Sista höstrosen!

Så vacker den är, den sista höstrosen. Nu dröjer det ett tag till vi får njuta av naturens vackra blommor igen. Men visst är alla lövens höstfärger underbara. Jag njuter varje promenad jag tar av höstens alla färgskiftningar. Man kan riktigt följa träden och se skiftningarna från dag till dag. Snart är alla löven borta…

Så skönt det var i morse att vrida tillbaka tiden en timme. Jag är en av dem som alltid har uppskattat sommartid. Jag gör det lika mycket än idag. En timmes mer ljus på dagen får vi. Det behöver vi. Det är det jag saknar mest under vinterhalvåret. Ljuset och värmen. Jag kommer ihåg hur alla pratade om att vi aldrig skulle klara av att anpassa oss till att först vrida fram tiden för att ett halvår senare vrida bak tiden. Men det är många år sedan nu. Jag har tre barn och har aldrig märkt på dem att de skulle oroas av det. Jag har aldrig märkt det på vår hund och jag har själv bara sett det positiva med sommartid. Men nu är det länge sedan man hörde bönderna klaga, eller så har jag bara inte hört det. För det var väl för kornas del att de skall mjölkas vi en viss tidpunkt som var anledningen till de flesta klagomålen om jag inte kommer ihåg allt för fel. Och någon stans i bakhuvudet kommer jag ihåg att man diskuterade om tuppen skola gala en timme för tidigt också. Men tänk vilka frågetecken sommartiden orsakar varje år. Hur var det nu, var det fram eller tillbaka vi skall vrida klockan? Min son kom in åtta till mig imorse och frågade: -mamma, är klocka åtta eller tio? Så glad han blev när hon bara var åtta. Tänk vilken lycka att vakna som 15-åring klockan åtta på morgonen och vara utvilad!!!
1 november imorgon, hösten är här på riktigt, riktigt. Nu blir det levande ljus och mer tid i TV-hörnan på kvällarna. Men var tid har sin charm. Om vi inte är med om det som är mindre bra, vet vi ju aldrig vad vi tycker är mera bra.

TACK för all skönhet i naturen vi får uppleva!



Låt dig aldrig bli besegrad!

Visst är  Marcus nya EU moppe fin!

Så här fin är min son, Marcus, EU moppe som han precis fått. Känns lite nervöst med det men han är oerhört stolt över den. När man tar EU moppe körkort får man ett riktigt körkort och vi var och hämtade ut detta på posten häromdagen. Känns lite som han växte flera centimetrar med kortet i handen trots sina 15 år. Igår den 29 oktober har jag en väninnas dotter som fyllde 20 år. Hon kände att hon var tvungen att gå in på systembolaget för att handla för första gången själv. Som en händelse var där en ny drive på bolaget. Om man visade upp legitimation frivilligt fick man en present, en kortlek. Gissa hur stolt hon visade upp sitt körkort? Med ett leende på läpparna fick hon ett grattis tillbaka.

När jag vaknar på morgnarna känns det som jag svalt en liter bensin. Om jag sätter en tändsticka till munnen är jag säker på att jag brinner upp. Alla dessa gifter jag får i mig under varje behandling har verkligen en säregen smak och lukt. Helt omöjlig att bli av med. Och då gurglar och gurglar jag mig ändå flera gånger om dagen med Listerine. Sex fördelar i en skall det vara. För då försvinner om jag har tur även bakterierna som gör att jag får alla blåsor i munnen.

Den som tror att det är avkoppling att vara sjukskriven skall veta att det finns en massa bestyr man gör idag som man inte behövde tänka på när allt bara flöt på. Som att skölja munnen flera gånger om dagen för att slippa onda blåsor. Här krävs även att man har Vichyvatten hemma. Det måste vara just den sorten för den har det gammeldags tillverkningssättet som inom medicinen kan anses vara bra mot onda blåsor. Giftet gör att maten smakar unket och inget är lika gott som det brukar vara. Dessutom får det mig att må illa bara jag ser mat och i nästa stund är jag vrålhungrig. Vilken underbar kombination, eller hur? Man skall komma ihåg alla tabletter på morgonen och kvällen och i vissa fall kan det vara även under dagen. Detta kan ju tyckas vara enkelt men när man märker problemen som uppstår under dagen om man glömt, det är då det blir svårare. Jag måste smörja in mig varje dag i flera lager feta krämer för att huden inte skall spricka. Det börjar klia och rispa och det är nästan omöjligt att ha kläder på sig för det gör ont i skinnet.  Då är det tur att barnen har en del urtvättade joggingkläder som passar mig och som jag kan sätta på tills det värsta lagt sig.( Kan ju inte gå i morgonrock hela dagen).

Sen har vi ögonen som svider och ska ha sitt smörjmedel. Om man glömmer  kommer tårarna och svedan med en gång. Nu är mina ögon överkänsliga mot det mesta och rinner för minsta lilla och är allmänt irriterade. Men om jag glömmer dropparna  ser jag ungefär ut som om jag kunde se rosa elefanter också. Ögonvitorna är mycket rosa på mig, ingen färg som klär mig kan jag lova. Har läsglasögon sedan några år tillbaka vilket gör att jag idag  kan läsa både datorskärmen och böcker. Gick väldigt fort mot slutet och idag har jag styrka 2.5-3 på båda ögonen. Men det är ju ok, men blir lite suddigt med ofokuserade ögon.

Tror jag berättat detta tidigare, men för er som glömt. Jag har en mamma som lärt mig att redan vid 20-års ålder var det viktigt att ta hand om sin kropp och alltid tvätta sitt ansikte noggrant morgon som kväll. Därefter var det för huden anpassad kräm att smörjas på i ansiktet och på halsen. Ingen dag undantaget. Jag har följt hennes råd i alla år. Till vilken nytta idag? När jag fick tabletterna som ingick i studien fick jag inte/kunde inte, använda de ”bra” krämerna längre. Jag fick vackert gå in på apoteket och köpa deras tvål (är helt ok, faktiskt) och sedan smörja med den fetaste kräm man kan tänka sig, i ansiktet. Det var fasansfullt första gångerna. Men med tanke på hur jag såg ut. Tror aldrig jag tog ett enda kort på mig under denna period. Tyckte jag såg förfärlig ut. Hela jag var full av utslag. Det var acneliknande utslag. De gjorde ont, de kliade och de kunde vara sig. Så pass mycket att jag fick äta penicillin varje dag till slut.  Jag var med en väninna på Lady´s night för ett år seda, när utslagen var som värst innan penicillintiden. Jag var täckt av flera lager fet kräm och över det fyra lager Foundation . Även genom dessa lager såg man min dåliga hy och mitt i detta ett par rinnande, varande rosa par ögon. Jag lovar, det kändes inte fräscht. Jag såg inte fräsch ut. Men showen var bra och trots allt värd att se med de små ögon jag hade.

Innan jag fick barn hade jag världens bästa naglar. Jag kunde knappt bryta dem även om jag ville.  Jag älskar långa målade vackra naglar. Det är stiligt tycker jag. När jag fick mitt första barn kändes det ohygieniskt så jag började klippa dem korta och så småningom slutade jag nästan helt måla dem också. Lagom till att jag börjat med långa, målade naglar igen för nu är barnen stora. Nåja, det behöver inte matas eller bytas på längre. Ja, då börjar naglarna självspricka och det är totalt omöjligt att få dem till att växa. De bryts för de är så tunna. Det är att gå från ytterligheter till ytterligheter.

När jag var i 10 års ålder började jag simma. Jag älskade att simma och fortsatte att tävlingssimma. Jag var oerhört stolt över mig själv på den tiden. Bröstsim var det ingen i klubben som slog mig i och crawl kom jag tvåa i. Var bara en kille som var både längre och stöddigare som lyckades klå mig. Några år efter detta kom min första stora besvikelse. Jag fick problem med öronen. Idag hade det inte varit några som helst konstigheter att rädda eller skydda mina öron men då fanns bara en sak att göra. Sluta simma. Så oerhört korkat egentligen av en läkare att säga det till en tidig tonåring.

Några år senare började jag med jazzbalett. Det kunde ju inte skada öronen annat än om ljudet på musikanläggningen var för hög. Jag höll på några år. Tills en dag jag fick kramp i min högra stortå. Det var nästa defekt. Jag har för breda fötter. De orkar inte hålla uppe foten när man dansar så mycket som jag gjorde. Kul, kul. Till slut fick jag sluta även med jazzbaletten. Var inget annat att göra. För den delen hade det redan gått upp i kroppen. Dvs. jag hade redan hunnit få en förslitning i 5 ländkotan. Man har konstaterat detta på mina röntgen bilder idag också att det inte är så bra med min rygg.

Men ni hör. Kroppen har sina fel och brister och vem som är anpassad till vad är få förunnat att veta på förhand. Jag har inte haft turen på min sida, men jag har alltid sett till att ha kul när jag väl kunnat träna. Så inte ser jag tillbaka på det som misslyckande, snarare som att livet är inte rättvisst. Men det är vi själva som ser till att få ett meningsfullt innehåll i det. Vi väljer om vi vill klaga eller om vi kan hantera orättvisor med jämnmod. Kanske till och med som en erfarenhet att lägga till vårt bagage. Jag tror att jag har kunnat förmedla lite av min erfarenhet vidare till mina barn. Även om de har sina egna prövningar som de skall gå igenom nu. Det är för dessa erfarenheter som jag idag vet att jag måste göra en sista riktigt stora erfarenhet – Att vandra Pilgrimsleden Santiago de Campostela. Jag vet att det är en oerhört stor kroppslig påfrestning men jag är övertygad om att jag skall klara det. Jag är också övertygad om att det kommer berika mig oerhört med en enorm glädje och tillfredsställelse.

Från det ena till det andra, så otroligt glad jag blir när torsdagens Rosa Bandet gala sändes. Jag menar jag gråter när jag hör alla berättelser. Svenska folket är inte trötta på att samla in pengar, det visade ju slutsumman.  Även om inte jag har bröstcancer har jag glädje av insamlingen. En viss del går ju även till tjocktarmscancer men framför allt så kommer det ju all cancerforskningen till godo.  Det är ju som sagt ingen som vet vad morgondagen för med sig och ingen vet vem som blir drabbad nästa gång. Så måtte vi närma oss 90 % gränsen snart så vi kan komma till 100 % botade inom kort. Att man idag kan bota 80 % av bröstcancerpatienter är fantastiskt och vem hade trott det för 15 år sedan? Dit hade man absolut inte nått utan alla människors välvilja till insamlingar runt om i världen inte bara här i Sverige.

TACK Percy Nilsson och alla andra för alla pengar ni skänker till Cancerfonden!

Inga nyheter – måste vara goda nyheter

En härlig vårdag vid Varberg Kurortshotell

Just nu känns min vandringsled långt, långt bort. Min kropp orkar inte
så mycket just nu. Men jag hoppas ändå att det inte skall bli så tufft
att börja träna när jag väl kommer dit. Min hjärna vill bara komma
igång igen. Just nu kan jag knappt gå ut med Selma mer än fem minuter
i taget, sen sticker det i fingrar och hals. Elektriska stickningar
som känns väldigt obehagligt även om jag vet att det inte är så
farligt. Men detta gör klart att jag tappar konditionen ännu mer
eftersom jag inte kan gå de vanliga timmeslånga promenaderna varje
dag.

Sist jag hörde från min kära dotter var vid halv två idag. Jag fick
ett sms att Emelie hade gett henne fel telefon nummer och hon visste
inte var hon bodde. Rättare sagt hon hittade inte hem till Emelie. Hon
undrade vilket riktmärke hon skulle ha för att hitta hem. Sedan dess
har jag inte hört från någon av dem. Antar att de just nu är ute och
har jätte kul medans jag oroar mig för att Erika fortfarande irrar
runt i Barcelonas ”lilla centrum” mellan alla shopping stråk. Måste
bara förmoda att jag fått veta det och kan lugnt kan gå och sova. Men
mamma som jag är vill man ju ha full kontroll och VETA att allt är
bra.

p.s. Erika har lånat Emelies ena mobil (hon har två) men trots detta
kommer inte många sms fram till mig på den mobilen heller…

TACK för att det finns mobiltelefoner!

Slutet gott, allting gott...

Min söta dotter, Erika, på väg till Barcelona

Behandling nummer två avklarad och illamåendet på väg att stabiliseras. Magen känns helt tom. Men det kommer säkert bli bra inom några dagar. Trött för jämnan men när det blir som värst får man vila 20 minuter så brukar huvudvärken hålla sig borta. Det kan ibland kännas som jag var bakfull men sömn är bästa medicinen. Huvudvärken kommer oftast när jag stressat eller haft för mycket på gång samtidigt. Då säger det stopp och huvudet slutar helt fungera. Men det är ju bara vad sjukdomen gör med mig. Ju mer jag accepterar det desto bättre mår jag. Men jag är så tacksam för mina barn som hjälper mig med att ta fram all mat, handlar, bär och donar de här värsta dagarna efter min behandling.

Har ni tänkt på varför man skaffar mer än ett barn? Det har jag. De är helt fantastiska och samtidigt som de är så lika är de helt otroligt olika varandra. De ger en glädje, inspiration och tankeställare. När man tror man lärt sig något med fostran, prat och allmän vägledning och försöker samma metod med barn nummer två eller tre kommer nästa prövning. Detta barnet fungerar inte alls som barn nummer ett gjorde. Då tror man att man har gjort fel igen. Men som jag brukar säga till dem. Livet är inte rättvisst. På samma sätt som barn inte är lika. Man får tänka till och gå tillbaka och börja om igen. Det är ju lite av charmen med barnuppfostran. Även om jag inte för stunden kan förstå att det alltid är min yngsta dotters mobil det alltid är fel med. Hennes mobilhantering påminner mig om min bror när han var ute i sena tonåren på resor och alltid lovade att skicka ett vykort från åtminstone en av platserna han var på. Men av någon anledning kom det aldrig fram även om han alltid försäkrade att han lagt det i en gul brevlåda. Vi (resten av familjen) kom fram till att det i dessa länder använde sina gula lådor till papperskorgar och inte brevlådor och så blev han förlåten. Min dotters täckning var i dag totalförsvunnen på hennes resa. Sju ikväll visste ingen var hon befann sig. Kl 12.00 lämnade jag henne på Svågertorps tågstation för att ta sig över till Kastrups flygplats. Flyget skulle gå 14.20 och vara framme 17.05 i Barcelona. 14.05 messade jag henne frågan om flyget var i tid. Inget svar. Bra tänker jag, eftersom när min andra dotter inte messar beror det på att hon befinner sig sittandes på planet med mobilen avstängd och flyget är på väg att lyfta vilken minut som helst. Så fungerar hon.  Men det gör inte Erika. Hon är för den sakens skull inte mindre omtänksam för det, bara att hon tänker på ett annat sätt.

Mellan kvart i sex och kvart i åtta gick Emelie fram och tillbaka mellan  flygbussens ändhållplats och Bar Zurich på Plaza Catalunya, en sträcka på ca 100 meter. De skulle träffas på baren. Ingen Erika kom. Ingen Erika messade. Ingen Erika ringde. Halv sju skickade jag ett hysteriskt mess till Emelie med frågan var Erika var. Kl sju ringer Emelie mig jätte ledsen för hon hittar inte sin syster.

På Spanairs hemsida kan man inte följa om planen är i tid eller inte så jag ringer såklart till dem och får besked att planet såklart är 1½ timme försenat. Ja, vi anade men hon kunde ju lika gärna sitta på en buss på väg till Benidorm istället för in till Barcelonas centrum. Nu var det ju det där med att just hennes telefon aldrig har täckning. Eller så är den urladdat. Eller så har man den på tyst eller” what ever”. Vi har samma abonnemang hon och jag med samma leverantör. Telenor är Vodafone i Spanien och Telenor i Danmark brukar alltid fungera. Jag tror aldrig jag haft några problem i något av dessa länder, men just idag var där stora… Men att få tag på henne är oftast svårare än att hitta en nål i en höstack. Men ett lyckligt förenande av systrarna strax innan kl åtta och så upp i lägenheten för att meddela mig att Erika är lyckigt framkommen. Det var bara åtta timmars väntan. Nu hoppas jag att de får en super fin tid tillsammans och så längtar jag efter att få hem henne med eller utan mobiltäckning på tisdag.  Så slutet gott allting gott.  Jag saknar henne så otroligt mycket redan.

TACK mina fantastiska barn för alla glädjestunder ni ger mig!

Behandlingsdag

Tur att jag har port a cathen som jag tar emla kräm på inna varje besök.
Nålen är inte liten, och det kan göra ont...

Är nu mitt i behandling två i andra omgången cellgiftsbehandlingar. Skall tillbaka imorgon. Eftersom jag reagerat rätt ordentligt förra gången på cellgiftet sänkte man dosen till halv dos. Jag kände ändå när jag skulle ta cykeln hem att jag inte kunde ha mina händer i kylan, trots vantar. Det gick riktiga elektriska stötar genom dem. Det kändes riktigt obehagligt så cykeln fick stanna. Hoppas den är kvar imorgon. Nästa gång lär jag väl få gång från början för det blir ju inte precis varmare och risken är dessutom stor att man kommer reagera starkare och starkare. Nu ligger jag på soffan och är illamående. Huvudet känns som jag var bakfull. Tröttheten är total fast kortisonet gör en så speedad att man inte sova bort de värsta biverkningarna. Bara till att vänta ut dagarna. På lördag är det bättre då har kortisonet slutat verka och man sova.  Gäller att inte planera för mycket under dessa dagar. Man blir bara besviken när man får skjuta upp saker och ting. Erika åker till Barcelona imorgon så då återstår bara Marcus här hemma. Han kommer få hjälpa till en hel del eftersom jag inte kan öppna kyl eller frys vilket ju in sin tur leder till att han inte får någon mat om han inte tar fram den innan så jag kan tillaga den. Helst skall den stå framme någon timme innan jag kan tillaga den också. Inte lätt för dem heller.

Det påminner lite om den tiden då vi fick besked att Emelie hade födoämnesallergi. Jag menar mest att man får hålla koll på maten. Hon tålde ingenting, nästan. Kött, några grönsaker, ris och potatis. Tog några år innan det värsta försvann. Hon har än idag kvar mjölkallargin. Men efter 19 år går matlagningen på rutin. Jag är van att bara köpa mjölkfria produkter. Så van att när hon flyttade till Barcelona fortsatte jag köpa mjölkfritt för jag kom inte ihåg annat. De andra barnen vill inte ha annan mat idag, de känner inte igen smaken på mat lagad på mjölk. Dessutom är de inte glada för mat som har socker i sig. Finns egentligen bara två saker de ber om med mjölk (och socker): Ostkaka och cheesecake.

Sedan mina cancerbehandlingar har börjat har jag verkligen träffat en massa olika människoöden. En del patienter pratar man med under behandlingarna medan andra känner man bara igen. Sen finns där dem som berör mer än andra och det är framför allt alla ungdomar. När jag ser dem på avdelningen blir jag nästan lite religiös och sänder en bön om att Gud skall göra dem friska. De har ju hela livet framför sig. Deras liv har ju inte ens börjat… varför skall de utsättas för dessa fruktansvärda behandlingar i unga år.  Det känns lite som att jag kan vara glad att jag blivit 52. Men man kan och skall inte jämföra så. Det är inte rätt för någon att drabbas av cancer vare sig goda/onda, unga/gamla eller någon överhuvud taget.

Idag hörde jag något mycket speciellt. Jag vet man inte skall lyssna, men jag var så trött och försökte bara koppla av. När någon pratar två meter från en är det svårt att inte höra. Det var ett par i 70-års åldern där kvinnan led av någon form av cancer. Hon hade fått en hostattack om jag förstod det rätt men kontentan var att hon slutat andas. Mannen gjorde konstgjord andning på henne i 30 minuter och som ett mirakel lever hon nu. Mannen hade inte ens tid att under mun-mot-mun behandlingen att ringa 112 . När jourhavande läkare berömde honom blev hans svar rappt:  - Jag handlade bara instinktivt. Det gjorde han säkert men den värme som fanns mellan paret var så unik att jag tror alla i deras omgivning kunde känna att gradantalet steg flera grader.  Det var så heroiskt och hjältemässigt av honom att jag skulle vilja tilldelat honom en tapperhetsmedalj. Nu hör till saken att när de berättade allt detta för läkaren var deras oro mest hur de skulle gå vidare med sjukdomsbilden och om det fanns minsta lilla man kunde göra för dem (de frågade aldrig de bara hoppades). De var så ödmjuka och rara att man bara fatta tycke för dem. Någon timme senare hörde jag mannen säga till frun. Så tryggt det är att vara här. Ja, det förstår jag att han tyckte. Det måste ju vara en riktig chock för honom, det han fick uppleva. Det måste kännas tryggt för honom att någon annan ibland tar ansvar för frun. Det kan inte vara lätt att vara anhörig heller.

TACK alla fina människor för den värme ni sprider!

En vacker höstdag!



Selma stortrivs när hon får springa lös.
Så vackert...



Vi har strålande sol, kallt och nästan vindstilla idag. Jag har varit ute på fältet nere vid havet med Selma idag. Helt fantastiskt. Vi får inte glömma bort dessa dagar för allt regn och rusk och alla tråkigheter som sprids här i Malmö. Det gäller att ta vara på det  fina också. Att ha hund innebär att man är tvungen att gå ut oavsett vilket väder det än är men jag har lärt mig att om man bara är rätt klädd så är de ”dåliga” dagarna väldigt få. Jag har tom börjat tycka om de vindiga dagarna. Det kan kännas ungefär som att alla problem blåser bort från ens hjärna och när man kommit hem och in i värmen känner man sig redo för att ta tag i nya problem. Jag har annars alltid varit en person som hatar hösten just på grund av alla höstvindar som i mörkret vinner runt knutarna. Jag tyckte det var lite spöklikt. Nu kan jag känna en viss mysfaktor med dem också även om det låter konstigt.

Imorgon är det dags för behandling nummer två i denna omgång av cellgifter. Jag är nästan lika nervös som inför första gången. Jag gillar inte alls detta cellgiftet med dess biverkningar. Det förra var bättre även om jag tappade så gott som allt hår. Men nu är det ju så att man säger att detta skall vara bättre om man skall opereras efteråt. Det är ju det jag vill mest av allt och då måste jag lida mig igenom. Det hade varit enklare att gjort om man bara visste att det säkert kommer att bli en operation inom överskådlig tid. Jag hoppas också att min läkare har hört något positivt från Göteborg. Men antar att det kanske är för tidigt ännu, dröjer nog två veckor till innan jag kan förvänta mig det. Kanske dröjer det ända till vecka 47 när jag skall röntas och det måste fattas ett beslut hur det skall fortsätta.  Jag skall först till sjukhuset kl 10.oo imorgon för ca fyra timmars behandling och sen får jag den sista behandlingen på torsdag men då tar det bara runt en timme. Var och tog prover idag och det känns som om det skulle vara ok, men det kan man kanske inte känna.

TACK för alla fina promenader!

Lydiagården - På gott och på ont!

När jag fick beskedet att jag skulle tappa mitt hår av cellgifterna, klippte jag mitt långa hår.
Som värst blev det så här tunnt. Idag har det växt och blivit lite längre men framför allt tjockare.

I början av detta året var jag på Lydiagården som är ett rekreationshem för bl a cancerpatienter. Jag hade bara fått höra en massa bra saker om hemmet och att maten skulle vara förträfflig. Jodå, vi åt hela tiden och vi åt hur gott som helst och massor att välja på till varje måltid. Personalen är underbar och kunde inte varit bättre. Vädret var strålande sol. Snötäckt och tindrande vackert som det bara kan vara en riktig vinterdag i Höörs skogar. Minusgrader och knarrande läte till varje steg man tog. Helt fantastiska promenader och lika fint var det varje dag. Snön lyste upp och Lydiagården såg ut som i en saga. Det kunde inte bli bättre.  

 

Det var bara en sak som var fel. Jag var inte alls i balans för att vara där. Jag blev riktigt deprimerad och kände att döden var runt knuten. Jag kunde inte riktigt ta till mig informationen jag hade behövt. Idag hade jag nog varit mera mogen och i jämvikt för att hantera situationen. Jag befann mig helt plötsligt bland en grupp människor som alla visste att de inte kommer att överleva sin cancer. Jag var inte alls där mentalt. Jag har bestämt mig för att cancern inte skall få vinna. Jag kämpar mot mörka tankar och försöker få de ljusa att vinna. Kanske är det mig det är fel på när jag sätter upp mitt försvar. För mig är min sjukdom bara en tillfällig fas i mitt liv. Jag kommer bli frisk. Jag kommer kunna leva ett normalt liv igen. Utan dessa tankar hade jag inte klarat av en enda dag till. Idag har jag lyckats slå ifrån mig alla mörka tankar från denna vecka men jag tror inte jag kommer ihåg något av vad man ville förmedla heller. Jag vill inte säga att tiden var onödig utan det jag vill ha sagt med detta är att man måste se till att vi som patienter befinner oss på rätt mentala plan innan man skickar iväg oss hur som helst. Det är skönt att komma bort och jag såg det som bra avkoppling när jag var ute och gick men jag klarade ändå inte den mentala biten att jag skulle förstå att jag är sjuk, det gör jag fortfarande än i dag inte. Den dag jag gör det kommer jag ha slutat att slås för att bli bra. Då kommer cancern ha vunnit.

Jag hoppas att jag en dag kommer att komma tillbaka till Lydiagården. Den gången hoppas jag att jag kommer tillhöra den gruppen som skall träna för att fortsätta sitt liv efter att man vunnit över cancern. Om det finns en sådan grupp.

TACK för alla finna härliga vinterdagar!

Nya höstblommor

I dag har varit en dag när jag inte gjort så mycket. Jag sov länge, jag läste tidningen länge och jag duschade länge sen var det eftermiddag. Åkte till Vellingeblomman och köpte lite höstblommor och fikade med väninna. Och rätt var det är så är det kväll. Mörkret kommer snabbare och snabbare nu det märker man tydligt. Nu tycker jag det skall bli skönt med vintertiden för ljuset behöver vi. Men det är bara en vecka dit.

Vill gärna dela med mig av en middag jag lagade till mig och en väninna igår kväll. Vi blev nöjda båda två. Jag hade inte receptet på detta innan. Jag tog helt enkelt bara de ingredienser som jag gillar och blandade ihop och så blev det supergott. Pröva gärna.

Karins räksås med pasta

4 msk olivolja

4 vitlöksklyftor pressade

1 buljongtärning(vitlök & persilja)

Salt och peppar

8 soltorkade tomater

200 gram gorgonzolaost

400 gram skalade räkor

4 dl havregrädde

100 gram ruccola sallad

Garnering

1 avokado skivad att dekorera med på såsen

Fräs vitlöksklyftorna i oljan. Rör ner buljongtärningen och mosa osten tills den är slät. Salta och peppra efter smak och rör ner de skivade tomater samt grädden låt allt få smak och puttra några minuter tillsammans. Lägg i räkor och salladen. Ta från kastrullen och låt stå 2 minuter.

Koka under tiden bandpastan och servera tillsammans med såsen

Jag lovar det blir riktigt smarrigt och är enkelt att göra.

TACK för all god mat!

En bra dag!

 Att gosa med Slema vid soffan samtidigt med Idol blir kvällens fredagsmys!

Redan när jag vaknade kändes det att detta blir en bra dag. En bra dag på det sättet att biverkningarna från cellgifterna börjar minska. Kroppen har påbörjat återhämtningen. Struptaget som giftet haft runt halsen är nästan helt borta. Andetagen känns som de börjar komma från magen och inte lite lätt, korta och jobbiga från bröstet. Ögonen kan jag se med idag även om de rinner hela tiden. De är inte lika irriterade och gör inte ont. Kliar gör de jämt, de får jag leva länge med. Fötterna känns som de ska, inte som om det satt 10 000 nålar i dem. Jag kan sätta ner fotsulan som man ska göra. Ja, jag känner mig nästan normal idag. Med andra ord lagom till nästa behandling på onsdag. Fyra gånger cellgift denna omgång. Hoppas, hoppas att jag blir opererad efter denna omgång och att det blir innan jul.

Jag blev erbjuden i maj 2009 att delta i en studie med en ny tablett. Man ska undersöka om denna tablett tillsammans med Avastin kan ha en positiv inverkan på livet. Dvs. om man kan förlänga livet några månader extra med bättre livskvalitet även på tjocktarmspatienter. Det var ju självklart jag ville det. Det innebär att man blir kontrollerad flera gånger och så har man två sköterskor som tar hand om en istället för en. Jag är nog säker på att det hade en positiv inverkan på mig. Eftersom min läkare redan i februari började förbereda mig för att jag skulle få en ny omgång cellgift inom kort. Det dröjde till nu.

Tabletten jag fick var ”stark” med många biverkningar. En av de värsta var att man får acne hy, som om man var tonåring på nytt(fast jag hade aldrig speciellt mycket då). Hela ansiktet och delar av kroppen var full av utslagen. Utslag som både gjorde ont, kliade, såg fula ut och kunde ”vara” sig emellanåt. Vid ett tillfälle var vänster benet helt varigt och infekterat. Det blev så att jag fick äta penicillin till slut varje dag. Hyn på hela kroppen kändes som gammal stelnat läder och jag fick smörja in mig i världens fetaste kräm. Mina fötter slutade fungera vissa dagar. Jag fick problem att gå. Om jag satt ner i mer än 20 minuter var jag nästan rädd för att resa mig upp offentligt. Jag visste aldrig om fötterna skulle hålla för de första stegen.  De värsta biverkningarna har försvunnit nu. Jag slutade med tabletterna för två veckor sedan.  Men allt detta står man ut med om man vet att det är enda sättet att överleva på. Det är ju självklart. Det skulle vem som helst göra om man vet alla förutsättningar. Men vi får se vad som händer i framtiden.

Först i augusti 2010 visade metastaserna aktivitet igen i form av att öka i omfång. Det innebar att det gått nästan ett år med kombinationen Avastin och försökstabletten. Ökningen var förvisso bara med 8 %, men för mig helt katastrofal. Jag var inte beredd på det. I samband med detta har jag varit i kontakt med en professor i Frankrike som är lite leverspeialist som gett mig en ”second opinion”. Han kan operera mitt ”tillstånd”. Man kan det i Sverige med, men man gör det bara i vissa fall och då endast på vissa sjukhus här i Sverige. Kan ni tänka er så förfärligt att man inom svensk sjukvård säger att du kan bli opererad men inte du! Vem skall man rädda livet på och vem skall man låta bli att rädda! Förutsättningarna vet de bara själva. Men jag vet att man kan göra det på mig utomlands då bör man ju rimligtvis även kunna det i Sverige. Snacka om att man åker berg-och dalbana med känslor. Ena dagen är man överlycklig för man fått besked att det går att operera. Nästa dag är man förtvivlad för att man kanske inte kan utföra operationen här i Sverige. Man måste stålsätta sig. Min diagnos var från början inoperabel ändtarmscancer med levermetastaser. Det är metastaserna som gör att det är inoperabelt. Jag befinner mig alltså just nu i fasen 4, dvs. då man bara ger palliativ vård. 

Nu kommer nästa steg. Kommer de utföra operationerna (det kommer krävas minst två stycken) på mig i Sverige? Eller kommer jag få att vända mig till utlandet? Kommer Försäkringskassan att betala eller måste jag vänta på den nya EU lagen som jag hoppas träder i kraft den 1 januari 2011. Mina tankar kretsar klart mycket kring detta just nu.

TACK för alla bra dagar utan smärta!

                             

Nikotinfri!

Så många underbara naturupplevelser vi kan få.
Detta är mitt i Barcelona!

Den 17 oktober 2008 var en stor dag för mig. Jag slutade röka för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig mera  tända en cigarett. Det är helt färdigrökt. Skulle aldrig kunna tänka mig det efter min cancer diagnos. Jag hade slutat några gånger tidigare. Det längsta jag höll upp var i tre år och så började jag igen, så tramsigt. Vuxen som man var, kunde jag inte ens inte bortförklara det heller med att man inte vet hur farligt det är och så. Men jag tror att jag började igen för att jag saknade de stunder man fick ha alldeles för sig själv. När någon undrade var jag var sa man bara: - Hon röker! Det är accepterat att gå ifrån för att röka men att gå ut i friska luften för att äta ett äpple hade gjort att man ifrågasatt vad jag håller på med. Så det blev röka jag började med och inte en äppelfrossa, även om jag gillar äpplen också. Jag mådde inte bra och ville bryta vanor. Jag var trött jämt och kroppen började protestera. Jag slutade röka. Jag började på gym. Jag mådde bättre för en kortare period.

Att börja på gymmet var det bästa jag gjort. Jag älskar att promenera men som komplement är gymmet underbart. Jag får utlopp för all min ilska och aggressioner som finns lagrat i mig. Jag kommer ut från träningen som en helt annan person. Lugn och behärskad. Jag har lättare för att koncentrera mig och känner att jag blir piggare. I två månader kändes det bra. Sen började vad jag då trodde var magsår men som var början på min cancerresa. Den cancer som jag skall besegra! När jag tränar som mest känns det som jag kan besegra allt. Ju mer jag tränar ju mer känns det som jag närmar mig målet. Det är så jag har klarar av att hålla mig någorlunda ”normal” under dagarna. Sjukdomen gör ju att jag sällan är riktigt klar i huvudet. Jag har svårt att koncentrera mig och tappar lätt tråden. Jag glömmer allt, en onormal glömska. Då är det viktigt att försöka ha lite fasta rutiner varje dag att hålla fast vid. Det tar sitt tag på förmiddagen att komma igång. Rutiner gör att det är lättare att inte tappa den röda tråden.

I samband med att jag fick min port a cath var jag tvungen att göra uppehåll i träningen. Det kändes fruktansvärt samtidigt som jag visste att min hårda träning var en anledning till att jag klarade cellgiftet så pass bra som jag ändå gjorde.

 Idag var jag åter igen tvungen att be dem ”frysa” mitt träningskort. Min kropp vägrar att träna när jag får cellgift. Den bara protesterar. Huvudet dunkar och det känns som blodet slutar transporteras genom kroppen. Precis som om den säger: ”Det är nog att klara cellgiftet”. Men det känns hårt. Jag har tränat upp min kropp sen i julas och det känns som den behöver träningen.

Ut och gå måste jag fortfarande och jag får trösta mig med att det är kanske viktigare just nu. Jag får ju frisk luft samtidigt. Med tur blir jag opererad på denna sida nyår. Fast sedan är det tre månader till operation nr två, så det lär väl dröja ett tag innan nästa träningspass. Men det ger mig flera delmål att se fram mot.
- orka gå långpromenader efter operationen.
- återta träning på Träningsverket.
- gå Caminoleden (Santiago de Campostela).
-sist men störst – Bli frisk!

TACK för alla underbara naturupplevelser!

Det vackraste jag vet

Vissa bilder  berör mer än andra.  Jag blir bara så varm om hjärtat när jag ser stillheten man  nästan kan ta på och skönheten både från havet och från  Fanny, som hon heter. Bilden är tagen av min dotter Emelie och flickan är hennes kompis Platsen är  Höllviken. Jag skulle kunna sitta och titta på denna bild i timmar och bara bli mer och mer harmonisk. Man kan nästan känna vågorna som sakta, sakta når fram till stenarna och båtens småsvjande mot vattnet. Helt underbar bild!

I somras var vi och fikade och fick denna härligt doftande och välgjorda cappuccino. Visst har hon lyckats med att få fram en söt liten kanin? Till och med jag skulle kunna börja dricka kaffe igen när jag ser en så fin gjord cappuccino. Jag började dricka kaffe sent i "min ungdom". I alla fall hade mina kompisar börjat flera år tidigare. En dag fanns hade inget mer att dricka än vatten och Nescafé med mjölk och det smakar ju mer som choklad än kaffe. Efter det var jag fast i kaffedrickandet. Har dock haft uppehåll under graviditeter. Efter dotter nr två slutade jag helt för att börja igen 10 år senare. Te tycker jag smakar minst lika bra men har så oändligt många fler smakvariationer. Man kan ju även välja på svart, grönt eller rött te. Till för 1½ år sedan drack även jag kaffe men efter första omgången cellgifter smakade det inte med kaffe. Sen fick jag höra att kaffe skulle kunna vara cancerframkallande och det avgjorde ju saken. Fast så hör i efterhand vet jag att då skall man dricka så många koppar att man inte har tid med mer än dricka kaffe under dagen. Men inte kan jag dricka kaffe idag utan att sätta det i vrångstrupen. Jag provade en gång men fick ångest. Egentligen var det nog mera så att jag fick känningar av magkatarren och  förknippade det med vad jag hade hört.

 Med vad det än är klarar jag nog aldrig att dricka en kopp kaffe mer i mitt liv. Men man ska ju aldrig säga aldrig... Hur det än är är klarar jag mig utan. Däremot dricker jag massor med vichyvatten för att inte få en massa blåsor i munnen. Vissa blåsor jag fått har varit riktigt stora. Och som om inte det skulle räcka med en flera blåsor kan man ha flera på olika ställen samtidigt. Hur lätt är det att äta då? De gör så oooonnnt. Och de försvinner ju aldrig känns det som. De kan hålla i sig med sin smärta i veckor. Jag har även fått utskrivet flytande xylocain för det. Det skall bedöva och ta bort smärtan. Det gör det också. I tio minuter! Hur ofta skall man ta på det? Visst, jag vet. Det räcker med att man tar det till maten så man kan få i sig något. Men det räcker bara till halva måltiden. Sen kommer smärtan igen. Tack och lov var det ett tag sedan jag hade en som besvärade mig så mycket. Men så dricker jag minst 2 vichyvatten om dagen också.

TACK för alla enkla "egenkurer" man kan klara sig med!

Stor mysig halsduk

Så här ser jag numera ut när jag går ut och går med Selma.
Halsduken älskar jag, känns som flis och linkar något Inkamönster i härliga färger.
Man skulle kunna ta mig för en "cowboy" eller i alla fall en rånare!
Antar att mina vänner inte gärna hälsar på mig om de nu skulle råka se att det är jag som döljer sig där bakom.

Härligt grön färg, tycker n inte?
Blir säkert gosig att ha runt halsen när den är klar.

Det nya cellgiftet jag får ger mig stickningar i händer och fötter. Det kände jag med en gång. Men det ger också köldilningar i halsen om man inte aktar sig. Och aktar mig försöker jag göra hela tiden mest genom att använda sjalar och halsdukar för mun och näsa så fort jag går utanför ytterdörren. Det sticker kallt i näsa efter en lite längre promenad ute. Jag måste ju ut och gå med vår hund, Selma. Jag har därför plockat fram alla stora mysiga halsdukar som man kan vira både en och två gånger om huvudet så det blir riktigt varmt och gosigt när man andas ut och in. Man får bara små håriga tussar i munnen, men bättre det än köldfrossningarna.

En stor hobby under alla mina år har varit att handarbeta i alla former (sticka, virka, brodera, knyppla, makramé mm) så jag bestämde mig för att köpa garn och sticka mig en ny halsduk. Det blev en fin härlig grön färg som ni ser ovan på bilden.  Jag gillar mönstret men numera blir det halvpatent och inte helpatent fast jag vet att helpatent är lite ”finare”.

 När jag gick i 4:e klass och hade syslöjd var jag riktigt duktig på att sticka. Min mamma hade lärt mig så min syslöjdslärare hade inte precis något jobb att lära mig. Däremot tyckte hon jag störde alla andra som inte var fullt lika långt komna i sitt stickande. På den tiden var man tvungen att sticka ett par lovikkavantar per termin. Det gjorde jag på en lektion (dubbellektion)och sedan pratade jag och ”störde de andra”. Så här i efterhand kan jag tycka att det var fel av mig. Men jag var bara ett barn. För att till slut få tyst på mig beordrade min lärarinna mig att sticka en halsduk i patentstickning. Det kunde jag ju visst göra, det var helt ok, jag gillade att lära mig nya stickmönster. Jag smög med det hem och stickade klart den hemma mest för att jag tyckte det var roligt att sticka, men så lagom kul när min lärarinna skällde på mig och sa att så fick man ju inte göra, vad skulle hon nu göra med mig. Så här efteråt kan jag förstå att det även var en kostnad i materialet som gjorde att hon blev arg. Ja, jag var ju inte lärare så vad visste jag om den världen då. Idag blir jag alltid påmind om denna händelse varje gång jag ser patentstickning och lite bestraffnings arbete kan det kännas som fortfarande idag så jag föredrar halvpatent som lite snabbare men mindre straffbetonat. Mitt betyg slutade med en 3:a eftersom betygskalan då var 1-5. Jag flyttade till annan skola i 6:an och jag behöver väl knappt säga att det året fick jag en 5:a direkt med ett frågetecken på varför jag inte hade det innan. Jag undvek att svara på den frågan.  Idag har jag vikarierat som sylärare en längre tid och önskar att jag hade samma problematik med barnen. Det finns ju inte ett enda barn hur begåvat den än är som kan sticka en endaste lovikkavante på ett helt läsår. Ledningen säger att man inte kan ställa detta som krav! Men samtidigt tycker jag lite synd om barnen, för tänk så mycket kul där finns att göra om man bara gör det på rätt sätt. Tänk vad det kan förändras!

TACK för mina naturbegåvningar jag är född med!

Bortkommen "Post"

Vissa dagar bör man inte stiga ur sängen. Denna dag har varit en sådan. Det började med att min skrivkurs var uppskjuten på obestämd tid. Det gjorde mig både ledsen och besviken för jag hade sett fram mot den och tyckt att det skulle bli kul att  börja på något nytt som jag velat i flera år. Jag hade inte fått någon information om uppskjutningen förrän när jag själv ringde imorse och skulle fråga när fakturan kom. Då kommer bomben, det finns ingen kurs som startar idag! Ojdå, och varför har inte jag fått informationen? Jo, då säger man att man skickat ett mail till mig och att eftersom en annan i gruppen fått sitt mail då tror man att mitt också kommit fram. Jag hoppas ni förstår logiken i detta för jag gör det inte. Jag har inte fått något mail och jag vill inte heller betala lika mycket pengar för två gånger kortare tid men med färre deltagare, jag vill få min kunskap och lärdom och betala precis lika mycket som alla andra för det. Men nu har jag kollat upp att det säkert finns lika bra andra ställen där jag kan gå samma kurs, så nu går jag inte på Kvällsuniversitetet mera. Jag känner mig bara lurad. Sen var jag så trött och besviken att  jag gick och la mig en timme och sov. Cellgiftet gör mig extra trött och sådana här pärser tar hårt på mig.

Efter lunch ska min dotter, Erika, till Tandkäkarhögskolan. Har någon försökt få en parkeringplats i närheten av detta komplex? Det är ju omöjligt och jag ångra att jag tog bilen, jag kunde lika gärna gått hemifrån det var ungefär lika långt från parkeringsplatsen jag fick och från vårt hem. Så tillvida att man inte vill stå precis  runt knuten på Tandläkarhögskolan och låtsas att man har parkeringstillstånd. Fast med min otur hade jag säker fått böter. Så fick jag nästan köldskador i händerna. Det känns så när man blir kall om fingrarna och det börjar sticka i dem. En underbar tandläkare som tog hand om Erika fick kompensera mina parkeringsproblem och det gjorde hon med bravur.

Sen skulle min son, Marcus, göra ett teoretiskt förarprov till moped. Tiden hade han fått från körskolan och den enda information vi hade var en liten post-it lapp med tid på från hans körskola. Vet ni, han fick gå där ifrån för vi visste inte att han var tvungen att ha passet med sig. Det brev som vi skulle ha fått från Trafikverket har aldrig kommit fram till oss. Men då säger jag bara; Hallå, det vet ju alla att post försvinner. Jag vet ju själv att ca 25% av alla brev kommer inte fram eftersom mitt jobb innan bestod av att skicka snigelpost som alla ringde och meddela att det kvittar om du skickar rätt för jag får ändå inte brevet, kan du ge mig det i handen istället nästa gång vi ses. Jo, det kunde jag ju. Men varför kan man inte vara lika service minded på Trafikverket. Jag erbjöd min legitimation-jag menar, jag är ju säker på att han är min son, det går bara inte att ta fel på. Men nejdå, han fick gå därifrån och vi ska betala 225:- till och sedan  överklaga för något vi inte visste om. Här talar man ju verkligen om att 3:e part blir drabbad.
Har alla blivit så blasé numera att man bara använder sig av tankeöverföring och tror att det skall fungera bara för att man vill det. Jag ser en stor fara med med posthanteringen i framtiden både vad gäller e-post som vanlig posthantering. Själv skickar jag brev rekommenderad som jag vill skall komma fram. Då vet jag att jag har gjort det jag skall och så begär jag kvitto på min e-post. Det är mitt sätt att gardera mig när misstag kunnat uppkomma annars.

TACK för att jag kan se mina egna fel!

Lyckan!

Lycka är att  gå på bio med sin 18-åriga dotter och känna att vi båda två kan tycka att en film är bra. Det var ren lycka att få se filmen; Lyckan, Kärleken och meningen med livet med henne. Filmen är så fint gjord och en av Julia Roberts bästa skådespelarinsatser om jag får säga vad jag tycker.  Man har klarat att hålla sig bra till boken utan för mycket skillnader. Det är nästan så man själv skulle velat göra Elizabeth Gilberts resa när man ser allt vackert på filmduken. Men mitt mål är ändå något annat som jag tror kan vara lika självförverkligande; att vandra pilgrimsleden Santiago de  Compostela. Utgångsplatsen för leden är St. Jean de Pied de Port i Frankrike sedan vandrar man över Pyrenéerna och in i Spanien för att så småningom avsluta  i Santiago de Compostela även om en del fortsätter några mil till ut till kusten. Själva leden är 80 mil lång och man vandrar i genomsnitt två mil om dagen. Det tar så klart sin tid men det är under denna tid meningen att man skall hitta sitt eget rätta jag. Bara tanken på alla naturupplevelser är helt hisnande för mig. Jag längtar så till det blir verklighet, men först måste jag orka och det innebär cellgiftskurer, operationer och några cellgiftskurer igen sen kan jag börja träna för att så småningom orka med den. Tyvärr kommer jag inte få sällskap av min dotter Erika, hon hatar att gå. Har alltid varit paniskt förskräckt över allt som heter gå. Hon kan däremot cykla hur mycket som helst det är inga problem. Redan som mycket liten uppdagades detta lilla problem, som det faktiskt kunde bli för oss emmellanåt. Jag jobbade en kortare period som kommunal dagmamma och passade ett antal barn både mycket små och i förskolåldern. Vi var med andra ord tvugna att gå mycket till bl a skola och park som för att träffa andra småbarnsgrupper. Hade vi ingen ledig plats till Erika i barnvagnen kunde hon gå skrikandes hela vägen från start till mål - vi var helt slut i öronen när vi kom fram. Men det fanns inget att göra, hon fick gå skrikandes. Idag skriker hon inte på samma sätt när vi skall gå, men det är inte långt ifrån att det påminner om vartannat.

TACK för en mycket trevlig biokväll!

Kärlek...

Visst är det fantastikst vad naturen kan göra med tom stenar.

Det här är min hjärtesten, upphittad vid Kullen i somras.

Det kan man kalla hjärta av sten, men jag blir mest varm av kärlek när jag ser detta stenhjärta. Jag tänker på hur vår natur är skapad och vad den kan göra med oss människor som med naturen. Det påminner om hur sårbara vi är här på jorden. Därför kommer jag automatiskt att tänka på en annan sorts kärlek utryckt på ett annat sätt:

Så här skriver Elizabeth Gilbert i sin bok, Lyckan, kärleken och meningen med livet:

”Lyckan är en följd av personlig ansträngning. Man kämpar för den, strävar efter den, insisterar på den…och vissa reser tom jorden runt på jakt efter den. Man måste hela tiden vara med och manifestera sina välsignelser. Och när man väl har uppnått lyckan får man inte slarva med att hålla kvar den -  man måste verkligen anstränga sig för att simma upp i den där lyckan för alltid och hålla sig flytande ovanpå den. Annars sipprar den inre förnöjelsen bort. Det är ingen konst att be när man är illa ute, men att fortsätta be när krisen är över är som att täta själen och hjälpa den att hålla kvar den uppått”.

Jag älskar denna kloka sammanfattning. Jag tycker även hela boken är läsvärd, men just detta fastnade mest hos mig. Men ni som inte läst boken kan jag varmt rekommendera den. Tänkte även själv gå och se filmen ikväll med förhoppningen att filmen är lika sevärd som boken är läsvärd.

TACK för all kärlek ni delar med er av!
 

Port a cath

Visst är det annorlunda?

...och lite spännande!

Jag älskar denna ödla, visst är han god?

Allt är gjort av den stora arkitekten Antoni Gaudi (Reus, 1852-Barcelona, 1926), arkitekt  som har fått massor med verk uppförda över hela Barcelona. Det är en rent nöje att se på husen, man kan bara stå en hel dag och njuta av hans verk.

Måndagen den 23 maj 2009 fick jag min första cellgiftsbehandling. Då hade jag sökt läkare i januari 2009. Det tog alltså fem månader innan jag kom till en behandling. Nu idag så här ett år efter kan jag tycka att så får det inte vara. Hur mycket sämre blev jag under dessa månader? Kunde det ha stoppats tidigare med alla metastaser i levern som jag har idag? Ja, ingen kan ju  förstås svara  på frågorna, så det är lika bra att glömma dem och fokusera på framtiden. Men det hade nog varit onormalt att inte någon gång ställa sig dessa frågor.
Fredagen innan, dvs den 20 maj 2009 fick jag en port a cath inopererad. För er som inte vet riktigt vad det är kan läsa här. Detta är ingen stor operation men gissa om det gjorde ont när man på måndagen skulle sätta en "enorm" nål i den efter att såret inte ens var en tiondels läkt. Jag trodde jag skulle svimma när nålen trycktes in, men man klarar mer än man tror och det gick bra.  Jag kom tillbaka och fick en ny nål instucken där 14 dagar senare och då hade såret läkt och med emla kräm på så gör det inte ett dugg ont, det känns inte ens när man sticker in den stora nålen.

