Det händer saker hela tiden och min hjärna slutar snart fungera. Att fatta beslut brukar vara enkelt men långt ifrån alltid. Men när det hela tiden dyker upp problem efter problem blir man alldeles slut. Snart kan det väl inte komma flera olyckor över oss utan oturen måste vända. Som jag sagt förr, vi brukar inte få fler olyckor än vi klarar av att hantera på en gång, och det lovar jag att jag inte gör just nu. Men inte ska jag klaga men beklaga mig kan jag väl få göra. Ska vara glad över att jag får ha kvar erika en vecka till innan hon far iväg till Syney på söndag. För nu kan inte mer gå fel i hennes fall, får vi hoppas. Antar det kommer bli svårt att komma ner några dygn till Emelie just nu. Ringde till röntgen avdelningen som inte fått min remiss. Kanske har inte min läkare fått iväg den ännu eftersom jag inte meddelat om jag vill gå vidare med cellgifter eller om det blir operationer. Det är ett beslut i två led. Först ett ekonomiskt och sedan ett ställningstagande till för och nackdelar och vilket jag själv mest tror på. Man ensvisas med att säga att en operation kan sätta igång en massa saker i kroppen man inte vill ha men samtidigt kan det ta bort det onda helt och hållet i bästa fall.
Ibland undrar jag hur man ska välja bra tränare för idrottsverksamhet. Det finns för snälla, det finns för envisa, för stränga, för egensinniga. Ja, alla de sorter. Men den värsta sorten är nog ändå den som utsätter en eller flera spelare för mobbing. Det finns bara en enda orsak till det och det är helt klart egna problem de har. Men det är sannerligen inte en ursäkt för det. Men hur gott om natten kan man sova om man utsätter en spelare för trakaserier som helt klart hela laget är medvetna om men ingen vågar snack högt om. Hur framför man det till personen? Kan han vekligen komma undan med det. Hur bör omgivningen ställa sig till det? Och framför allt hur ska man agera i det fallet? Eftersom jag själv aldrig skulle kunna tänka mig en situation där man inte behandlade alla lika är det så totalt främmande för mig att jag blir extremt upprörd när jag hör talas om dem som kan ta betalt för att göra ett "dåligt" jobb. Inte konstigt det väcker debatt när det händer. Det väcker enorma känslor i mig att man bara som vuxen kan ta sig rätten att trycka ner en minderårig person som inte har mycket att sätta emot. Har bara en sak att säga om det - de har valt helt fel och borde aldrig mer få fortsätta med träning.
Ibland undrar jag hur man ska välja bra tränare för idrottsverksamhet. Det finns för snälla, det finns för envisa, för stränga, för egensinniga. Ja, alla de sorter. Men den värsta sorten är nog ändå den som utsätter en eller flera spelare för mobbing. Det finns bara en enda orsak till det och det är helt klart egna problem de har. Men det är sannerligen inte en ursäkt för det. Men hur gott om natten kan man sova om man utsätter en spelare för trakaserier som helt klart hela laget är medvetna om men ingen vågar snack högt om. Hur framför man det till personen? Kan han vekligen komma undan med det. Hur bör omgivningen ställa sig till det? Och framför allt hur ska man agera i det fallet? Eftersom jag själv aldrig skulle kunna tänka mig en situation där man inte behandlade alla lika är det så totalt främmande för mig att jag blir extremt upprörd när jag hör talas om dem som kan ta betalt för att göra ett "dåligt" jobb. Inte konstigt det väcker debatt när det händer. Det väcker enorma känslor i mig att man bara som vuxen kan ta sig rätten att trycka ner en minderårig person som inte har mycket att sätta emot. Har bara en sak att säga om det - de har valt helt fel och borde aldrig mer få fortsätta med träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar