oerhört stolt över henne. Hur snabbt hon lycktas skaffa sig en egen identitet och stortrivs med livet (förutom mig då, som vi hoppas hon skall slippa behöva tänka på). Faktiskt är jag enormt stolt över alla tre barnen. Var och en på sitt sätt. De växer och får mer och mer egna identiteter som formar deras liv på deras sätt. Det har varit mitt mål med deras uppfostran att "skapa" egna personer som kan ta hand om sig själva. Då har jg lyckats med min del.

TACK för att jag kommer bli opererad!
TACK alla som håller sina tummar för mig!
 Vi hörs så snart jag får tillgång till en dator igen.