Helgen i Stockholm var trevlig. Laget vann tre av fyra matcher men gick trots detta inte vidare. Men de ska ha all ära för vad de presterade, det var mer än vi kunde ana. De har nu slagit samtliga bästa lag i hela Sverige med landslagsspelare och allt i. Trots detta är ingen i laget med där, komiskt och så mycket svenskt.
Väl hemkommen därifrån var det dags att hämta min älskade dotter på Kastrup. Jag har inte sett henne på ett år. Det började verkligen i glädjens dag. Underbart att ha henne hemma igen och jag hoppas att hon inte får för sig att åka tillbaka så länge fler gånger. Ett tag åt gången men inte ett år. Det är jobbigt att inte se dem och jag är innerligt glad för Skype. Utan den hade jag inte klarat av hennes frånvaro i ett år.
Nåväl, resten av dagen blev mindre och mindre kul. Hade redan på morgonen känt att något inte stämde med mig och fattade inte varför jag mådde illa när jag åt och frös som jag vet inte vad. När jag stod och väntade på Kastrup kände jag mig bara sämre och sämre. Naturligtvis slog jag bort det. Med cancern i bakhuvudet vill man aldrig känna sig dålig. Det kan ju alltid vara ett tecken på att något förvärrats eller kommit tillbaka. Man ska inte tänka så, verkligen inte. Men tankar är inte alltid förnuftiga. Framåt sena eftermiddag blev jag värre men jag kunde inte urskilja om det var magen eller något annat. Klart jag hade hög feber men vad det beror på har jag svårt att förstå. Jag har inte direkt ont någonsgtans, minimalt kanske i halsen, hostar lite, har feber och ont i huvudet. Måste vara en Stockholmsbakterie. Kanske tål jag inte vår huvudstad.
Mårkte även att min dator inte fungerar som den ska. Hoppas innerligt inte det är en virus igen, men jag har inte orkat ta itu med detta problem ännu, hoppas febern släppt imorgon så blir det dags för det vanliga igen. Är lite sur för jag kommit bra igång med träning bra och vill ju fortsätta hålla ångan uppe och några dagar med feber gör att jag för backa lite igen, även om jag säkert inte behöver börja om igen.
Väl hemkommen därifrån var det dags att hämta min älskade dotter på Kastrup. Jag har inte sett henne på ett år. Det började verkligen i glädjens dag. Underbart att ha henne hemma igen och jag hoppas att hon inte får för sig att åka tillbaka så länge fler gånger. Ett tag åt gången men inte ett år. Det är jobbigt att inte se dem och jag är innerligt glad för Skype. Utan den hade jag inte klarat av hennes frånvaro i ett år.
Nåväl, resten av dagen blev mindre och mindre kul. Hade redan på morgonen känt att något inte stämde med mig och fattade inte varför jag mådde illa när jag åt och frös som jag vet inte vad. När jag stod och väntade på Kastrup kände jag mig bara sämre och sämre. Naturligtvis slog jag bort det. Med cancern i bakhuvudet vill man aldrig känna sig dålig. Det kan ju alltid vara ett tecken på att något förvärrats eller kommit tillbaka. Man ska inte tänka så, verkligen inte. Men tankar är inte alltid förnuftiga. Framåt sena eftermiddag blev jag värre men jag kunde inte urskilja om det var magen eller något annat. Klart jag hade hög feber men vad det beror på har jag svårt att förstå. Jag har inte direkt ont någonsgtans, minimalt kanske i halsen, hostar lite, har feber och ont i huvudet. Måste vara en Stockholmsbakterie. Kanske tål jag inte vår huvudstad.
Mårkte även att min dator inte fungerar som den ska. Hoppas innerligt inte det är en virus igen, men jag har inte orkat ta itu med detta problem ännu, hoppas febern släppt imorgon så blir det dags för det vanliga igen. Är lite sur för jag kommit bra igång med träning bra och vill ju fortsätta hålla ångan uppe och några dagar med feber gör att jag för backa lite igen, även om jag säkert inte behöver börja om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar