Visst har jag skrivit om att påsken är jobbig tid för mig. Det var under påsken för fyra år sedan jag gick och väntade besked om det verkligen var sant att jag skulle börja behandlas för cancer eller om jag trots allt inte bara får gjort en operation med kanske strålbehandling innan. Jag hade inte förstått vad det var man verkligen sa till mig. Det blev en lång väntan och veckor med många konstiga tankar som gick genom mitt huvud och då, för fyra år sedan, var jag glad att påsken kom emellan. Jag fick lite annat att tänka på då.
För ett år sedan låg jag själv i Freiburg och fick min andra lungoperation gjord där, min andra lunga blev laser behandlad och jag försökte tänka positiva tankar om att nu, snart om bara några veckor kommer jag vara bra och fri från alla metastaser. Nu skulle alla operationer vara borta och jag skulle kunna koncentrera mig på att bara komma tillbaka med krafter både i kroppen och själen.
Det blev inte så. Jag fick en ny cellgifts behandling som jag inte riktigt tålde och sedan en omgång med strålbehandling för nya metastaser kommit fram i levern (den gamla). Nu är jag på nytt i det stadiet att jag väntar på att allt ska vara bra och inga fler nya behandlingar att få, hoppas jag. Men påsken är jobbig, med alla tankar som smyger sig på.
Min mentor och stora förebild som hjälpt mig med alla utlands kontakter och alltid varit ett stöd i allt jag undrat, alltid hittat mina svar och alltid puschat mig framåt för att få det han tyckte var självklart för oss alla som patienter. Han dör efter sina sista behandlingen av sina lungoperationer, hans kropp orkade inte mera. Jag sörjer honom fortfarande och många av mina tankar har gått till honom denna helg också. Det är dessa smällar som får det att bli jobbigt att tänka på att varför man själv skulle tro att man är annorlunda än alla andra. Varför skulle operationerna vara mer lyckade på mig än på dem. De har fightats precis lika mycket som jag.
Svårt att hitta tillbaka till den riktiga motivationen att fortsätta slåss mot den osynliga krigaren jag har inom mig. Jag måste säga att det är vid liknande händelser som dessa som gör att det är mycket trögt att hitta anledningar att få tillbaka sin inre vilja igen, hur underbart allt runt en än är, räcker det inte alltid
För ett år sedan låg jag själv i Freiburg och fick min andra lungoperation gjord där, min andra lunga blev laser behandlad och jag försökte tänka positiva tankar om att nu, snart om bara några veckor kommer jag vara bra och fri från alla metastaser. Nu skulle alla operationer vara borta och jag skulle kunna koncentrera mig på att bara komma tillbaka med krafter både i kroppen och själen.
Det blev inte så. Jag fick en ny cellgifts behandling som jag inte riktigt tålde och sedan en omgång med strålbehandling för nya metastaser kommit fram i levern (den gamla). Nu är jag på nytt i det stadiet att jag väntar på att allt ska vara bra och inga fler nya behandlingar att få, hoppas jag. Men påsken är jobbig, med alla tankar som smyger sig på.
Min mentor och stora förebild som hjälpt mig med alla utlands kontakter och alltid varit ett stöd i allt jag undrat, alltid hittat mina svar och alltid puschat mig framåt för att få det han tyckte var självklart för oss alla som patienter. Han dör efter sina sista behandlingen av sina lungoperationer, hans kropp orkade inte mera. Jag sörjer honom fortfarande och många av mina tankar har gått till honom denna helg också. Det är dessa smällar som får det att bli jobbigt att tänka på att varför man själv skulle tro att man är annorlunda än alla andra. Varför skulle operationerna vara mer lyckade på mig än på dem. De har fightats precis lika mycket som jag.
Svårt att hitta tillbaka till den riktiga motivationen att fortsätta slåss mot den osynliga krigaren jag har inom mig. Jag måste säga att det är vid liknande händelser som dessa som gör att det är mycket trögt att hitta anledningar att få tillbaka sin inre vilja igen, hur underbart allt runt en än är, räcker det inte alltid
Du kan ju inte kämpa oavbrutet, dag för dag, månad för månad, år efter år. Du måste ju slöa och slappa lite också. Jag förstår att Du måste kämpa kring operationer, cellgiftsbehandlingar och strålning, men däremellan måste Du också försöka att bara vara och leva ett så normalt, avslappnat liv som möjligt. Ingen kan jämnt vara optimist och ha kämpaanda.Ingen framgång utan återhämtning däremellan och det gäller även kraven på sig själv. Försök att bara njuta. Ät vad Du tycker är gott och njut av det tillsammans med dem Du älskar eller tycker om. Gör sådant Du tycker är roligt.Det är dessa tider som låter Din kropp samla kraft och gör Dig stark för de tider då kraften åter behövs.
SvaraRaderaTanja
Tack, Tanja du har rätt men samtidigt är jag så orolig att inför nya besked att jag glömmer att man inte hela tiden måste vara till 100% alert för att kämpa mot cancern.
SvaraRaderaJag förstår Din rädsla inför nya besked. Jag tror dock inte att cancern liksom passar på att man ger den i ett icke alert ögonblick chansen att komma tillbaka och så slår den till. Jag tror mera på att de mikrometastaser som eventuellt vilar i kroppen mognar sakta till och blir större. Idag vet man också att man inte alltid uppnår det bästa resultatet när man genast börjar skjuta så snart något dyker upp, utan att det finns något som är den bästa tidpunkten under en metastas tillväxt, då man uppnår mest genom att exempelvis använda rätt kemoterapi eller genom att operera. För tidig och för sen behandling ger alltså sämre resultat. Därför tror jag att det är bäst att försöka (även om det är svårt) att slappna av och ge kroppen och själen vila. När det kommer nya besked och dessa inte är bra, är samarbetet med en bra onkolog det viktigaste, någon som verkligen lyssnar och presenterar olika behandlingssätt för Dig som han/hon diskuterar med Dig. Cancern är skicklig och därför svår att bekämpa. Cancern lär sig hela tiden att anpassa sig till nya livsvillkor i kroppen. Då gäller det att vara smart tillbaka, vilket Du som är så påläst kan vara tillsammans med en bra onkolog. Så lita på er gemensamma styrka och samla kraft nu i stället för att kämpa, kämpa, kämpa och när nästa slag börjar är Du helt slut. Vi alla måste tanka kraft ibland för att vara starka när det gäller.
SvaraRaderaTanja