Ja, det är ju den 17 september idag och det var dags att göra min stora röntgen idag, CT-PET. Jag är så nyfiken att jag kan vet inte till mig över att få svaret på bilderna, men har klart inte fått någon tid fortfarande så imorgon får det bli till att stanna kvar till dess att jag fått en, jag ska få min sista behandling imorgon. Nu har de inget att skylla på längre. Det är tre månader sedan man fick informationen att man ska bevaka röntgen och bevaka en tid till läkarbesök för att få besked vad som kommer hända med mig. Tyvärr satte min fd onkolog upp att bevakning ska ske två veckor efter röntgen, men jag är övertygad om att det var med baktanke att Lund skulle få säga sitt innan vi träffades. Men jag måste kunna få veta vad de visar och då kanske någon kan ringa hem efter att man gått igenom bilderna. I Malmö har jag fått reda på att detta bara och endast sker på torsdagar. Om jag kunde få bilderna kunde jag skicka dem idag till Paris och få svar på någon timme. Men här i Sverige ska det ta så evinnerligt lång tid att det inte finns annat att kalla det för en psykisk tortyr. Vem vinner på detta. Vi patienter hinner bli galna, uppstressade och gud vet allt innan vi kommer till. Vem vill ta emot en galen patient? Men i mitt fall handlar det om mina metastaser verkligen har försvunnit i levern eller om de ska opereras bort och om det har kommit till några i lungorna eller inte för det kan sätta stopp för operation. Tycker nog själv att det är rätt stora beslut som kommer påverka min framtid och kan kanske ha lite förtur. Men jag tycker att alla ska få sina besked så snart det bara är möjligt. Det måste finnas ett mer effektivt sätt att göra det här på, det är jag övertygad om. Men idag mår jag hyfsat bra från cytostatikan och hade bara önskat jag sluppit morgondagens, men det är bara att bita ihop, ta emot eländet och se glad ut, det är ju ändå den sista för denna gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar