Tankarna är klart många just nu. Min värsta chock har lagt sig men kvar finns en obehagskänsla. Varför har man inte fortfarande lärt sig att framföra jobbig information till patienter på ett bra sätt. Det är framförandet som många gånger gör hur vi tar emot tråkig information. Jag var inte beredd på att höra vad kirurgen hade att säga mig och framför allt inte efter vad jag fått veta två veckor innan. Tror att mycket berodde på förseningar. Jag fick vänta en halvtimme innan det belv min tur och klart hade inte tid funnits att ta reda på vad jag visste och inte visste, vad och vem jag träffat och när och vad för information jag kan tänkas ha fått vid tidigare tillfälle. Med andra ord, hoppas och tror man att allt ska flyta på och när så någon ifrågasätter och undrar vad som händer blir klart allt fel och medför ytterligare förseningar och tokigheter. Men det kan inte vara meningen att vi patienter ska ta emot vad som helst utan att ifrågasätta. Jag är fortfarande djupt chockad över hur jag blev behandlad och över hela samtalet. Jag är som ett stort frågetecken kring allt vad gäller när, var och hur allt gått till. Sedan det för första gången efter min Paris operation varit tal om att operera lunga (märk väl, det har bara varit en lunga tidigare) har jag fått veta att jag inte skulle tänka på det för denna operation skulle bli det enklaste. "Peace of cake" efter de andra operationerna jag gjort. Därifrån till att på bara några få minuter få veta att man inte vill operera mig i Lund för att jag har metastaser i alla lober utum en, det är som att gå från vitt till svart på tre sekunder.
Nu har jag lugnat mig något och inser att ett nytt hinder måste röjas på bästa möjliga sätt. Varför ska något vara enkelt när det gäller mig? Nu hoppas jag att jag får en snabb tid till min onkolog, även om mina förväntningar är små här. Metastaserna ska bort förr eller senare, så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar