Dags att packa!

Så nu är det dags att få ner de få pinaler som behövs med till sjukhuset. Böcker, glasögon och tandborste är väl viktigast. Böcker för tidsfördriv, tandborste för att slippa tandvärk. Kanske öronproppar om någon skulle snarka i samma rum som mig!

Har varit jätteslarvig de senaste dagarna. Borde städat, handlat, tvättat och strykit men av någon anledning har det kännts så främmande att börja med det. Jag antar att flickorna klarar sig i alla fall. Tror det kommer tycka det är skönt att ha mig borta ett tag även om det är för att jag är på sjukhuset. Men jag fick i alla fall inlämnat min bil för service och besiktning idag. Nu håller jag hårt i tummarna för att det inte skall vara något mer fel på den. Det räcker inte min sjuklön till, det blir några tusen i alla fall.

Antar det kommer dröja ett tag till vi hörs igen. En vecka tio dagar har man sagt om allt går som det ska göra. Då hörs vi igen men tills dess håll tummarna!

Dagarna går...

Malmöfestivalen är ig¨ng. Kändes lite tragiskt att gå runt där. Man märker helt klart att det är indragningar till höger och vänster och festivalen är inte vad den brukar vara. En massa matstånd där det ryker från en del och doftar gott från andra men det blir för bra och jag tappar nästan matlusten. Fast lite churros går alltid ner... Har du inte prövat det förr så testa. Men man blir lika mätt av dem som en hel middag.
 Försöker koncentrera mig på allt annat än att tänka på operationen nu. Tycker det går riktigt bra. Men lite mycket pirrig i magen blir jag när jag tänker på att det snart är tisdag och då är det dags för inläggning. Ibland undrar jag var jag gjort för fel i mitt liv, varför ska jag gå igenom allt detta. Kan det vara så enkelt som att jag ska lära mig att vara sjuk och se blod, stygn och sprutor på nära håll? Men så enkelt kan det inte vara. Men något måste det vara som jag ska lära mig. Kanske det bara är att jag ska bli mer ödmjuk... Kanske finns inget svar. Det är ok det med.

Några dagar kvar

Ny går tiden fort och snart är det dags. En hel del som måste falla på plats och bli klart. Inte för att jag inte kan få det gjort efter operationen men en del saker måste göras innan, som att betala räkningar och hoppas på att ingen ny kommer under tiden jag är inlagd (men det ska det inte göra för jag har ändå den kollen, tror jag). Gå på malmöfestivalen en gång (imorgon) måste man hinna med. Det lär ju inte gå efteråt, haha. Inte för att jag tvunget måste det, men det är något helt annat att tänka på. Men åh, vad tråkigt det är med hösten som redan kommit till Skåne. Känns som man snart måste ta fram vinterkappan! Inte kul alls. Något annat som inte heller är så kul är att snart åker Emelie tillbaka till Barcelona. Kanske dröjer det till jul innan jag får träffa henne igen, snyft. Men tur det finns Skype. Avståndet krymper med det.

Sådärja

Så, nu har jag fått massor av information från alla möjliga håll. Sköterskan som berättat hur allt skall gå till. Stomisköterskan som vissat mig hur det kommer se ut med påsen på magen. Narkosläkaren som förvissat mig om att man gör planeringen efter att det skall bli den stora operationen. Jag känner mig helt trygg med att alla tillsammans kommer att göra sitt allra bästa med mig före, efter och under operationsbordet. Jag som då är livrädd för allt som har med nålar och blod att göra kände mig rätt så obekväm med informationen  från stomisköterskan. Inte för att hon försökte förvärra det utan jag har svårt att förstå hur jag skall kunna titta på det när det tog mig två månader innan jag vågade titta på mina ärr från stygnen vid leveroperationen. Och än svårare har jag att förstå att de ska få mig till att sköta det hela på bara några dagar. Men jag börjar lära mig att det är helt meningen att jag ska bli läkare inom några år, bara det att jag går den låååånga vägen och samlar på mig så mycket information att jag kommer bli fullmatad och kan jobba inom alla grenar. Jag har ju även tre barn som haft alla möjliga och omöjliga sjukdomstillstånd. Detta är klart ett skämt men oj, vad jag får bita igen och tänka på annat. Det fick jag även göra när jag var hos tandläkaren idag. Jag blundade och tänka på att jag befann mig någon annan stans.Jag hatar bedövningar varför jag alltid säger nej till dem annat än i mycket, mycket särskilda fall. Gissa om det gjorde ont i nerven när man spolade kallt vatten på den ömmande tanden! Men nu är den  lagad och jag hoppas slippa mer besvär från tänderna till jag är "frisk" igen.

En vecka kvar

Nästa tidsdag kl 11.30 blir jag inskriven på avdelning. Känns för tidigt på dagen. Den dagen kommer jag hinna bli så nervös. Bättre att vara hemma till kvällen. Men jag antar att det är en del som skall gås igenom och förberedas så tiden går förhoppningsvis snabbt ändå. Får jag ha med mig en eller två döttrar  kommer tiden gå fortare. Vi får se. Nu längtar jag bara till allt är över och jag kommer hem. Hoppas jag snabbt kommer igång och kan gå ut och promenera igen. Frågade min kirurg om det blir ytterligare en cellgiftsbehandling efter operationen men det kan man tydligen inte veta förrän efteråt. Hade att göra med hur det såg ut. Alltså det man tar bort. Så min fortsatta behandling vet man inte hur man skall fortsätta med. Men vad jag kan förstå blir återhämtningen snabbare utan gifterna och ju snabbare jag hämtar mig desto snabbare kan jag få bort metastaserna i lungan. Men en sak i taget.

Allt samlat till onsdag

Nu har jag alla tider för inskrivning, stomisköterska, narkosläkare och tandläkare på samma dag. Lika bra det. Tacksam att remissen gick så pass fort och att jag snart slipper tandvärken. Riktigt jobbig värk. Känns som halva underkäken är inflammerad. Men jag hoppas att det mest är inbillning. Snuvan tilltar lite men jag hoppas att den stannar nu. Jag brukar inte vara så väldigt förkyld när jag väl blir smittad. Fast det kanske är mest som jag tror för under de senaste 14 åren har jag haft fyra lunginflammationer. Men jag har nog alltid jobbat i alla fall. Har inte haft så hög feber vid dessa tillfällen. Har mest varit hosta. Första gången jag hade det var i september för 14 år sedan. Jag kommer ihåg att jag alltid frös och satte på barnen overall i september månad. Stackarna! När jag blev frisk insåg jag att det var min feber som gjorde att jag frös och inte vädret. Men annars hade jag ju inte kommit ihåg det, klart.

Inget regn idag utan har varit en mycket behaglig dag med förhållandevis varmt och en hel del sol. Hoppas vi får mera av detta nu.

Tandvärk och förkylning

Är så rädd att min tandvärk ska gå över och bli en inflammation och på så sätt stoppa operationen samtidigt som jag blir påmind om att inte träffa för mycket förkylda människor. Folksamlingar, affärer, bussar och andra ställen där det kan tänkas finnas smittor på. Kom och tänka på det när jag var nere på basketlägret förra veckan och en hel del förkylningar redan kommit igång. Så typiskt att det börjar i och med att skolan startar. Inte för man kan gå och tänka på det hela tiden men man kan kanske undvika det om det går och tvätta händerna ofta, ofta.

Om någon undrar hur vädret är i Malmö kan jag informera om att det REGNAR. Det är kvavt, blåsigt och regn. Gissa om vi är trötta på regnet nu.

Kräftor!

Ikväll ska det bli kräftkalas. Jag älskar skaldjur så det ser jag fram mot. Klart det inte bara är kräftorna som blir kul, att träffa goda vänner är ju alltid lika trevligt och blir ett avbrott i allt annat "vardagligt" i mitt liv just nu. I vilket fall slipper jag tänka så mycket på operationen även om det är ett antal sköterskor och läkare med.

Försöker hitta ett sätt att bara tro att det ska bli amputering av ändtarmen. Att vakna upp den 24 och veta att man ska få psykiska krafter till att acceptera att det inte blev så är inte helt enkelt. Men det gäller att hitta plan B. Känns så skönt att veta att det blir i Malmö där mina barn och flesta vänner finns som kan finnas till hands. Kanske lite synd att det inte blev denna vecka som kommer för då hade Emelie kunnat vara hemma och hjälpt mig de första dagarna hemma och Marcus hade inte börjat sin skola. Han börjar första året på Basketgymnasiet och allt blir nytt och förvirrande. Inte så kul då att ha dessa hemförhållandena då. Men det löser vi det med på något sätt.

Men fy så tråkigt väder vi har. Regn, regn och åter regn men blåst till det. Känns riktigt som hösten kommit. Blev en väldigt kort sommar. Jag tycker synd om alla som inte fick en eller två veckors utlandssol. Vi behöver såväl solen för att orka med vintern. Annars blir alla så griniga framåt februari.

Det kom ett brev.

Idag fick jag en bekräftelse med posten att jag är uppsatt för operation den 24 augusti och skall bli inskriven den 17. Ska träffa en del personer innan som narkosläkare, inskrivningssköterska, en sköterska som skall prata om stomi osv. Problemet var bara att man satt upp mig på att vara på två olika ställen på exakt samma tid i olika byggnader. Antar att det bara blivit fel men med brevet kom ännu mer nervositet. Var inte alls så nervöst inför förra operationen men jag antar att det är för jag vet mera vad som kan hända och hur jobbigt det kan vara den första tiden. Gillar verkligen inte att vara på sjukhus, möjligen för att hälsa på. Men det får fixa sig i alla fall.

Känns bra idag!

Nu börjar det kännas riktigt bra. Dagarna kommer gå fort fram till den 24, nu när jag vet och inte bara väntar. Det känns mer specifikt. Ska försöka hämta så mycket kraft det bara går innan operationen. Men om jag förstår det rätt kommer det inte bli en så jobbig rehabilitering som det var med leveroperationen. Inga specifika restriktioner utan jag kan om allt går bra vara tillbaka som inget ting efter ca två-tre veckor. Om det blir cellgifter efter detta är inte bestämt ännu utan det får tiden och operationen utvisa. Klart jag hade många frågor men just nu känns de obetydliga. Det kommer ge sig. Det får komma efterhand. Bara att bestämma var stomin skall sitta känns konstigt och inte riktigt vad jag kan ta ställning till idag. Typ kommer jag ha höga eller låga byxor på mig i fortsättningen?! Men det är nog mer modebetingat, eller? Någon som vet?

Operationstid!

Så, nu har jag fått en tid för operation. Den 24 augusti blir det. Men kommer kolla om bukhinnan ser ok ut från metastaser är den det fortsätter man med att ta bort hela ändtarmen. Har jag metastaser vaknar jag upp med ändtarmen kvar. Känns skönt att äntligen få ett svar och förhoppningsvis komma ett steg närmare tumörsfri. Min lunga blir en senare sak men det tänker jag mindre på nu. Men samtidigt är det metastaser som måste bort. En sak i taget. Jag är glad över att ha fått denna tid och känns mycket bättre att få veta än denna ovisshet jag haft hela tiden. Nu håller jag tummarna för att jag kan bli opererad. Dessutom blir det så att Emelie kan vara med och slipper komma hem under skoltermingen. Hon åker tillbaka till Barcelona den 31. Det känns också jättebra! Idag känns allt både bra och lite nervöst.

Onkologen idag!

Så har det gått två veckor sedan röntgen tagen och jag har äntligen fått träffa min onkolog. Inte för att jag vet mera idag om operationen men det jag vet är att allt såg bra ut. Allting har blivit mindre. Men man ser nu också, vilket man gjort även förra gången utan att nämna det, någon förändring i bukhinnan. För att vara på den säkra sidan ska man göra ett titthål och ta prov från hinnan för att hoppas jag konstatera att det inte är metastaser. Är det metastaser blir det ingen operation, är det bara "grus" från leveroperationen blir det operation. Mera om allt detta vet jag imorgon efter att jag träffat kirurgen. Inte mera om hu det blir, men vad man tänker sig. Jag hoppas verkligen det kan bli en snabb tid för titthålet och att svaret kommer snabbt så jag inom några veckor kan bli opererad. Men som vi alla vet vid detta laget så går inget snabbt. Så enkelt att skylla på att det är semestertider, men det har man gjort i tre månaders tid nu. Inte kan vi ha så dålig bemanning under så lång tid, eller det kan vi??? Med andra ord, fortsatt väntan...

Vandringar!

Undrar lite om jag om ett år från nu kommer sitta och planera min vanding till Santiago de Campostela. Kanske bör man ha "provgått" i den svenska härliga naturen några gånger innan man ger sig ut på en så lång vandring. Men det ser jag bara fram mot. Så snart jag kan börja gå mina långa promenader igen ska jag göra det med ambitionen att bara förbättra min egen kondition. Kanske kan man få med sig någon "promenadvän" också.

Verkar som sommaren har övergivit oss nu. Känns lite som den knappt ens börjat förrän den är över. Men än finns det tid kvar för vädret att barmhärtiga sig över oss. Vi behöver alla D-vitaminer vi kan få i oss under sommaren för att räcka till under vinterhalvåret.

Lite tankar kring cancer!

Vilken konstig värld vi lever i. Vi blir jätte upprörda när händelser som denna i Norge inträffar, vilket är självklart. Vi reagerar när Röda korsets chefer roffar åt sig av pengar som ska gå till hjälp för behövande människor runt om i världen. Också lika självklart. Listan kan göras hur lång som helst. Men inte många reagerar över att vi har sådan konstig politik när det gäller att behandla cancer sjuka. Visst vi tycker synd om enskilt drabbade och säger; stackars den. Men inget konkret görs. Vi har galan för Rosa Bandet, som är utmärkt och här har också forskningen kommit oerhört långt. Känner en oerhörd tacksamhet mot denna gala. Men det finns så många andra former av cancer som många inte ens känner till. Hur kan detta komma sig på 2011. Min egen dotters kommentar till att jag har fått cancer är att hon inte visste något om det. Hon önskade att man berättat mera om det i skolan eller att man fick ta del av det på ett annat sätt. Nu kom det som en chock för henne alltihop. Tar vi inte sjukdommen på allvar? Låtsas vi som det regnar när grannen får sitt hemska besked? Är det för tungt att hantera? Men det är en verklighet vi alla lever i idag. Ingen vet vem eller när det kan drabba en själv. Vi vet att var tredje person drabbas av denna vidriga sjukdom. Ska det då verkligen behöva vara så att det beror på var du bor, din samhällsstatus eller förmåga att skrika högt som gör att du får bästa vård? Är det dit vi kommit med vår "fina svenska sjukvård". Som en person som lever mitt i allt detta träffar jag varje vecka någon som har en negativ bild av behandling av sjukdommen. Vad ska vi göra för att förändra denna bild? Hur ska vi göra för att förändra Försäkringskassans bild? Jag har inget svar, men jag önskar jag hade det. Jag önskar jag kunde påverka. Göra något konkret som får betydelse och väcker de sovande cheferna till liv och agerande. Detta är vad mina tankar kretsar sig kring nu i min ovishet om vad som kommer ske med mig. Jag tänker mycket på hur andra i min situation känner. Ska vi verkligen behöva utsättas för detta. Räcker det inte med att vi har cancer?

Hoppades förgäves.

Jodå, det var en tid till kirurgen igen. Man ska diskutera hur vi ska gå vidare. Men det trodde jag att vi redan passerat det stadiet att vi inte skulle diskutera utan AGERA. Verkar helt omöjligt att få någon att reagera och agera här i Sverige. Det är inte cancern som tar kål på oss det är den psykiska väntan vi utsätts för hela tiden - i mitt fall sedan april 2009. Jag är vansinnigt trött på det och hela denna dagen har jag varit i en sorts trans där man bara gör det man ska och har tankarna någon helt annan stans. Hade egentligen varit bättre att inte ringt alls, utan fått det klart först när man var på plats i nästa vecka. Fördelen är kanske att jag är lite mera förberedd och inte bara börjar stortjuta när jag sitter mitt emot läkarna, om man ska se något positivt i det hela.

Ännu en bra dag!

