Begripper inte att det ska vara så svårt att behandla alla lika. Visst, jag vet att jag ofta blivit kallad för blåögd och naiv, men hur svårt kan det vara. Alla har lika värde oavsett var vi bor. Men det är klart man känner det när man träffat olika läkare så som jag gjort under de senaste åren att man kommer vissa närmare än andra. Man kan riktigt känna hur svårt det kan vara för en del att visa empati, men inte ska jag väl få sämre vård från honom för det. Är det klokt? Jag syftar till Svenska dagbladets insändare om att cancervården inte är jämlik inom Sverige. Vården beror på var vi bor och från vilken samhällsgrupp vi kommer från. Jag har klart också fått erfara under den här tiden att den som skriker högst den får snabbare det man "rätteligen" är berättigad till. Det gäller hela tiden att tänka ett steg längre och fråga, fråga och åter fråga. Har man glömt något, kontakta snarast igen och fråga. Men det är inte lätt och det tar tid och energi. Energi som behövs för att kurera sig själv istället. Det är åter igen "Man ska vara bra frisk för att vara sjuk"som gäller . Att vara sjuk är ett jobb som kräver massor av oss patienter. Så mycket vi måste läsa oss till för vi blir inte längre informerade om vad som kommer hända eller vad som gäller eller vad som förutsätts. Man måste gissa sig till en hel del själv. Så mycket jag lärt mig under dessa tre åren, som jag helst hade velat slippa. Men idag vet jag att jag har rättigheter men fortfarande är jag livrädd för att inte ha min läkare med mig på min sida för trots allt är hon min livlina. Och sin livlina håller man hårt fast vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar