Har idag pratat en del om att arbeta och eftersom jag nu i fyra dagars tid (eller mer) varit engagerad i mins sons projekt och arbetat som ideell förälder är jag mer än sugen på att få återgå till det offentliga livet. Önskar att det snart händer något hos Försäkringskassan eller att min läkare hittar papperna han ska fylla i till FK eller något annat positivt. Jag vet att jag skulle klara ett arbete mer än väl i alla fall några timmar om dagen. Jag vet att mitt största hinder är att jag ibland måste gå ifrån till olika sjukhustider och det kanske någon gång i framtiden kan vara aktuellt med någon behandling som gör det svårare för mig, men det kanske heller aldrig kommer och då finns ju inget hinder. Jag får klart själv driva på detta bättre klart men har hållit på sedan februari och det känns lika jobbigt som att dra i allt annat. Varför måste man kämpa så mycket mot eller med samhället för att få saker att hända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar