I många år har jag hört hur viktigt det är att andas rätt. Djupa andetag och från magen och jag vet inte hur många tips det finns. Visst vet jag att andas ska göras efter konstens alla regler och att vi mår bättre om vi gör det. Hur många egentligen tänker på hur vi andas? Jag menar det gör vi ju hela tiden utan att normalt sätt tänka på det. Det bara kommer och det bara fungerar.
Efter mina operationer är det ju klart inte lika självklart och lika enkelt längre. Med nerver och muskler kapade på längden och tvären. Varje operation har fått mig till att få börja om och tänka hur man gör och att andas från magen igen. Leveroperationen var värst. Jag kände hur korta andetag jag tog och att jag försökte hitta genvägar för att det skulle fungera. I alla fall de första månaderna. Och det gjorde det. Även om jag märker att jag "andas snett"". Kan inte förklara det på bättre sätt.
En massa skrot har jag kvar i lungorna. Vissa dagar känns det jobbigare än andra och blir alltid bättre när jag ligger ner. Ibland kan det vara som en kliande känsla i mig och jag vill bara får bort det. Andra dagar märker jag det inte lika mycket. Vad det är som gör vilket har jag inte lärt mig ännu (fast det nu snart är nio månader sedan sista operationen). Till viss del oroar mig "detta skrot" att det inte försvunnit och mina tankar har klart gått till att kommer det aldrig försvinna och vad beror det verkligen på.
Idag när jag var ute med hunden kom bara den här tanken att andas rätt. Jag började anstränga mig att verkligen andas ordentligt och inte "tvära, och ta korta andetag". Första tio minutrarna var riktigt jobbigt. Det blev flera dubbel andningar åt samma håll. Men till slut hitta jag rätt och efter en halvtimmer kändes det båda bra och som om "skrotet" kanske ville ge med sig. Kan det vara min andning som påverkar skrotet, tro? Verkar vara för enkelt! Men å andra sidan, tillbaka till mitt resonemang från början, det är inte enkelt att andas rätt. Ska klart fortsätta och träna och se vart det leder till. Med tur blir det bra både med andningen och skrotet.
Efter mina operationer är det ju klart inte lika självklart och lika enkelt längre. Med nerver och muskler kapade på längden och tvären. Varje operation har fått mig till att få börja om och tänka hur man gör och att andas från magen igen. Leveroperationen var värst. Jag kände hur korta andetag jag tog och att jag försökte hitta genvägar för att det skulle fungera. I alla fall de första månaderna. Och det gjorde det. Även om jag märker att jag "andas snett"". Kan inte förklara det på bättre sätt.
En massa skrot har jag kvar i lungorna. Vissa dagar känns det jobbigare än andra och blir alltid bättre när jag ligger ner. Ibland kan det vara som en kliande känsla i mig och jag vill bara får bort det. Andra dagar märker jag det inte lika mycket. Vad det är som gör vilket har jag inte lärt mig ännu (fast det nu snart är nio månader sedan sista operationen). Till viss del oroar mig "detta skrot" att det inte försvunnit och mina tankar har klart gått till att kommer det aldrig försvinna och vad beror det verkligen på.
Idag när jag var ute med hunden kom bara den här tanken att andas rätt. Jag började anstränga mig att verkligen andas ordentligt och inte "tvära, och ta korta andetag". Första tio minutrarna var riktigt jobbigt. Det blev flera dubbel andningar åt samma håll. Men till slut hitta jag rätt och efter en halvtimmer kändes det båda bra och som om "skrotet" kanske ville ge med sig. Kan det vara min andning som påverkar skrotet, tro? Verkar vara för enkelt! Men å andra sidan, tillbaka till mitt resonemang från början, det är inte enkelt att andas rätt. Ska klart fortsätta och träna och se vart det leder till. Med tur blir det bra både med andningen och skrotet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar