Nikotinfri!

Så många underbara naturupplevelser vi kan få.
Detta är mitt i Barcelona!

Den 17 oktober 2008 var en stor dag för mig. Jag slutade röka för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig mera  tända en cigarett. Det är helt färdigrökt. Skulle aldrig kunna tänka mig det efter min cancer diagnos. Jag hade slutat några gånger tidigare. Det längsta jag höll upp var i tre år och så började jag igen, så tramsigt. Vuxen som man var, kunde jag inte ens inte bortförklara det heller med att man inte vet hur farligt det är och så. Men jag tror att jag började igen för att jag saknade de stunder man fick ha alldeles för sig själv. När någon undrade var jag var sa man bara: - Hon röker! Det är accepterat att gå ifrån för att röka men att gå ut i friska luften för att äta ett äpple hade gjort att man ifrågasatt vad jag håller på med. Så det blev röka jag började med och inte en äppelfrossa, även om jag gillar äpplen också. Jag mådde inte bra och ville bryta vanor. Jag var trött jämt och kroppen började protestera. Jag slutade röka. Jag började på gym. Jag mådde bättre för en kortare period.

Att börja på gymmet var det bästa jag gjort. Jag älskar att promenera men som komplement är gymmet underbart. Jag får utlopp för all min ilska och aggressioner som finns lagrat i mig. Jag kommer ut från träningen som en helt annan person. Lugn och behärskad. Jag har lättare för att koncentrera mig och känner att jag blir piggare. I två månader kändes det bra. Sen började vad jag då trodde var magsår men som var början på min cancerresa. Den cancer som jag skall besegra! När jag tränar som mest känns det som jag kan besegra allt. Ju mer jag tränar ju mer känns det som jag närmar mig målet. Det är så jag har klarar av att hålla mig någorlunda ”normal” under dagarna. Sjukdomen gör ju att jag sällan är riktigt klar i huvudet. Jag har svårt att koncentrera mig och tappar lätt tråden. Jag glömmer allt, en onormal glömska. Då är det viktigt att försöka ha lite fasta rutiner varje dag att hålla fast vid. Det tar sitt tag på förmiddagen att komma igång. Rutiner gör att det är lättare att inte tappa den röda tråden.

I samband med att jag fick min port a cath var jag tvungen att göra uppehåll i träningen. Det kändes fruktansvärt samtidigt som jag visste att min hårda träning var en anledning till att jag klarade cellgiftet så pass bra som jag ändå gjorde.

 Idag var jag åter igen tvungen att be dem ”frysa” mitt träningskort. Min kropp vägrar att träna när jag får cellgift. Den bara protesterar. Huvudet dunkar och det känns som blodet slutar transporteras genom kroppen. Precis som om den säger: ”Det är nog att klara cellgiftet”. Men det känns hårt. Jag har tränat upp min kropp sen i julas och det känns som den behöver träningen.

Ut och gå måste jag fortfarande och jag får trösta mig med att det är kanske viktigare just nu. Jag får ju frisk luft samtidigt. Med tur blir jag opererad på denna sida nyår. Fast sedan är det tre månader till operation nr två, så det lär väl dröja ett tag innan nästa träningspass. Men det ger mig flera delmål att se fram mot.
- orka gå långpromenader efter operationen.
- återta träning på Träningsverket.
- gå Caminoleden (Santiago de Campostela).
-sist men störst – Bli frisk!

TACK för alla underbara naturupplevelser!