Cellgift redan på onsdag

Magen är lite, lite bättre men långt ifrån bra. Tror man måste följa upp det bättre, för det har inneburit att jag nästan är rädd för att äta, jag vet ju aldrig vad som händer efteråt.
Idag har en sköterska ringt och vi har bokat in onsdag och torsdag för min första cellgiftsbehandling. Känner mig lite rädd igen för det av olika anledningar dels för att jag inte hämtat mig från operationerna ännu och dels för biverkningarna. Min läkare sa att alla de gamla symtomen kunde blossa upp redan första gången och de var absolut inga roliga beverkningar. Men om de blev för hemska ska vi byta cellgift, men då kommer jag tappa håret istället. Som att välja mellan pest eller kolera. Känner på mig att jag kommer bli tröttare och hängigare bara för att jag vet vad det kan föra med sig. Det är enormt mycket psykiskt i det.

Magknipen fortsätter

Lite osäker om magen ska tåla en hel middag på en och samma gång är jag allt och mer än nervös när jag ska äta. Det gör ju så ont med magknipen. Men jag måste ju. Undrar om det kan förvärras av cellgifter? Men det ska jag kanske inte tänka på nu.
Har kommit på att jag är inte lika rosslig i halsen när jag ligger ner som när jag är upprätt. Ska kanske fortsätta ligga hela dygnet. Kom inte ihåg när det försvann från förra gången men säkert får jag hålla på och hosta en vecka till. Andfåddheten är klart värre denna gångne också men det hade ju varit konstigt annars. Jag gör så gott jag kan och försöker ta i lite mera för varje dag. Men hur det än är så flåsar jag som jag vet inte vad så fort jag tar i. Det kommer ta mer än en vecka att bli av med, det är jag säker på.

Oj, vad ont det kan göra.

Inget nytt idag. Har två gånger ringt till mottagningen och frågat om man satt upp någon tid till mig nästa vecka. Inget vet men såklart ska man se är det passar och ringa mig och klart det fanns tid nästa vecka. När ingen återigen rigt mig kvart i fyra ringer jag igen och en irriterad dam säger att jag ska ringa deras automatiska telefonsvarare och prata in vad jag  vill där så ska de riga upp mig. Jodå, även jag begriper att ingen kommer göra detta en fredag eftermiddag. Så jag vet alltså inget om hur det blir och inte heller har jag fått kallelse om min Port a cath. Så bra fungerar detta.
Men det som bekymrar mig är mig mage. Den är verkligen inte bra. Magknip och diarré om vart annat hela vecckan. Vågar knappt äta i alla fall inte mycket på en gång. Läkaren sa att detta kan bero på någon form av sammanväxt efter alla operationer men att det nästan skulle vara omöjligt att se felet på en röntgen så helt enkelt får symtom och fortsättningen utvisa vad det kan vara, men oj vad ont det kan göra. Kan inte stå rak emellanåt.

Nu händer en del

Idag har det rört lite på sig i alla fall. I måndags lämade jag en förfågan om man kunde skippa sockerröntgen och göra en eftergranskning istället. Klart jag egentligen visste svaret redan innan, men jag måste få ställa frågan. Det skulle vara en av de mest vedertagna röntgensätt i hela världen och dosen socker ska vara så minimal så inget kan hända. Fast det är jag inte helt övertygad om. Jag vet att jag måste vara en av de jobbigaste patienterna, men jag har i det fallet ändå tur som har en läkare som till slut ändå tar sig tiden och ringa mig. Vi hade ett bra samtal där vi kom fram till att jag ändå ska göra denna röntgen för hon säger att ingen kirurg är intresserad av att operera mig om jag inte har gjort den. Men hon tror också att man vill avvakta lite för att se vad som händer med mina lungor nu. Så kontentan blir att jag kommer börja med cellgift i nästa vecka om man kan få in mig på en tid då. Vilket jag har svårt att tro, för de brukar ha fullt upp. Men det ska ringa mig, så får väl höra då. Annars får jag vänta två veckor. Har fått tid till sockerröntgen nästa fredag. Precis sista dagen för att falla inom ramen för den tid vi skulle ha den inom. Sen tar det en vecka innan svar ges. Man tittar nämligen bara på bilderna på torsdagar här i Malmö. Ja, om jag kommer igång med cellgifterna så kan vad som helst hända efter det. Då får vi se om jag ska gå behandlingen ut, hur lång den nu ska vara, eller om det blir operation innan sommaruppehåll eller vad man nu kan tänka sig hända däremellan. Däremot har jag inte fått någon tid för Port a cathen så den skulle hon försöka påskynda. Men annars skulle det gå bra att få första behandlingen med nål i armen. Även om jag hatar cellgifter och det vänder sig i hela kroppen bara tanken av att jag ska börja igen efter 10,5 månader känns det ändå lite ok. Med tanke på att både min egen onkolog och den tyska onkologen förespråkar samma sak och det kommer bli det tyska cellgiftet som egentligen inte är så bra för mig men i kroppen eller mot metastaserna ska den vara bäst. Biverknigarna är störst men då ska det i gengäld vara effektivt också i alla fall är det det jag hört.Så lite har ju hänt idag trots allt. Men vi får se om det blir något resultat inom kort eller långt.

