Glad Påsk!

 Börjar hitta ett mönster hur man mäter olika i basiskt och alkaliskt nu, men där finns fortfarande en del förvirrande bitar kvar för mig att lösa. Vissa mäter det basiska innan man äter maten och värmer det så pass hårt att t ex om man ska mäta en banan försvinner allt fruktsocker i den och då blir den klart basisk vid en sådan mätning. Om man låter den behålla sin form och mäter den efter man ätit den är det klart att den är alkalisk för då mäter man den med allt fruktsocker kvar.

Varför man gör olika mätningar förstår jag inte men det är kanske för att vi ska tänka till innan vi jämför. Det finns massor av olika tabeller på nätet och därför är det upp till en själv att avgöra vilken man vill använda sig av. Jag har valt att gå efter icke förbränning utan hur det är i naturligt tillstånd när det passerar vår kropp.

Nu önskar jag alla en Glad Påsk!

Sant eller falskt?

Eftersom boken "Överlista din cancer" är rätt faktabaserad är den lite tung att läsa för min "cyto" hjärna just nu. Jag hoppar mellan kapitlen och ströläser lite här och lite där. Senast fastnade jag för något jag aldrig tänkt på fast jag borde vetat om jag tänkt till lite mera.
Ett kapitel handlar om amalgam. Det är som vi vet kvicksilver i amalgam och kvicksilver vet vi att det är farligt. Det är tom mycket farligt. Det är även så att det är så pass farligt att det kan ge en person cancer om man får tro boken.
Jag har klart ingen anledning att betvivla det men det är svårt att tro på att tandläkare blivit mutade för att inte sluta fortsätta lagningarna med amalgam i våra munnar. Att detta under hela 1900 talet skulle fortsatt utan att man kunnat få vetskap om det är nästan för otroligt för att det ska vara sant.
Men helt klart kan man konstatera att min generation är uppväxta med att tänderna lagats med amalgam och har man dåliga tänder som jag alltid haft har man många fyllningar.
Om detta är sant är detta alltså ytterligare en orsak till cancerns utbredning. Men vilka cancerformer amalgam skulle ge har jag inte kunnat finna ännu, mer än att det ska påverka hjärnan.
Även att byta ut sina amalgamfyllningar är farligt och ska således bara göras av tandläkare som behandlar det som det gift det är. Enligt författaren är där personer som blivit bra från sin cancer på bara några dagar tom timmar efter man tagit bort amalgamet i tänderna.
Man ska inte tro på allt man läser men visst vill man veta säkert om detta är sant eller falskt.

Väldigt förvirrande!

Om  man vill veta vilken mat som är basisk och vilken som är sur kan man hitta massor om detta på nätet. Vill man däremot veta exakt om en frukt eller grönsak bör man vara vaksam. Alla sidor har inte helt samma uppfattning om hur det ska tolkas. På en sida kan soja tillhöra den sura sorten och på en annan den basiska. Väldigt förvirrade och är man inte insatt i det får man läsa en massa.
Vattenmelon är ett annat exempel som varierar. Tänkte när jag läste om det att då får man försöka använda sitt sunda förnuft istället men inte ens det hjälpte. Jag är fortfarande inte klok på vem som har rätt eller mindre fel men det är kanske olika sätt att mäta det på. Hur det än är är det inte svårt att förstå att en citron är sur och när man får den i sig är den alkalisk men inte är det så med all den andra maten också och om det skulle vara så, varför skriver man inte det då. En hel vetenskap bara att försöka lära sig vad de olika sidorna skriver om en och samma sak. Så frustrerande...

Kanske, till sensommaren kan vi vandra!

Kanske, kanske har vi mycket löst, mycket smått och mycket försiktigt börjat prata om att vi kanske ska vandra Santiago de Compostela efter sommaren. Kanske finns där en chans att de skulle kunna gå, men då kan jag inte få någon behandling innan och inte fler infektioner.Då kommer jag absolut inte orka.  Det blir hårdträning för att orka gå två mil om dagen i några veckor, men jag har sett fram mot det i så många år att det inte känns verkligt att det skulle kunna bli av längre.
 Men att bestämma att det ska bli av kan kanske påverka mig själv i en positiv riktning. 

Fatigue!

Det var ett tag sedan jag läste om fatigue. Jag har nog aldrig riktigt satt sambandet med att det kan komma och gå i olika proportioner under hela tiden. Självklart är det så eftersom det kommer både av behandlingarna och av själva cancern. Läste även att i vissa fall kan det ta upp till ett år efter man blivit frisk som man kan känna av det. Antagligen fick jag all denna information när jag fick veta allt annat om cellgifterna och vad man skulle fortsätta med, men jag har glömt bort det.

Kanske kan antibiotika också hjälpa till att utlösa mera trötthet. Det är först idag som det känns som det finns en orsak till varför jag är och har varit förfärligt trött. I alla fall lite tröttare än jag brukar vara. Kroppen har verkligen inte klarat av att motionera. Skulle jag gjort det var jag rädd att jag skulle gå av i lederna, men nu är jag på gång igen. Känns bra att komma tillbaka. Hoppas att jag orkar gå på gymmet nu då på måndag och träna indoor walking på tisdag. 

Tillbackablick!

Tiden har verkligen rullat på. Samtidigt som den går fort och bara försvinner så önskar jag också att den inte gör det. Men hur det än är med tiden så är det ett faktum att för fyra år sedan var vi mitt uppe i förberedelserna för att min äldsta dotter ska börja plugga i Barcelona.

Vi var fullt upptagna med hennes skolansökan, översättning av betyg, tester hit och dit samtidigt som vi leta boende. Det är inte helt enkelt att starta i ett nytt land och vi försökte hitta allt vi kunde för att inte missa något. Visserligen hade vi sommaren innan varit och besökt skolan och området och försökt kolla upp allt vi kunde runt detta. Vi pratade med en agent för utländska skolor om hon kunde hjälpa oss med något vi kanske annars skulle missa. Vi skötte så gott som allt själva. Det kostar att anlita folk som ska göra det för en och det är i regel inte billigt och så får man kolla det ändå. Bara att översätta sina betyg kan vissa ta hutlöst betalt för, trots att det inte är en omöjlig sak att göra själv. Och ska man nu börja i en skola i ett främmande land, bör man ju även klara en så pass enkel sak, tycker jag nog.

Mitt i allt arbete, mitt i allt sökande och vår glädje kommer mitt och min mammas tråkiga besked om cancer. Det var inte lätt att få iväg Emelie,  men klart hon skulle åka. Till sommaren blir hon färdig och jag är så stolt över henne. Som hon kämpat och slitit och så glad jag är att ha kunnat följa henne på håll och på stället ibland under alla dessa år.

Läs gärna!

Känner att antibiotikan hjälper. Hostan börjar luckras upp och är säkert snart över. Underbart. Kanske jag kan få lite ro fram till nästa röntgen och svar. Har fått lite panik över det nu de senaste veckorna när jag tappat mer och mer ork istället för att hämta energi. Finns egentligen ingen anledning till oro för det men tiden krymper och det som för ett tag sedan kändes som en evighet är snart bara några dagar kvar på. 

Om ni orkar läsa om en bra artikel så låter jag den prata för sig själv:

http://www.dn.se/kultur-noje/vad-var-det-som-dodade-herr-b

Antibiotikan inhämtad!

Antibiotika var nödvändigt i mitt fall, vilket jag klart misstänkte. Kanske det blir mindre hostande också inom kort tid. Har inte ens kvar krafter att gå från soffan till köket för att laga mig en bit mat, pust. Ordentligt irriterande men det ska förhoppningsvis inte ta många dagar förrän jag är tillbaka nu. Det brukar ge sig ganska snart tycker jag. Då blir det på nytt att ta sig an långpromenaderna med Selma, som för övrigt löper precis lagom just nu. Hon kan vara lite omöjlig under denna period och brukar inte ha så mycket emot lite kortare promenader. Passar perfekt.

Idag kom min bok; Överlista din cancer - alternativa icke-toxiska behandlingar som fungerar. Kanske inte räknar lika mycket med att hitta en ny behandling men snarare ett antal tips, bra råd och mer vetskap om cancer. Kommer klart skriva om jag hittar något bra eller om jag tycker den är värd att köpas.

Hostan vägrar släppa.

Nu har man sagt till mig (en läkare) att söka läkarhjälp på vårdcentralen och det gjorde jag. Ringde och ringde men till slut fick jag lämna meddelande att de istället skulle ringa mig tillbaka tillbaka när det blev min tur. Jag väntade och väntade och väntade men ingen ringde. Så slog jag deras nummer igen och fick till svar att man nu gått hem för dagen och om det är akut ska man ringa sjukhuset. Jaha, vad vet jag, jag ville prata med en sköterska men det tyckte man inte där. Förtroendeingivande? När vet man i mitt tillstånd att det är akut, eller man kan vänta eller man inte behöver ens uppsöka någon läkare. Fjärde dagen i rad jag har feber och idag har det satt sig i huvudet med, jag känner mig yr vad jag en gör. Men jag väntar att ringa något nu till imorgon. Är för trött att göra något mera nu. Snart dags att sova igen.

Operationsstadiet igen?

Nu är jag lite mer orolig för jag kom att tänka på att detta är andra gången på fem veckor som jag haft hosta och feber. Tror det kan vara bäst att ringa och prata med sjukhuset imorgon om det är något man ska kolla upp. Känner av både luftrören och lungorna nu. Lungorna kan klart bero på att jag hostar och hostar och det skapar säkert en form av träningsvärk.
 Nu vill jag inte ha några komplikationer. Nu ska lungorna vara bra. Men jag fick senast jag var hos läkaren utskrivet Bricnyl och det kändes så bra att jag fattade inte att jag inte frågat om detta tidigare. Sen kom hostan och febern igen en vecka senare och vips är jag tillbaka till efter operationsstadiet och det spelar ingen roll hut mycket Bricanyl jag tar, det har mindre verkan nu. Alltid något, hela tiden.

Så kom förkylningen med!

När man får knepiga och negativa besked är det ofta man får någon del av kroppen som säger ifrån som typ förkylning, feber eller något annat. Igår kväll kom min feber och hosta och jag är nog rätt övertygad om att det är en lindrigare variant av lunginflammation.
 Det är bara så svårt att veta när man ska gå till läkaren. Jag menar, hade jag inte haft cancern hade jag inte funderat en sekund på att söka läkarvård, men eftersom jag känner att det trycker på luftvägarna tror jag inte det är helt bra och operationerna gör sig påminda för mig. Hostar lika mycket om inte mer igår och idag än efter jag kom hem från Freiburg.

Det är så sårbara vi är med negativa besked, automatiskt följs dem av tråkiga följder. 

Hur gick detta till?

Regler och regler och hur svårt är det inte att kunna alla innan man väl råkar ut för dem. Har haft möte med Försäkringskassan idag. Min läkare tycker jag skulle kontakta dem för att höra om Sjukförsäkring istället. Jag vill helst återgå till att jobba, men hur lätt är det i min situation. Jag vet aldrig från dag till dag hur jag klarar en dag. Men nu bestämde vi i alla fall att vi ska göra ett försök med Arbetsförmedlingen och se om jag kan arbetsträna.

Med Sjukersättning kan jag aldrig klara mig. Min handläggare sa senast att det inte skulle vara något problem för det skulle bli ungefär samma summa som vid sjukskrivning och det var ju långt ifrån sanningen. Jag hade en bra lön innan jag blev sjukskriven, men det har jag varit nu i fyra år, och man räknar ersättningen för sjukersättning på de senaste inkomståren, och gissa vad? det skiljer på närmare 100 000 om året vilket då ger en massa tusenlappar mindre i månaden för en ensamstående med hemmaboende barn!!!

Kan ju inte komma som en överraskning för dem som är insatta i detta. Men för mig är det ytterligare en kallduch. Alltså innan min sjukskrivning kämpade jag och jobbade dag och natt för att komma upp i en "bra standard" för oss alla fyra. Sen förlorade jag en bit över 10 000 i månaden när jag blev sjuk. Så vi har haft tuffa år. Varför slår man alltid på dem som redan ligger ner? Varför räknar man inte på de åren jag arbetade bara? Är det verkligen rättvist att man räknar sjuklönen som riktig inkomst i dessa sammanhang? Jag menar jag har en lön sen plockar man bort typ 10000 och sedan tar man 80% av denna summa och sen kommer man fram till nästan hälften av föregående bruttolön. Detta kanske man inte märker av när man har två löner lika mycket, men på en så är det oerhört viktigt. Vågar inte ens tänka tanken på min pension om jag mot förmodan skulle leva så länge.

Man måste se om sitt hus när man mår som bäst, man vet aldrig vad morgondagen för med sig. Sen har vi historier klart med det raka motsatta, där man betalt in flera tusen i månaden till försäkringsbolag och vid dödsfall har de bara försvunnit alla pengarna till bolaget som tjänat massvis på det. Så hur man än gör blir där alltid något fel. Det bästa är om man kan klara sig själv i allt.

Nu vill jag själv arbeta och har velat det hela tiden, men det har av olika anledningar aldrig fungerat. Antingen har jag väntat på operation eller behandling eller något annat. Vi får se vad som händer...

Överlista din cancer med alternativa icke toxiska behandlingar?

Nu ska skåningarna ut och glatta i snön igen. Men jag gillar det för att det lyser upp och piggar upp och lite gran i denna trista väntetid. Nu vill vi ha vår och varmt igen.

Var inne på en hemsida igår och såg denna boken
http://www.bokus.com/bok/9789197971430/overlista-din-cancer-alternativa-icke-toxiska-behandlingar-som-fungerar/

Överlista din cancer med alternativa icke toxiska behandlingar som fungerar.
Boken går bl a att beställa på bokus.se

Eftersom jag såg den igår och beställde den idag vet jag inte mer om den. Om den är bra eller dålig eller om det kan fungera det hon skriver om. Jag vill bara tipsa er om den. Hon skriver att det är 21 olika behandlingar hon tar upp och en massa annat. Hon är själv läkare i botten som skrivit boken och blev drabbad av cancer i familjen. Hon började som jag rota runt för att se vad som finns i området att läsa och göra och skrev så till slut denna bok på runt 500 sidor.

Boken kom ut i februari 2013 vilket gör det svårt att hitta någon som både läst om den och samtidigt skrivit något om den. Men ni får själva bilda er en uppfattning om den.

Omöjligt när sömnen inte vill infinna sig!

Vissa nätter är det bara omöjligt att somna. Jag vaknar helt konstig på morgonen. Jag vill inte förstöra hela dagen med att försöka komma ikapp med sömnen. Det löser inte sömnproblemet till följande natt. Däremot innebär det en dag i mer eller mindre trans. Jag känner huvudet dunka och en konstig robotkänsla infinner sig i kroppen. Öronen susar och jag ser saker dubbelt eller inte alls.

Det är vid dessa tillfällen jag säkert vet att jag inte hämtat mig från alla behandlingar och operationer och att vägen tillbaka är längre än jag hoppades på. Väntar på att dagen ska gå för att kunna gå och lägga mig och vakna pigg och glad igen imorgon. Men det är ju inte så här jag vill att mina dagar ska försvinna! Trots detta är jag glad för dessa dagar och nätter blir färre och färre och dagliga rutiner är en nyckel till det. Jag försöker hålla mig till fler och fler och inom ramen för vad som är rimligt. Att inte lägga på för mycket som man inte orkar är bäst. Det ger mest resultat i längden.

Vad är ett människoliv värt?

Ibland undrar jag hur livet verkligen är menat. Så olikt och annorlunda ett liv är beroende på i vilket land man är född. I vissa delar av världen får man slås för överlevnad. Man har inte mat för dagen men hjälper trots det varandra. I andra delar tycker man att man har rätten att bestämma över andra och tar därför livet av en medmänniska  Oftast utan anledning. I vissa delar bestämmer man sig för att bara ta det man vill ha, oavsett om det innebär en annan människas liv. Vem ger vem rätten att ta livet av någon.
Jag blir alltid illa berörd varje gång jag hör om någon som skjutit en annan. Hur kan man själv sätta sig till doms över ett liv. Vi har människor som på ett eller annat sätt hittar droger och på det sättet tar livet av sig själv, sen har vi langarna till dessa som för att själv vilja leva ett rikt liv kan ta andra människors liv genom att göra dem beroende. Länder där man kallblodigt skjuter ner barn, kvinnor och andra försvarslösa utan att vi andra gör något åt det. Hur fungerar vi egentligen? Sen finns det vi med cancer och andra med sjukdomar med dödliga utgångar som kämpar för sina liv medan andra bara vill ta sitt eget liv. Så vad är ett människoliv då värt oavsett var vi är födda? Bara tankar som allt oftare dyker upp i mitt huvud.

