Helt förkrossad är jag nu.

Vad kan det vara i denna julklapp, säg?

Selma på julafton i fin röd rosett!

Juldekorerat matbord.

Lite bildkavalekad från P95 Malbas blå under Lundaspelen 2011

Så var lundaspelen för år 2011 till ända. Pojkar 95 i Malbas blå har gjort en fantastisk insats och förlorade mot danska SISU som sedan enkelt vann finalen. Alltså förlorade de med flaggan i topp och slutade på en hedrande 3:e plats. Hurra, för er. Vilken laginsats ni gjort och såååå bra ni spelade allihopa. Att spela som ett lag och med hjärtat och för att det är kul, då kan det inte bli annat en underhållande basket. Vilka matcher ni bjudit på. Två förlängningar mot absolut bästa lagen och vinst över ett Norskt finallag. Kul, kul och vilka meriter med inför Riksmästerskapen som kommer börja nu i januari för er. En dags vila och sedan fyra timmars träning igen. Två macher på lördag vila på söndag och sedan tillbaka för vanliga veckoträningar med start på måndag. Tufft schema, precis som ni älskar.

Inget nytt från Paris. Jag är helt förkrossad och kommer nu börja plan B. Ska ringa Fecit som har kontakt med Tyskland och höra mig för och så hoppas jag genom brev kunna få någon form av kontakt med någon leverkirurg läkare i Barcelona. Vad annat kan jag göra. Känns helt hopplöst att vara tvungen att slåss för sitt liv och jag undrar fortfarande hur man tänker i Sverige. Varför kan jag inte bara få min operation gjord här. Man gör ju själva operationen på levercancerpatienter men inte lika ofta när man har levermetastaser. Vem kan besämma så över en annan persons liv. Varför gör man detta i andra europeiska länder. Var är vår fina sjukvård när jag som bäst behöver den.

Ska dock inte klaga på min läkare eller sköterskor som ställer upp till 100% för mig, men de kan inte styra operation eftersom detta inte är deras bord. Märkligt att inte min läkare skall kunna bestämma mer över detta egentligen. Men jag är ju bara ett offer som blivit drabbad. Jag och alla andra i samma situation och de är många. Kan inte heller förstå hur proffessorn i Paris tänker när han tar emot 10 minuter, säger att operation kan bli i december eller januari och sedan är det helt tyst därifrån. Jag känner mig grundlurad. Varför säga någon tid om man sen inte kan hålla detta ändå? Varför inge mig i förhoppningar som han inte har en tanke på att leva upp till. Jag menar, han vet att jag slåss för mitt liv. Han har full koll på min situation. Jag tycker så fantastiskt  synd om mina barn som skall behöva gå igenom detta. Det är inte rättvisst mot dem.

TACK mina barn för allt ni ställer upp på och hjälper mig med, när jag borde vara den som hjälper er!