För alla som känner mig sedan innan min sjukdom vet hur svår jag är med allt som rör operationer och sprutor så för mig är det ett enormt framsteg att klara av att hantera alla behandlingar med nålar i port a cathen, prover varannan/var tredje vecka och sedan röntgen med kontrast vätska som skall sprutas in i venerna, isch för det också! Men jag har klarat det hittills och skall klara det fram till jag är helt frisk också, för frisk har jag ju sagt att jag skall bli, det är ju mitt slutmål, även om min diagnos idag säger annorlunda.

TACK för att jag får bli behandlad av sköterskor som bryr sig på sjukhuset i Malmö!

Att behandlas med Eloxatin



Det här är vår söta hund "Selma"

Det här är vår söta hund Selma 1½ år gammal. Det är en Coton de Tuléar med en liten blanding av Bichon Havanais i sig. Selma fick hon hette efter att uppfödaren döpt alla 5 valpar med namn som började på S. Men vi kunde inte enas om ett bättre namn så Selma fick det bli. Hon formligen älskar mat i alla former både som hon tål och inte tål. Emellanåt medföljer även icke ätbara ingredienser när hon är på det humöret, och då kan det hända att det kommar upp igen fortare än kvickt. Efter en felsägning av en väns dotter och för att hon älskar mat har hon även fått smeknamnet Semla och som ni ser på bilden så liknar hon ju en liten god "Semla". Coton de Tuléar är en ras man i Australien använt till att jaga krokodiler om jag är rätt informerad. Anledningen skall vara att de är så fomade att de har en mycket bra svängradie och år extremt snabba. De kan stå länge på två ben och är riktiga "cirkushundar". Det är en trivsam ras som passar utmärkt till familjehund.

Att behandlas med Elaxotin (cellgift) innebär ett antal biverkningar här är de vanligaste:

- Låga blodvärden - (behandlas med medicin eller blodtransfusion)

- Trötthet ( vila så mycket som möjligt)

- Illamående (Åt mat rumsvamt, unvik fet och friterad mat,  tag illamående tabletter mm)

- Diarré (Drick mycket vattenm unvik fet mat, nötter, fiberrik mat, råa grönsaker, koffein mm)

- Munsår (borsta tänderna ofta, skölj munnen, undvik stark mat, citrusfrukter och sura juicer samt tobak)

- Neuropati = stickningar och känselbortfall i fringrar och tår . (Detta är lite värre och kräver en del extra tankearbete med att undvika att ta i alla kalla saker utan handskar och helt undvika kylen och frysen)

obs! endast en del av alla råd finns med ovan, i patientinformationen finns flera råd.

Nu behöver man ju inte drabbas av någon biverkning med har man otur får man en del av dem och då är det helt underbart att få med sig ett häfte hem där man kan läsa om alla konst och knep man kan ta tillför att hantera situationen. Tips mottages gärna.

Mina barn är inte helt glada på mig för just nu får de springa för fullt så fort jag vill ha något att äta. Då får de först ta ut det från kylen och så väntar vi en halvtime till timme tills det är rumstempererat innan jag/vi äter. Men jag måste säga att de är tålmodiga för de klagar mycket lite.

TACK för det fina höstvädret!



Trött, trött, trött

Hösten är kommen även i Barcelona!

Jag vet inte varför jag är mest trött, antingen för att vi inte kom hem förrän vid 2-tiden inatt eller för att jag idag påbörjade cellgiftsbehandlingen. Kanske är det en kombination. Franska luftverket strejkade igen och vi kunde inte flyga genom deras territorium utan att bli tre timmar försenade. Fransmännen gillar att demonstrera!

I vilket fall så känns det skönt att denna dag gick bra för jag var riktigt ordentligt nervös för hur jag skulle påverkas av giftet jag skulle få insprutat.  Om jag förstår det rätt kommer jag få mindre påverkan av detta cytostatika mot det jag fick förra gången men det kan ju också variera. Förra gången var jag illamående mer eller mindre hela tiden men det kände jag inte alls av idag så jag hoppas slippa det. Jag var också fruktansvärt trött men det kom klart inte med en gång. Men så igen är det ju bara första dagen. Jag hoppas bara att kortisonet kommer påverka mig mindre också denna gång för sist gjorde det mig ”uppspeadad” och det var omöjligt att koppla av på nätterna. Jag hade som mest energi när jag skulle sova minns jag.  Imorgon skall jag tillbaka för fortsatt behandling och sedan om två veckor och två veckor. Totalt 8 gånger sen hoppas jag på operation. Lund har sagt nej till det men min läkare skall höra sig för i Göteborg där man gör nyare eller annorlunda ingrepp, hopppas, hoppas… Annars blir det kontakt med Paris igen.

Vilket vackert väder vi har haft idag här i Malmö, med lite tur får vi en skön höst men mycket sol och mycket ”höstvärme”. Jag fryser jämnt och har redan plockat på mig vinterjackan, vantarna och mössan (på kvällar och morgnar) så nu undrar jag vad jag skall använda för kläder till vintern för att inte frysa. Det får bli termobyxor och underställ i silke, det värmer gott när snön och kylan kommer.

TACK all vårdpersonal för era fina insatser ni gör!

Malmö, here we come!

Så var det då dags att åka hem igen. Tack för denna gången Barcelona! Som vanligt har vi haft det intressant, kul och en ny upplevelse att lägga till minnet. Tiden flyger bara förbi och allt man ville hinna med är bara avverkat till hälften. Men så igen kommer det fler gånger och varje gång vi är här får vi uppleva något nytt och det är charmen med städer som har alla sorters kulturella och vanliga nöjes attraktioner.
Nu lyfter snart planet hem till Malmö och imorgon är det dags för min andra omgång med cellgiftsbehandling. Jag skall påbörja en ny behandling och är lite nervös hur den skall påverka mig men jag kommer i alla fall inte att tappa håret denna gång.

TACK för alla mysiga minnen tillsammans!

Godaste Paellan!

Den godaste Paellan hittar man i Barcelona på restaurang 7 portes. Här har Pelé, Che Guevara, Miró med många flera suttit och njutit av den goda maten (och så vi förstås). Den är helt fantastisk och kommer ni någon gång till Barcelona  får ni absolut inte missa detta gourmet ställe.

TACK för en fantastisk kväll med gott sällskap och underbar mat!

Tibidabo

En underbar dag på berget Tibidabo, Barcelona, med två av mina  barn. Vi åkte tåg och bergbana för att komma så här högt över havet. Men det var det värt. Min höjdrädsla till trots kom vi både upp och ner utan större problem och även jag kunde njuta av den fina utsikten över hela Barcelona.

TACK alla mina vänner för att ni finns där för mig!

FC Barcelona - LA Lakers

Rolig, intensiv och spännande träningsmatch i Barcelona där hemmalaget vann med 92 - 88 till slut. 17 000 på läktaren som hejade fram sitt favoritlag och ni kan tro det var stämning. Läktaren formligen vibrerade och jag trodde nästan den skulle braka sönder av glädje när det stod klart att Barcelona skulle vinna. Det var en fest för mig och mina två barn att få vara med om på denna match. Att se Kobe Bryant och andra NBA stjärnor tillsammans med landslagsspelare från Spanien var riktigt häftigt.


TACK mina barn för att ni är just som ni är!