Hoppades förgäves.

Jodå, det var en tid till kirurgen igen. Man ska diskutera hur vi ska gå vidare. Men det trodde jag att vi redan passerat det stadiet att vi inte skulle diskutera utan AGERA. Verkar helt omöjligt att få någon att reagera och agera här i Sverige. Det är inte cancern som tar kål på oss det är den psykiska väntan vi utsätts för hela tiden - i mitt fall sedan april 2009. Jag är vansinnigt trött på det och hela denna dagen har jag varit i en sorts trans där man bara gör det man ska och har tankarna någon helt annan stans. Hade egentligen varit bättre att inte ringt alls, utan fått det klart först när man var på plats i nästa vecka. Fördelen är kanske att jag är lite mera förberedd och inte bara börjar stortjuta när jag sitter mitt emot läkarna, om man ska se något positivt i det hela.