Sol, sol, sol. Så bra vi mår av solen och så mycket D-vitaminer vi får passa på att få i oss. Snart blir det sämre igen och regnet skall ösa över oss igen. Kan det inte bara regna på natten? En annan fördel solen har är att mina barn som arbetar i en sommarkiosk (Ribersborg), får mera jobb och alltså mera pengar. Vilket de klart behöver till än det ena än det andra. Båda sparar det till olika ändamål. Men de behöver verkligen pengarna. Dessutom tycker de att det är kul att jobba där.
Har funderat mycket kring min tid på onsdag till kirurgiska kliniken. Kl 12.03 bestämde jag mig för att ringa och fråga till vem jag fått tiden och varför (om de nu vet det). Så klart stänger telefonjouren kl 12.00. Men jag måste ringa imorgon så jag får klarhet i vad jag ska göra där. Känns som jag inte vill vänta en vecka till. Det är så märkligt med den här väntan som är så psykiskt påfrestande. Innan jag blev sjuk har jag inget minne av att man tänkte på väntan på detta vis som nu. Den fyller fullständigt hela mitt liv just nu. Vissa dagar fyller jag med ingenting. Vet knappt vad jag gjort när kvällen kommer men helt klart har jag lärt mig att stänga av. Precis som en vägg man bygger upp och som skyddar en mot allt som kan få en på fall. Försöker att inte tillåta mig att tänka på nästa steg. På det sättet kan jag få tiden att gå utan att bli helt vansinnig. Tankar, tankar och åter tankar. Muren är så lång som jag vill att jag skall vara i tiden. Då jag är opererad och konstaterad tumörsfri och kan börja arbeta. Få tillbaka ett värdigt liv tillsammans med familj och vänner. Ett liv utan sjukdommar och elände. Det måste komma snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar