Never ending story!

Så här gick det i torsdags. Vi var två patienter som skulle behandlas med IRE samma dag. Det tycker jag var bra att man samlat teamet som kommer från Tyskland, Danmark, Uppsala och Lund för att genomföra denna nya försöksbehandling på två patienter samma dag. Jag var patient nr 3 som fått detta i Lund och tidigare har det varit ca 25 stycken i Uppsala. Fler patienter i Sverige har inte blivit behandlade med Nanokniv i vårt land. Dock görs det i flera andra länder men i ungefär samma skala.Därför får vi klart extra bevakning på oss.

Detta gör att det är massor med folk involverade i våra ingrepp på gott och ont. Jag kom hem med en del dubbla budskap som jag hoppas ska klarna under närmaste tiden. Narkosläkaren säger och tycker på ett sätt medan kirurgläkaren säger och tycker inte helt som henne. Jag står i mitten och har ingen aning om vem som har mest rätt, hur skulle jag kunna det?

I vilket fall går allt bra i Nanoärendet. Jag får strömmen i mig från alla nålar man tryckt in i mig. Blodtrycket stiger våldsamt högt får jag veta men blir då så förvånad att jag inte ens kom mig för att fråga vad man gjorde åt det. Antagligen gav de mig någon medicin intravenöst och kanske var det detta som gjorde att jag var extremt trött efter narkosen. Har aldrig tidigare känt mig så borta och väck som när jag vaknade upp denna gången. Kanske detta som är förklaringen. Fredagen vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk som jag i normala fall inte heller haft. Med andra ord kände jag mig riktigt väck i två dygn och har egentligen ingen bra förklaring på det. Men det kommer jag fråga om när jag ser dem nästa gång, så klart.

Att det blir en nästa gång med dem alla vet jag redan nu. Man upptäckte under IRE behandlingen att den andra metastasen som slocknat efter strålbehandling nu visade ett mindre sken vilket betyder att den inte är helt död. Man gjorde ett första försök och bedömning om man kunde ta den samtidigt i torsdags. Men här fick jag nitlott och patienten som skulle få IRE på eftermiddagen vinstlott. Hade det inte varit under ett stort pådrag hade man gjort mycket mer för att behandla mig klart på plats under samma tid även om metastasen sitter mycket dumt till. Men man ville då behandla den med RF. Man hade inte med allt som behövdes på plats alltså skulle jag dra så pass mycket ut på tiden att nästa patient skulle bli helt utan behandling och inte veta när det var dags igen. Lyckliga honom.

Alltså blev det lite dystert med det hela för på något sätt känns det klart som ogjort arbete eftersom jag nu får göra om samma sak i princip. Nersövd, inlagd och allt annat som följer med detta. Men nu är det även så att narkosläkaren tycker att RF är absolut bäst att behandla tumören med medans min kirurg tror det kan bli svårt och vill titta på andra lösningar.

Nu har man lovat mig att man ska göra allt snabbt, snabbt och alla är väl medvetna om att det tog extremt lång tid för mig att komma till innan så med lite tur stressar de alla på. Min narkosläkare sa tom att vore det för henne skulle det bli nästa vecka men hon får inte med sig narkosteamet så fort. Ja, nog är jag van att vänta men jag hoppas verkligen att det kommer gå fort nu. Min kirurg hade egentligen semester tom måndag men ville så gärna veta hur allt gått med oss så han kom in på fredagen. Gulligt tyckte jag. Han fick i alla fall iväg en remiss på mig och sa man ska börja ta tag i detta på måndag och att han sedan ringer mig under veckan.

Mina tankar var ju att jag på måndag vid mitt besök hos min onkolog få kunna lägga levern bakom mig och att vi nu skulle gå in i nästa fas och prata om vad man kan göra för lungmetastaserna. Så blir det klart inte nu. Det blir säkert mer allmän diskussion och där är ytterligare en av mina besvikelser. Hade hoppats kunna bli uppsatt i väntan på laserbehandling av de en eller två metastaser som finns i vänster lunga (eller höger beroende på från vilket håll man ser det).

Inget blir som man tänkt, never ending story...