Sol, sol, sol. Så bra vi mår av solen och så mycket D-vitaminer vi får passa på att få i oss. Snart blir det sämre igen och regnet skall ösa över oss igen. Kan det inte bara regna på natten? En annan fördel solen har är att mina barn som arbetar i en sommarkiosk (Ribersborg), får mera jobb och alltså mera pengar. Vilket de klart behöver till än det ena än det andra. Båda sparar det till olika ändamål. Men de behöver verkligen pengarna. Dessutom tycker de att det är kul att jobba där.

Har funderat mycket kring min tid på onsdag till kirurgiska kliniken. Kl 12.03 bestämde jag mig för att ringa och fråga till vem jag fått tiden och varför (om de nu vet det). Så klart stänger telefonjouren kl 12.00. Men jag måste ringa imorgon så jag får klarhet i vad jag ska göra där. Känns som jag inte vill vänta en vecka till. Det är så märkligt med den här väntan som är så psykiskt påfrestande. Innan jag blev sjuk har jag inget minne av att man tänkte på väntan på detta vis som nu. Den fyller fullständigt hela mitt liv just nu. Vissa dagar fyller jag med ingenting. Vet knappt vad jag gjort när kvällen kommer men helt klart har jag lärt mig att stänga av. Precis som en vägg man bygger upp och som skyddar en mot allt som kan få en på fall. Försöker att inte tillåta mig att tänka på nästa steg. På det sättet kan jag få tiden att gå utan att bli helt vansinnig. Tankar, tankar och åter tankar. Muren är så lång som jag vill att jag skall vara i tiden. Då jag är opererad och konstaterad tumörsfri och kan börja arbeta. Få tillbaka ett värdigt liv tillsammans med familj och vänner. Ett liv utan sjukdommar och elände. Det måste komma snart...

Återbesök till kirurgen

Nu blir jag väldigt konfunderad. Har precis fått en kallelse till kirurgen. Onsdag den 10, nästa vecka (snabbt tycker jag). Sist jag var hos honom sa han att jag inte behövde komma tillbaka utan att han ansåg allt klart för att jag skulle kunna bli opererad. Eftersom jag inte hört något från min onkolog vet jag inte om det är positivt eller negativt. Men jag föredrar att tro att det bådar gott innan jag vet något annat. Väldigt nervöst. Är inte riktigt mig själv dessa dagar innan jag vet vad som ska hända med mig.

Kan just nu i alla fall glädja mig åt två riktigt helsköna, soliga dagar. Satt i Västra Hamnen från klockan tre till elva igår och pratade och bara njöt av utsikt, värme och allt liv. Vi avslutade kvällen med en supergod pizza på V.E.S.P.A. Gör gärna om en sådan här dag. Idag har varit mindre glamoröst med fönsterputsning och promenad med Selma. Hon vill dock inte gärna gå mitt på dagen. Det är för varmt för henne då.

Hur hjärnan fungerar.

Idag förstår jag verkligen att jag inte fungerar längre som man ska göra. Så fort det blir för mycket, vilket det blir så, så lätt. Några bankärende till Marcus, övningsköra med Erika och handla mat. Sen tappar jag fokus och när jag ska försöka hjälpa till med att tänka rätt till Malbas summercamp hamnade mina tankar någon helt annan stans. Har så svårt att fokusera på flera saker under samma dag. Låter inte klokt, jag som innan jobbade 50-60 timmar i veckan, tog hand om tre barn och ett hem och hade ändå tid med sociala träffar både med barn och vänner. Känns overkligt men jag längtar efter att få klara av det igen. Kanske ta det lite lungnare men ändå vara i farten och fungera igen. Därför kan jag inte bestämma allt för mycket på en och samma dag, vilket är svårt att förklara för andra. De flesta ser till sig själva och säger, visst, så känner jag också. Det är inte lönt att förklara att jag vet vad de menar men att detta är en helt annan sorts tillstånd som är så oerhört svårt att förklara. Så jag tystnar rätt snabbt, vet att det inte är lönt att förklara. Men, detta ska förändras, snart hoppas jag. Har Santiago de Campostela framför mig och så har jag börjat tänka på nästa vandring som jag hoppas kan bli i Indien, det verkar så avslappnat och befriande, om man nu kan säga så om en vandring som går över höga berg!