Från det ena till den andra!

Fast ytterligare dagar är dottern i Australien. Hon är numera så pass uttråkad i denna by att hon till och med funderar på att hoppa fallskärm trots höjdskräck. Bara inte jag får veta när de gör det... fy från ena äventyret till det andra. De har helt enkelt inga vägar att köra på, därför kommer de inte iväg. Och om åtta dagar ska de åka från Cairns till Sydney för att åka hem till lilla Malmö och vara hemma igen den 9 februari. Ett år har då gått sen jag såg henne i verkligheten sist. Vilket långt år...

Lever mellan hopp och förtvivlan just nu. Tänker att det ändå känns bättre och bättre för varje dag som går, även om det bara är jag som märker någon skillnad. Min hjärna är klart seg och det finns inte mycket utrymme för "kom-ihåg", (fast jag börjar lära mig hur jag ska hantera det nu och det gör mig lite stolt) men där finns ändå ett hopp hos mig. Sen har vi den förtvivlade sidan som bara tänker på att det inte får bli cellgifter igen. Det kommer knäcka mig både mentalt och kroppsligt. Jag känner mig rätt så bräcklig med en ojämn balansgång. Men snart är det tisdag och då får jag kanske veta. Jag säger kanske eftersom det ofta bara blir uppskjutna beslut, som fortsätter göra en frustrerad. Men hopp, hopp och en enorm tro på att det ska gå bra så klarar vi detta med. Lätt som en plätt!