Klart vi inte kan rädda alla människoliv men vi kan visa respekt för varandra oavsett vem det än är. Tänk om alla kunde lovat varandra det. Hur hade världen sett ut då? Kan ni se det framför er? 

Mello Jello!

Jag hatar när man kallar Melodifestivalen för Mello. Jag tänker på  Jell-o när jag hör det. Efterrätten Jello - Mello-Jello. Meen, jag gillar att titta på den och ännu mera när låtar jag gillar går vidare och vinnare.Därför var jag nöjd ikväll när Robin vann. Han har en underbar röst och låten var bra. Precis som Lorren förra året.

Har fortfarande obehag i mina armar och vet inte hur jag ska bli av med det. Får hålla mig sysselsatt för att tänka mindre på det. Därför har jag sytt en klänning till min ena dotter idag. Mitt i syendet hände något med maskinen. Den ville bara sy baklänges! Hjälp, vad gör man då? Lite svettigt till jag efter någon timme lyckades hitta och lösa felet. Bra karl, och i detta fall kvinna, reder sig själv. Hade varit lite jobbigt att sy klart allt baklänges. Om det nu ens överhuvudtaget går.

Imorgon ska jag sy några "skålar" till badrummet. Ja, man kan faktiskt sy det och jag har hittat ett superfint matchande tyg som kommer piffat. Har nog haft för mycket i svart och vitt här hemma och det har jag riktigt tröttnat på. Byter ut det mesta till lite gladare toner. Hade jag orkat skulle jag måla väggarna också, för så trött jag är på allt vitt nu. Lite, lite färg gör mig mycket gladare. Vårens modefärger är underbara tycker jag. Vi får se hur det blir med väggarna. Något måste göras för slitaget gör sig mer och mer påmint nu. 

Blåmärken efter egen brutal hantering!

En del saker tar längre tid att förstå och andra går fort. Har i några år nu haft konstiga känslor i mina överarmar. Det känns som det är i musklerna och jag har trott att det kommer från mina träningar eller inte träningar.
Måste sträcka på dem och massera dem hårt. Ofta har jag blåmärken efter min brutala hantering av dem. Det sticker men framför allt bara en stor obehagskänsla sprider sig oftast på kvällen i båda överarmarna. Varför jag känner det mera på kvällen begriper jag inte men det finns säkert någon bra förklaring till det med.

Om jag försöker tänka på vad det kan vara kan jag inte hitta annan anledning än att det är biverkningar från cellbehandlingar som på sitt sätt ger mig sin påminnelse. Måste hela tiden röra på mig för en eller annan anledning. Har alltid trott att de ska bli bättre för att till slut försvinna men det är precis samma känsla hela tiden så mest troligt för jag leva med det.

Kan jag göra mer för att hålla cancern borta?

Fick frågan häromdagen om jag trodde att jag kunde göra något mera för att inte cancern skulle försämras. Jag försöker ju äta rätt mat. Är inte alltid säker på att det blir helt hundra rätt, men jag gör så gott jag kan och eftersom ingen kan säga vad som är helt rätt och vad som är fel får jag utgå från vad jag själv känner att jag mår bra av.
Att jag minskat eller helt tagit bort de "fyra vita" innebär ju inte att man helt säkert kan äta allt annat. Frukt är ju i gränslandet. Fullt av vitaminer men också fullt av fruktsocker. Är detta bra för cancern eller göder man den. Finns olika skolor här, så därför utgår jag från hur jag mår. Vissa dagar har jag mer ont efteråt och vissa dagar går det hur bra som helst.
Ja, maten vet man ju helt säkert nu att det påverkar vid tarmcancer men inte helt lätt alltså att veta hur man ska äta.

Det andra jag är noga med är att röra på mig. Minst en halvtimme om dagen men inte mer än 1½ timme har jag nu fått veta. Men gäller det för ett pass per dag eller kan man göra två pass på en timme vardera varje dag? Kanske självklart för vissa, men det är små saker som blir stora när man lever mitt i det.
Jag skulle kunna hålla igång tre timmar i rad om man sa att det skulle bota mig, men säger man att det är tvärtom finner jag mig i det med. Med andra ord, tron försätter berg. Ingen vet ju helt säkert, så åter igen, hur man mår själv är säkert det rätta.

