Det måste få ett slut!

Är det åldern eller bara dessa tider vi lever nu men återigen kommer tankar upp som att vi måste leva varje dag och ögonblick som om det vore det sista. Vi har ingen aning om vad som väntar oss i nästa sekund. Vi måste lära oss att acceptera varandra och visa respekt. Hur kan man kallblodigt skjuta ner en annan människa? Det är så definitivt, att släcka ljuset för en medmänniska. Man kan aldrig, aldrig göra det ogjort. Men det finns anhöriga kvar som ska bearbeta sorgen. De ska leva resten av sina liv med sorgen efter att någon annan person tagit livet av sin egen pappa. Inte bara sorgen efter att personen inte längre finns.  Är det klokt? Hur länge ska vi sitta och göra ingeting. Ingen som vågar träda fram och berätta vad de sett, ingen som vågar tjalla, ingen som offentligt vågar ta ställning. Det vi läser om i tidningar, hör på nyheterna, radion är inte längre någon. Någon är någon man känner och man dessutom är vän med då blir det så mycket jobbigare att se massmedias skriverier och vändande och vridande av hur man kallsinnigt bara kan ta och beröva en annans liv.
Må du vila i frid!