Nu händer inget!

Jag lämnade en lapp till sjukhuset och min läkare om förfrågan om det inte gick att göra en ny granskning av mina bilder tagna nu senast och hoppas kunna slippa göra en ny röntgen med sockerlösning som sprutas i i kroppen. jag vet att det har mycket att göra och att det tar sin tid innan man får något svar. Nu är det onsdag och jag har inte fått tid för någon röntgen vare sig till vad som skall hända med min Port a cath eller med sockerlösnings röntgenen eller något annat heller för den delen. Det går långsamt fram (om det alls går framåt). Alltså en vecka har gått och inget har hänt på något håll. Verkligen suveränt. Inte alls så att man som "sjuk" är orolig eller undrar på något sätt. Spelar nog ändå ingen roll hur vana vid blir vid denna väntan, det är jobbigt ändå.

För mycket fibrer

Har en mage fullständigt i uppror. Inte så lätt när man har stomi att klara detta när det är första gången det hänt. Största problemet är egentligen att jag inte vågar gå ut längre stund, eftersom jag inte vet vad som kommer hända då. Men det ska väl bli bättre det men jag misstänker att det är för jag ätit för mycket fibrer så kanske har jag nu hittat anledningen till varför jag har så mycket magvärk. Jag ska testa genom att dra in på dem och se vart det leder. Kanske kan det ha samband med mitt illamående också, men det får nog tiden utvisa det också. Hade varit så skönt att hitta anledingen i alla fall.

Två nya saker jag lärt mig i helgen.

I helgen har jag fått veta två saker. Första var att ingefära kan hjälpa också mot infektioner så jag har druckit en massa citronte med ingefära i. Det är jättegott. Det kan jag varmt rekommendera till alla er som gillar ingefära. Jag har blivit lite bättre, men har kvar en rethosta jag gärna vill bli av med. Gör så ont i lungorna när man hostar. Den andra saken jag fick veta var att man kan be specialisterna om att eftergranska min röntgenbild sen sist istället för att ajg ska göra en ny röntgen. Måste säga att lite orolig är jag ju för att man ska ge mig sockerlösningen igen med den nya röntgen i synnerhet efer progmammet i Teknikens värld på TV i veckan som berättar att vi göder metastaser med socker. Då kan det ju inte vara positivt att tillföra kroppen detta i synnerhet som jag själv håller på att ta bort allt socker jag kan för fullt i maten. Ska föreslå min läkare detta imorgon, även om jag inte tror att jag kommer vinna någon framgång med det. Däe finns även en annan negativ aspekt på röntgen och det är strålningen som man hela tiden utsätter mig för. Flera gånger i Freiburg, flera gånger sen jag kom hem och här i Malmö. Fel, fel och åter fel. Sen har vi den nya chefen så klart här på sjukhusområdet som vill att vi ska minska på röntgen tagningarna så han måste väl tycka att det blir billigare om specialister granskar bilderna igen än att jag tar en ny bild som nya specialister ska granska. Eller...

Långpromenader

Lyckades ta mig runt Pildamsparken idag, vilket tar knappt en timme med Selma. Jag valde att gå den vägen för då visste jag att jag hade bänkar längst efter vägen så jag aldrig hade långt till att sätta mig och vila och hämta andan. Men det räckte med en gång. Just nu är det däremot en knepig hosta som oroar mig mera. Har varit småsnuvig hela veckan med idag kom en ny otrevlig hosta som jag verkligen hoppas snart ska ge med sig. Det sista jag vill ha nu är lunginflammation och jag vet ju att snäppet inte är så långt dit nu efter operationen. Det är inte så många veckor sedan, men jag hade innvaggat mig i en falsk förhoppning att jag kommit förbi det stadiet, men så verkar det inte vara. Nu använder jag andingsapparaten jag fick i Freiburg för fullt med en förhoppning att allt som står i luftväggarna ska försvinna. Om det hjälper eller inte det vet jag inte. Och kanske beror hostan på alla mina cykelturer jag varit mer eller mindre tvungen att göra under veckan. Inte långt men dock. fast jag sett det som positivt för jag varit tvungen att använda den lilla lungkapacitet jag har och jag vet att den blivit bättre pga cyklingen. Ja, hur man än gör blir det fel, känns det som.

Ny väntan!

Ofta förstår jag ingeting av hur man tänker. Idag skulle jag komma på återbesök för att man skulle åtgärda min port a cath eftersom det är helt stopp i den. Jag röntga den igår och svar skulle ges idag. Jag fick ett antal förslag på hur man kunde få igång den igen. Ena bättre än det andra. När jag kom idag fanns inte längre dessa alternativ.Ska på ny röntgen igen någon gång nästa vecka och då till dem som satt in den från början och så överlämnar man beslutet till dem. Varför jag skulle infinna mig på avdelningen blev en gåta för mig, men visst så kan man ju också göra. Passade på att fråga min läkare, eftersom det var hon som hade dagjouren, om mina illamående perioder. När jag skulle ta mig till sjukhuset idag mådde jag riktigt, riktgit illa. Det kommer och går hela tiden, men jag vill veta vad det kan vara. Som vanligt blev bara svaret att man ska ta nya prover och se om de kan visa något. Alltid svaret, nya prover, ny röntgen eller cellgift. Det löser alla problem. Känns lite som man absolut inte blir tagen riktigt på allvar. Ja, så åter igen. Ny väntan.

Så var det med det.

D-day! Läkarbesök. Positivt? Nja, det vill jag inte påstå. Resultat: två nya metastaser i levern. Resultat, tja det vet jag inte ännu men om de sitter någorlunda ok kan man kanske gå med på att ta bort dem i Lund eftersom jag mest troligt inte har fler metastaser just nu i kroppen. Men det är just det. Jag tog ju nya röntgenbilder den 26 mars bl a för att se om det kunde finnas misstanke om metastaser eller om njuren bara slutat fungera ändå. Vi fick inget svar. man svarade ingeting från röntgens sida. Fascinerande, enligt mig. Här gör man en röntgen för att få svar på en fråga och så kommer inget svar!!! Så nu ska en ny, annorlunda röntgen göras så snart som möjligt. Om den visar nej, skall remiss gå till Lund med en förfrågan. Annars skickar vi den vidare till Stockholm för en second opinon. Jag ställde ändå frågan om det var dags att söka sig till Paris igen, men hon bad mig avvakta. Men tyvärr är hon onkolog och inte kirurg och inte den som kan se svaret i detta fall. Vet absolut inte hur jag skall tolka allt detta, men helt klart är jag glad nu att man trots allt gjorde operationen i Freiburg och tog bort metatastaserna i lungan fast de kunde se att jag hade nya i levrn. Hade man inte gjort det hade jag helt kunnat glömma frågeställningen om man kan göra något i Lund. Det ska jag vara tacksam för.
När jag var i Freiburg slutade min Port a cath att fungera. Det är tvärstopp i den. Tyvärr är det nog felandvändningen som gjort det. Jag bad dem att inte ta prover från den, vilket jag är rätt säker på att de gjorde i alla fall. I alla fall fick jag gå akut på röntgen idag för att se om det går att göra något alls åt den eller om man måste byta den. Svaret får jag först imorgon för som tur var ansåg man det akut men inte så akut att jag behövde sitta till nio ikväll och vänta på det. Så imorogon får jag veta. Onkologen i Freiburg rekommenderade att jag skulle ta det cellgift jag fått sist som jag reagerat så starkt på men ångrade sig när han fick veta det och tyckte inte jag skulle ta något alls i så fall. Nu har ju klart situationen förändrats och det kommer bli behandlig (BLÄH). Men jag försöker ändå se det som positivt, eftersom vi nu kommer chansa på att det kommer gå bra en gång till. Man ska sätta in lite extra beredskap första gången jag får behandling ifall ifall. Jag som såg fram mot en behandlingsfri sommar. Första på tre år, men så blir det inte. Jag ska starta så fort som möjligt, men först ska det göras röntgen på njuren, så inom några veckor blir det.

Socker är gift!

Hur många av er såg Vetenskapens Värld igår? Det var ett mycket intressant inslag om cancer och socker med och för er som missade det och vill veta mera om vad som sas kan följa länken: http://www.kostdoktorn.se/om-socker-och-cancer-i-vetenskapens-varld/ . Egentligen visste vi redan innan att socker och mjölmat är negativt och att det påverkar cancer men nu är det officiellt. När jag var i Freiburg frågade jag inte vad jag kunde göra för att må bra. Man konstaterade att det bästa jag kan göra nu är att röra mycket på mig och att äta rätt. Jag har ställt dessa frågor flera gånger tidigare men bara fått till svar att det har ingen betydelse. Kanske man nu vågar prata mera om det och att kanske till och med försöka göra upp, kanske inte dietprogram, men några riktlinjer vad som är bra och vad som är dåligt att äta vid cancer. Cancer lever på socker, metastaser uppstår vid mycket sockerätande. Finns det då någon som har cancer som kommer våga äta mera rent godis i alla fal. Tror inte det. Även mjölmat är förenat med samma princip. Dåligt och kan bilda metastaser. Så unvik även detta. Nu vet vi, nu finns det inte längre någon ursäkt. Men det lustiga är att istället för att säga att man inte ska äta det väljer man att säga att man ska försöka hitta ett nytt läkemedel som kan bota effekten så vi kan fortsätta äta sockret. Men hallåå, hur tänker vi nu då. Kan man inte börja med att gå ut och varna mera precis somman gör med cigaretter. Hela budskapet är exakt det samma. Socker dödar! Kort och koncist, men ack så sant. Börja ta det på allvar! Det vita giftet! Förstör kroppar, dödar kroppar! Ta det på allvar!

När ska våren komma?

Igår fick jag stanna inomhus för jag var rädd att få en större förkylning. Har fått snuva som jag hoppas stannar vid det. Måste säga att jag är lite rädd att det ska gå vidare och bli lunginflammation. Till snuvan nyser jag i ett. Gissa om det gör ont. Man tar sats och försöker låta det komma enda nere från magen. Men luften tar slut någon stans på vägen och när så nysningen kommer känns det som lungorna sprack. Inte så vidare mysigt.  Nu är det en massor med år sedan jag haft det sist, men det är ju tyvärr en av biverkningarna vad gäller dessa operationer att det just kan bli lunginflammation. Så jag ska vara ordentligt rädd om mig nu några dagar så blir det kanske inte värre. Eftersom det fortfarande är något mellanting mellan vinter/vår klimat ute kan man mycket väl använda både vantar och sjal utan att det ser konstigt ut, så det gör jag nu om jag måste ut. Ska också undivka affärer så mycket som möjligt och andra samlingsplatser.
Imorgon får jag veta om jag fört in någon illegal smita från tiden jag tillbringade på sjukhuset i Freiburg. Annars är det fritt fram igen att besöka allmäna sjukvården igen här i Malmö.

Ibland händer det!

Ibland händer det och i onsdags hände det min lap top. Den fick ett virus. Jag kan inte använda den förrän det är åtgärdat. Det var så tråkigt att inte kunna använda Internet de sista kvällarna och dagarna i Freiburg. Igår kom jag hem. Det var underbart att vara hemma igen. Nu hoppas jag innerligt att det inte blir fler operationer. Men om det behövs kommer jag klart inte att tveka. Fyra operationer under drygt ett år för en operationsrädd patient är en del. Nu måste jag landa och höra min svenska läkare vad hon säger om mig innan jag vågar tänka en enda vidare tanke på vad som komma skall.
Resan hem gick ok men kune varit så mycket bättre med en lite mera smidig personal som hamna i konflikt med varandra. Jag hade köpt en nederbädd för jag insåg även denna gång att jag inte skulle komma upp i överslaffen. Hoppades att jag skulle ha samma tur som förra hemresan att ingen mera passagerare skulle behöva ovankojen. När jag kom på visade sig att det mest troligt också skulle blir så. Jag bad dem om att inte ta ner den övre så jag kunde halvsitta vilket skulle underlätta enormt för mig. Detta var ok för en dam som med en gång visade lite medmänslighet. Sedan kom där en kille i typ 27 års ålder och skulle spela viktig. han frågade om jag betalt båda sänglplatserna, vilket jag ju inte hade och jag förklara situationen igen. Nä, säger han. Sängen ska ner och så tar han ner den varmed den är nere hela natten och på morgonen får den andra damen lyfta upp hans dumhet för att jag skulle kunna sitta upp i kupén och äta. Jag hade ont, damen skämdes men jag antar att killen kände sig stolt för han körde precis efter boken. Efter han tagit ner sängen säger den oförskämde "have a pleasent journey" Men hallå, det var ju precis det han precis sett till att jag inte skulle få. Hur är vissa människor egentligen funtade, undrar jag.
Nu ska jag ha en lugn helg hoppas. Sen är det bara att sätta igång pappersjobbet med Försäkringskassan och allt annat som bara ligger och väntar på en till man kommer hem.

Rundgång

Har som jag skrivit fått eller rättare behövt mera värktabletter än förra gången. Detta har i si tur resulterat i att min mage i natt gjorde uppror trots att jag vid varje måltid ändå fått några droppar för illamående. Så nu är jag tillbaka i detta med att man får tabletter för en sak som orsakar en andra problem som gör att man måste få andra tabletter som i sin tur orsakar andra problem. Ja, ni fattar. Men smärtan är i alla fall så pass mycket bättre nu att jag kan dra ner betydligt på smärt tabletterna. Otroligt skönt. Ett tag till så hoppas jag vara av med alla tabletter igen. Sista heldagen här nu. Imorgon kväll tar jag nattåget mot Köpenhamn. Tyvärr ingen Emelie som hjälper mig över, men det får lösa sig på något sätt ändå. Får se på fredag vad jag behöver för hjälp, så kan jag säkert på något sätt hitta den hjälpen.
Skönt att detta är gjort och att jag på onsdag ska prata med min onkolog. Hoppas på en vettig fortsatt behandling. Som jag förstår det tyska läkarna som inte tittat mycket mer än i levern och viktigare för lungoperationes del väsentliga delar av mig, efter metastaser kan jag nu vara tumörfri. Hoppas få klarhet i detta i veckan som kommer. Måste redan på fredag göra prover med en gång på jourcentral så jag inte bär med mig några riskbakterier in i det svenska sjukvårds systemet. Det bör vara klart till tisdag, annars vet jag inte hur jag ska kunna gå in på avdelningen. Men det gick så fort sist, så det ska inte behöva ta längre tid denna gång. Viktigt att få gjort så snabbt som möjligt för om jag skulle behöva akut vård, vet jag inte var de stoppar in mig annars. Vem vet, jag kanske inte får någon vård alls då. Men det är ett prov som bara tar några minuter att göra, så det är inget att bråka om. Säkert bra för oss alla om alla följer det. 

Pussla på, bara

Idag har vi super väder här. 18 grader och sol, sol och sol. Underbart! Allting blir så mycket lättare då. Fick också besked att det bara varit 7 som varit metastaser och att man inte hittat något i lymfsystemet. Mycket positivt. Men som alltid i denna sjukdom vet vi att vid varje positivt besked kommer alltid följas av något negativt. Det kan vara vad som helst. Jag är inte negativ bara realist. Lite positivt lite negativt. Sen hoppas man/jag hela tiden att mängden positivt överstiger mängden negativt. För då blir det positivt i slutändan. Vid varje läkarbesök har alltid varannan varit bra och det därpå mindre bra. Man åker som en jojo - upp och ner. Men visst ska vi vara glada för det lilla och glädja oss mer en känna besvikelsen när det inte går som vi önskar. Väldigt lätt att säga men ack så svårt att verkligen leva efter det. Hur mycket krafter vi än lägger på det, eller försöker att inte se det, kanske blir rättare. Alla och var och en får försöka hitta sina egna vägar och aldrig vara rädd för att pröva något nytt. Vi är föränderliga och precis som våra livscyklar förändras ändras  vårt psyke också efter ett antal år. Att kalla det mognad gör en del men själv tror jag mera att det är olika faser vi lever i där vår erfarenhet passar olika bra in i vår pussel. Vi måste öppna alla våra sinnen och vara mottaglig för allt och alla, sedan kan vi ta bort de bitar vi inte kan få plats med i våra egna pussel.

Kort resumé av veckan som gått

Annandag Påsk idag. Med andra ord är det måndag. För en vecka sedan kom jag hit till Freiburg.Nervös både för operationen och för att det inte skulle bli någon alls. Operation blev det och återhämtningen är påbörjad och värsta smärt tröskeln är nådd och nu på väg neråt. Var riktigt jobbigt ett tag. Hade ont, fick smärtstillande och sov. Vakna, hade ont, fick smärtstillande och somna igen. Så höll det på dagarna igenom till allt bara gick ihop till en enda röra. I förgår fick jag tvinga mig själv att gå en pytte liten promenad i den underbara sjukhusparken. Det blev i snigelfart men likväl fick jag börja röra på mig. Det utvidga jag till två rundor igår men den ena på en halvtimme och den andra i en timme. Då blev jag lite stolt över mig själv. Det kändes dock idag att jag ansträngt mig så pass så det var lite skönt med regn på förmiddagen och en timmes promenad nu på eftermiddagen. Det ska säkert ordna sig. Allt har med andra ord gått bra och man har nu plockat bort 8 metastaser i vänstra lungan. sammanlagt 13 metastaser och 1 primärtumör i båda lungorna. Eftersom det varit påsk har vi inte fått reda på något från ens de snabba testerna man tar under operations tillfället. Imorgon ska de förhoppningsvis komma. Det är ju viktigt att veta ur olika aspekter.
När jag kom förra måndagen var här strålande sol och 18 grader varmt. Jag satt ute på balkogen och läste till kl åtta på kvällen. Hade hoppats på fler sådana dagar men klart har vi inte haft det. Även om det dock varit nära vissa dagar.
Kan också säga att nu måste jag i alla fall snart ha gått igenom det mesta man kan förväntas få utstå vad gäller operationer. Fick av någon anledning (säkert fler än jag) två slangar till dräneringen av lungan. Efter ett dygn bestämde man sig för att ta bort den ena slangen. FYYY!!! I vilket fall var det ändå skönt att bli av med den. Lite snabbare när allt ska bort dagen därpå. Trodde jag. När läkaren drog ut den andra slangen, sätter hon bara en häfta över och är på väg att gå. Jag bara känner själv hur blodet forsar och inte alls tänker sluta. Likblek försöker jag påkalla hennes uppmärksamhet och att det stämmer inte riktigt. Nä, det gjorde det inte. Tre stygn fick hon sy OCH med mig i vaket tillstånd. Kan lova att jag led och inte alls tyckte om det. Jag vill inte göra flera operationer nu. Jag är smått livrädd för dem, kan jag lova. Det är inte alls så att man vänjer sig och det blir enklare för varje gång. Jag tycker precis tvärtom.

dags igen...

Om några timmar sitter jag på nattåget igen på väg till Freiburg. Håller tummarna att inget nytt skumt inträffat utan att det verkligen blir en till operation och för övrigt hoppas jag klart att det inte finns en enda liten minsta metastas som inte ska vara i min kropp nu. Denna gången har jag packat så minimalt det bara går och tagit en mindre rullväska med mig. Förra gången jag reste tänkte jag bara att det inte spelade någon roll hur mycket jag packade för jag skulle ju ändå inte väga det, som vid alla flygresor. Det skippade jag denna gången och har tagit bara en liten rullväska och en korgväska man kan köra på den rullväskan. På det sättet kommer det aldrig bli tungt om jag verkligen måste lyfta det upp på tåget. Dessutom är det lite mera fördelat. Men det funka, det går att stänga. Sen har jag räknat ut att det blir nog ca två kg lättare på hemveägen för lite använder jag där och några böcker lämnar jag, så det ska gå bra. Lite koll på vad man behöver har jag allt nu. Med stor tur kommer jag få ett rum med Internet och kan fortsätta skriva efter jag kommit ner på avdelning. Tror de kommer hjälpa mig så gott det går med det eftersom de vet att inga av mina anhöriga har möjlighet att komma. Dessurom har jag största tösen i New York och andra i Sydney och hur gärna tror ni de åker till Freiburg bara för att hälsa på mig under påsken. I vilket fall hade de inte fått det för mig. Marcus hade gärna kommit men han känner sig ovan vid att resa så han får bli kvar i Malmö. det kommer säkert ordna sig och så får vi ha en extra stor träff när alla är samlade igen. Men nu får ni hålla tummarna och så får vi se nästa gång jag har tillgång till nätet.