Sen skulle jag klart kunna flytta till ett ställe som är mer gynnsamt för hälsan. Malmö anses inte bra i detta syfte och är klart ännu mindre bra när man redan har problem, men även detta är två sidor av. Jag vill klart vara med barnen samtidigt som jag vet att det finns andra ställen jag skulle må så mycket bättre av.

Svaret är alltså att visst kan jag göra mera och det känns bra det med för då vet jag att jag hela tiden kan blir bättre och bättre på själv jobba med att överleva.

Ibland undrar jag över mig själv!

Ibland tror jag att jag är lite halvtokig. Var på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker som jag lånat under två perioder. Så bra att man kan förlänga dem hemifrån för fyra böcker läser jag aldrig på en månad. Med mycket närvaro och lite mera fokus än vanligt kanske det blir max två under en låneperiod. Kan inte koncentrera mig längre stunder och ofta får jag börja om från början igen om det gått några dagar.

När jag läst ut en bok kommer jag sällan ihåg vad den handlade om, vilket gör att jag får läsa baksidan av boken för att det ska komma lite episoder fram i minnet igen.
Men jag älskar verkligen att läsa annars. En bra bok är tillsammans med en hund människans bästa vän.

Idag fick jag totalt helt fnatt. Hade inte tänkt låna någon bok alls.
Klart hittade jag nyhetsböckerna och fastnade klart för två där. När jag ändå var i farten tyckte jag att jag kunde gå vidare och se om det fanns någon annan rolig bok. Jodå, jag hittade flera. Jag kom hem med 13 böcker! Vad i allsina dagar ska jag låna så många böcker för?Så många läser jag knappt under ett år sen cancern. Så vad ska jag låna alla dessa böcker för? Men, som sagt. Jag är tokig i böcker och skor. Alltså två affärer jag inte kan motstå. Lurar in barnen ibland och de är inte glada, det kan jag lova. Men vi har ju alla våra laster.

Nu blir det läsa av, eller...

Tiden går!

För fyra år sedan fick vi beskedet att min mamma har cancer. För fyra år sedan väntar jag på att göra rektoskopi. En väntan som tar fyra månader. Från januari till april. Snart har fyra år gått och jag känner det som fyrtio. Jag märker hur annorlunda jag blivit. Hur värderingarna förändrats. Jag är ganska säker på att det bara är jag själv som märker hur mycket jag verkligen förändrats. Som vi säger, jag har förändrats men det har inte omgivningen. Det gäller att hela tiden ha det med sig.Många tankar som hunnit passera under åren. Många behandlingar, många operationer men fortfarande är jag fullt övertygad om att jag lever till jag är 80, frågan är bara hur jag kommer må under åren.

Vatten för hudens skull?

Har en längre tid nu lidit av att min hud blir torrare och torrare. Omöjligt att ha tajta kläder på mig för det gör till och med ont. Det stretchar och drar och känns som jag har flera sprickor. På kvällen är det som jag fått en allergisk reaktion för allt kliande.
Tycker det är konstigt att det blir sämre eftersom det ju är ett tag sedan senaste behandlingen. Då har det slagit mig att det kan vara kylan, men den har ju inte blivit värre. Legat runt några plus eller minusgrader hela tiden.
Nu tror jag ändå att jag hittat den verkliga anledningen. Jag är bra på att dricka vatten men har inte druckit de extra glasen mitt på dagen som jag brukar. Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Tillsammans med att jag varit flitig på att träna har antagligen även huden blivit uttorkad och säger ifrån på detta sätt. Nu är jag ingen expert på området men om man tar lite här och lite där av vad jag fått lära mig den hårda vägen tror jag att jag ligger rätt nära sanningen. Antagligen är det därför som mina ögon rinner som Niagarafallet varje gång jag går utanför dörrarna med. De rinner för de är torra och jag har salva till dem men klart man måste hjälpa till inifrån med.
Nu tar det 35 dagar för hudens celler att förnya sig! Resultatet lär väl dröja en månad innan jag vet om min teori är rätt eller fel. I vilket fall kan det aldrig vara fel att dricka några extra glas med vatten varje dag (även om jag numera kokkar vattnet).