Fantastiskt klipp!

Måste bara få dela med mig av detta fantastiska klipp idag. Varje gång jag kommer känna det hopplöst i framtiden kommer jag sätta på denna. Det finns så många fina människor som bara vill och kan dela med sig av sina egna liv.
http://www.facebook.com/photo.php?v=525615210792991&set=vb.100000335513629&type=2&theater

Dags för spolning!

Börjar märkas att det är ett tag sedan sista behandlingen nu. Vet att det fortfarande svajar upp och ner med ork och kraft men den känns ändå som det verkligen är på rätt håll. Två dagar på raken har jag känt en inre kraft komma tillbaka och det känns så underbart. Visst vet jag att det kommer bakslag, men det gör inget idag. Det tar jag då. Det är fortfarande ett bra tag till vecka 16 och det känns så bra, så. Men det jag hela tiden glömmer är att det inte får gå mer än i snitt fem veckor (fyra till sex) mellan att min power port spolas och det är det denna vecka.Man spolar den med bl a heparin för att inget ska förstöras och jag vill klart inte få den bytat en gång till, det räcker med en gång. Så, dags att ringa sköterskan och be om ny tid.

Simsalabim med Feng shui!

Att läsa om Feng shui kan vara nog så kul och riktigt inspirerande. Som vanligt blir jag full av mental energi och  ska jag göra allt på en och samma gång och vill helst förändra allt här hemma på studs. Med tanke på hur lång tid allt tar för mig i vanliga fall är det inte svårt att förstå att det inte går att ändra det jag vill på bara några veckor. Så nu har jag tusen ideér och en del av dem har jag klart påbörjat och en del får komma i framtiden när jag klarar att fixa dem.
Nu är alla rum halvt kaos efter min framfart. Sytt nya gardiner som ska strykas men jag sitter bara och tittar på dem och önskar att de kunde flyga upp på gardinstången och fixa sig själva. Men visst är det kul att förnya och ändra om. Man behöver ju inte köpa en massa nytt, det räcker med lite fantasi och lite ändringar här och där. En fungerande symaskin, lite färg, lite lim, hammare och spik. Flytta lite möbler, färga något och simsalabim känns hemmet som nytt igen. 

Hoppas på minnesförbättring!

Såja, hostan på väg att ge med sig och det känns tusen gånger bättre. Har även vågat mig på en långpromenad med hunden efter havet idag, trots all blåst. Igår provade jag på bl a indoor walking och blev positivt överraskad. Det var riktigt kul. En halvtimme går snabbt och passen finns bara i en halvtimme max 45 minuter. Måste fråga vad anledning är till detta. Inte för jag vill ha längre utan för nyfikenheten skull. Kommer klart fortsätta så mycket jag kan och orkar med det. Gissa om jag har träningsvärk idag. Det känns verkligen i "levern". Det är klart inte i levern som det gör ont i, utan säkert i fästena runt kring. Men träningsvärk ska med träning fördrivas, så det är bara på det igen.

Har äntligen fått tag på någon som kan hjälpa mig med att arbeta med minnesförbättring och lyssna lite på hur man kanske kan arbeta med hur jag fungerar just nu utifrån mig själv. Även om detta inte tillhör hennes vanliga arbetsområde ska hon se vad hon kan göra för mig. Det känns bra hittills och nu ser jag fram mot att kunna bli av med lite gamla blockeringar och förhippningsvis nya verktyg att arbeta med som är lite mera anpassade efter min situation.Mindfulness i all ära, men jag har varit trött¨på ordet i flera år nu, även innan jag fick min cancer. Det är klart man ska vara positiv och peppande mot sig själv hela tiden, men på något sätt blir det bara för mycket för mig. Inte det jag behöver, jag kan det. Jag hade inte levt idag utan att använt en positiv inställning. Dags igen imorgon! 

Vissel och pip!

Nu var jag så glad när jag fick mitt pulmicort och kunde börja andas normalt och hosta och allt skrövs i luftrören försvann. Men säg den lycka som är bestående.  Efter febern och den konstiga bacillen har klart hostan kommit tillbaka rejält. Igår kväll var jag säker på att jag skulle få åka in på sjukhuset idag, men även jag inser att man inte kan åka bara för man är rädd att något annat ska inträffa. Det räcker inte med några dagars hostande och svårigheter men andning. Jag förstår verkligen alla astmatiker och det här med att man ska testa med sugrör. Idag är det lite bättre med luftrören även om det visslar och piper en del. Imorgon ska jag försöka mig på någon aktivitet som kan få luftrören att anstränga sig och kanske öppna upp sig. Hoppas det är bättre än medicinering. 

Carpe diem!

Sådär ja, långpromenad igår och snuva idag. Ska nog hålla mig borta från all offentlighet tills alla förkylningar och influensor av alla sorter börjar klinga av. Har det en gång satt klorna i en är det svårare att komma tillbaka.
Men visst går vi mot ljusare tider. Det märks mer och mer för varje dag. Bara vi kommit igenom februari kommer det kännas mer förhoppningsfullt och förväntansfullt. Jag älskar våren, lite innan vi får vår sommar. Det är så mycket förväntningar i luften och precis som första advent är det lite av väntans tid. Kanske är jag lite tokig här men vår och första advent gillar jag skarpt. Tyvärr går tiden allt för fort till jul är slut och att sommaren är över. Gäller att fånga dagarna!

Irriterande så det räcker.

Såja, värsta febern lagt sig och denna konstiga åkoma ska säkert försvinna den med. Om jag förstått det hela rätt är detta vanligt just nu med feber, ont i huvudet och lite diffusa andra symptom, därför är jag lite mindre orolig idag. Hoppas krafterna snart är tillbaka med, bara minsta kraftänsträngning ger mig mjölksyra direkt. Mycket irriterande och mycket påminnande om min inte helt "braiga" kondition.

Datorn arberar vi med och med tur är det inte allt för stort fel på allting. Vi får se till helgen. Under tiden blir det min lilla bärbara dator jag får använda och den är inte snabb den, ska ni veta. Den tänker som en snigel och arbetar som en kommunalarberare (förlåt, jag menar inget illa med det hittar bara inte något bättre ord just nu).

Har säkert skrivit om detta tidigare men jag tycker det är lite märkligt att få tillbaka känsligheten i min hud nu igen. Kom efter sista cellgiftsbehandlingen och vill inte sluta. Det är fruktansvärt irriterande att alla kläder kliar och inget får sitta får hårt åt. Allt blir irriterat och nu får det snart räcka. Kanske är det vintern som påverkar att det stannar kvar kanske är det något annat. Men det måste snart försvinna.

Lite bra - lite dåligt!

Helgen i Stockholm var trevlig. Laget vann tre av fyra matcher men gick trots detta inte vidare. Men de ska ha all ära för vad de presterade, det var mer än vi kunde ana. De har nu slagit samtliga bästa lag i hela Sverige med landslagsspelare och allt i. Trots detta är ingen i laget med där, komiskt och så mycket svenskt.

Väl hemkommen därifrån var det dags att hämta min älskade dotter på Kastrup. Jag har inte sett henne på ett år. Det började verkligen i glädjens dag. Underbart att ha henne hemma igen och jag hoppas att hon inte får för sig att åka tillbaka så länge fler gånger. Ett tag åt gången men inte ett år. Det är jobbigt att inte se dem och jag är innerligt glad för Skype. Utan den hade jag inte klarat av hennes frånvaro i ett år.

Nåväl, resten av dagen blev mindre och mindre kul. Hade redan på morgonen känt att något inte stämde med mig och fattade inte varför jag mådde illa när jag åt och frös som jag vet inte vad. När jag stod och väntade på Kastrup kände jag mig bara sämre och sämre. Naturligtvis slog jag bort det. Med cancern i bakhuvudet vill man aldrig känna sig dålig. Det kan ju alltid vara ett tecken på att något förvärrats eller kommit tillbaka. Man ska inte tänka så, verkligen inte. Men tankar är inte alltid förnuftiga. Framåt sena eftermiddag blev jag värre men jag kunde inte urskilja om det var magen eller något annat. Klart jag hade hög feber men vad det beror på har jag svårt att förstå. Jag har inte direkt ont någonsgtans, minimalt kanske i halsen, hostar lite, har feber och ont i huvudet. Måste vara en Stockholmsbakterie. Kanske tål jag inte vår huvudstad.

Mårkte även att min dator inte fungerar som den ska. Hoppas innerligt inte det är en virus igen, men jag har inte orkat ta itu med detta problem ännu, hoppas febern släppt imorgon så blir det dags för det vanliga igen. Är lite sur för jag kommit bra igång med träning  bra och vill ju fortsätta hålla ångan uppe och några dagar med feber gör att jag för backa lite igen, även om jag säkert inte behöver börja om igen.

På kö i kommunen!

Snart är det måndag och min dotter i Australien kommer hem. Har inte sett henne på ett helt år även om vi skypat, men det räknas inte på samma sätt. Det är i verkligheten men inte riktigt "live". Det känns i alla fall underbart att snart få ha henne hemma. Under tiden kommer jag sitta i en baskethall i Stockholm och titta på min son som spelar SM i Fryshuset. I basket då. Vi åker lördag morgon, men han vet inte om att jag kommer. Jag hoppas det blir en glad överraskning och inte tvärtom. Bestämde mig först nu sena eftermiddag och det fanns kvar en billig resa om man gick lite omvägar, vilket jag klart gjorde då. Det strömmar ju inte precis in pengar när man är sjukskriven.

Försöker få tag på en arbetsterapeut som kan komma hem och se om man kan göra något åt en fläkt i badrum eller om man kanske har andra lösningar som kan vara bra. Det är inte enkelt, det kan jag lova. Jag har ringt till tre instanser och alla säger samma sak. De förstår mitt problem, klart man ska göra något åt detta, men de kan inte för det ligger inte på deras bord. Så ringde jag som sista person till kommunen och de hade aldrig hört talas om detta problem och visste inte alls vad jag talade om. Nähä, kanske ska jag ringa Försäkringskassan istället då. Just nu väntar jag besked från "Kommunflickan" som skulle fråga runt, mmmmen det var ju kö, så inget blev lovat. Ja, jo, säkert lång kö, men inte kan det vara det till att ta reda på vems bord det är, kan man väl tycka.  

Ibland är jag feg!

Ibland är jag så feg. Har velat fråga läkaren flera gånger om mitt hostande och harklande men så har jag min förra läkares ord med mig som menade på att lungoperationerna kunde hon inte stå bakom. Det gjorde att jag inte velat fråga för mycket om lungorna. Vill ju inte ha mera negativa svar. Men det var inga konstigheter när jag frågade om detta igår. Han undrade bara om jag kankse inte var eller är förkyld. Det har jag inte varit, tack och lov.  Obehaget har jag dock haft sedan jag kom tillbaka från Freiburg. Därför har det hela tiden känts som det hör samman med operationerna. Så klart har jag varit orolig. Men efter det positiva beskedet jag fick igår fattade jag mod till mig och frågade om det kunde finnas någon bra förklaring. Jag fick utskrivet pulmicort och redan efter första dosen kändes det bättre. Han fick det till inflammation och att jag skulle testa två veckor med detta och se vad som händer. Så skönt det var att det hjälpte. Idag på min långpromenad kändes det som jag fått nya lungor. Det är så lätt att andas nu. Nu förstår jag hur barnen känner sig som har astma och behöver sin medicin också. Så mycket härlig frisk luft var det länge sedan mina lungor fått på en och samma gång. Får hoppas att de inte fick en chock idag. Det blev en extra bonus för jag hade inte räknat med att det påverkade mig så mycket. Tänk så dum jag varit som inte frågat om detta tidigare.

Fokus på återhämtning nu!

Så kom dagen jag väntat på.Det blev ett bra läkarbesök. Klart är besöken är bra nästan alltid, men det blev ett bra besked - bäckenet inget nytt - lungorna ser bra ut - levern något diffust som röntgenläkarna inte vill svara på vad det är. Men jag vet att det är mycket nitiska och vid flertalet gånger har jag varit tvungen att göra nya röntgen för att det "kanske" hittat någon elaking. Det är självklart superbra, vill inte ha det på annat sätt. Men just nu kommer jag föredra att se det som ingenting. Jag vet att jag har kronisk cancer. Jag vet att det kan blossa upp imorgon. Men jag vet också att allt kan stå still i massor med år. Det är massor med år jag siktar på - jag ska bli 80 år!!!

Jag är så glad för detta. Jag känner en otrolig lättnad eftersom man hela tiden sagt att vänstra lungan var nog inte bra. Det var den jag trodde jag skulle vara orolig för, men det verkar som båda lungoperationerna gått bra.

Om det är något mera med levern trodde inte läkaren att kirurgerna är helt motståndare till RM metoden. Fokus för läkarna just nu är min lever, men återbesök först vecka 17 och ny röntgen vecka 16. Det blir ett tag till dess. Under tiden kommer jag fokusera på att hämta alla krafter jag behöver, utan cellgifter, med en massa motion och bra kost.  Jag är så glad över detta besked!

Väg eller ingen väg!

Söndag igen och snart dags med läkarbesöket. Men framför allt imorgon är det en vecka till min efterlängtade dotter kommer hem. Som vanligt har vi inte hört från henne på ett par dagar, torsdag för att vara exakt. Sist visste vi att de skulle försöka ta sig på dåliga vägar till Cairns. Somliga sa det skulle vara ok, andra inte. Känns så bra att ha två helt noviser med körkort körandes på en väg full av överraskningar. Måtte de köra extremt, extremt lugnt och försiktigt. Men jag litar på dem, dock inte på underlaget. Igår såg jag en rapport om att mycket nära samhället till där de är (eller så är de där) hade krokodillerna synts till i privata områden!?!? Tror inte det är lika coolt att ha en krokodill i trädgården som att veta att de normalt finns i närmaste vattentillhål. Det är klart andra sidan jordkllotet och där märker jag att det mesta kan hända, så ja, jag kommer dra en lättnandes suck när hon befinner sig på svensk mark igen.

Ytterligare en anlening till att röra på sig!

Ännu en anledning till att röra på sig har jag nu lärt mig. Nog vet jag att det är bra att röra på sig. Har man cancer ska man ändå röra på sig så mycket det bara går. Och det har jag verkligen försökt under alla mina år och jag skulle vilja påstå att det är mina promenader som många gånger har hållt mig vid någerlunda gott mod, trots alla gifter och operartioner. Att åter igen ha börjat på gymmet känns sagolikt. Tänk vilka referensramar man fått numera.
Nåväl, till det jag ska berätta är att jag lärt mig något nytt om cancer och motion som jag inte tidigare visste (men säkert alla ni andra). Metastaser trivs inte i en syrerik miljö! Alltså ju mera vi "djupandas" ju sämre är det för cancern, och det är väl super bra! Därför är det bra med motion, helst så pass mycket att man blir svettig, för då andas vi på djupet utan att vi tänker på det. Men man kan förstärka det med att några gånger per dag se till att ta långa djupa andetag ända nere från magen och riktigt bara tänka själv, nu ska ni allt få alla elaka metastaser. Så in med ny syra, jobba på allt efter egen ork, har ingen betydelse för det är rörelsen och andningen som är viktigast.

En annas sak jag redan visste men vill dela med mig av till er som är nyfikna på varför vi ska få i oss D-vitamin: http://smartamaten.se/2013/02/d-vitamin/

Sen har jag en fråga jag undrar var man hittar bästa svaret på. Det är lite radikalt men jag har läst en artikel om att det står att mjölkprodukter omvandlas till mögel i våra magar. Mögel ska vara bra för metastaserna och det låter förfärligt. Nu använder jag inte mycket mjölkprodukter och om jag gör är det organiskt, men är det samma sak då med. Det finns ju vissa saker man verkligen behöver det till och ibland tror jag att kroppen säger ifrån vad den behöver genom att vi är sugna på det. Det blir inte gott om jag vet att jag göder några metastaser med det. Men Norden är ett mjölkdrickande folk och jag har inte hört detta tidigare. Mina tankar bara som jag önskar jag hade svar på.