Låt dig aldrig bli besegrad!

Visst är  Marcus nya EU moppe fin!

Så här fin är min son, Marcus, EU moppe som han precis fått. Känns lite nervöst med det men han är oerhört stolt över den. När man tar EU moppe körkort får man ett riktigt körkort och vi var och hämtade ut detta på posten häromdagen. Känns lite som han växte flera centimetrar med kortet i handen trots sina 15 år. Igår den 29 oktober har jag en väninnas dotter som fyllde 20 år. Hon kände att hon var tvungen att gå in på systembolaget för att handla för första gången själv. Som en händelse var där en ny drive på bolaget. Om man visade upp legitimation frivilligt fick man en present, en kortlek. Gissa hur stolt hon visade upp sitt körkort? Med ett leende på läpparna fick hon ett grattis tillbaka.

När jag vaknar på morgnarna känns det som jag svalt en liter bensin. Om jag sätter en tändsticka till munnen är jag säker på att jag brinner upp. Alla dessa gifter jag får i mig under varje behandling har verkligen en säregen smak och lukt. Helt omöjlig att bli av med. Och då gurglar och gurglar jag mig ändå flera gånger om dagen med Listerine. Sex fördelar i en skall det vara. För då försvinner om jag har tur även bakterierna som gör att jag får alla blåsor i munnen.

Den som tror att det är avkoppling att vara sjukskriven skall veta att det finns en massa bestyr man gör idag som man inte behövde tänka på när allt bara flöt på. Som att skölja munnen flera gånger om dagen för att slippa onda blåsor. Här krävs även att man har Vichyvatten hemma. Det måste vara just den sorten för den har det gammeldags tillverkningssättet som inom medicinen kan anses vara bra mot onda blåsor. Giftet gör att maten smakar unket och inget är lika gott som det brukar vara. Dessutom får det mig att må illa bara jag ser mat och i nästa stund är jag vrålhungrig. Vilken underbar kombination, eller hur? Man skall komma ihåg alla tabletter på morgonen och kvällen och i vissa fall kan det vara även under dagen. Detta kan ju tyckas vara enkelt men när man märker problemen som uppstår under dagen om man glömt, det är då det blir svårare. Jag måste smörja in mig varje dag i flera lager feta krämer för att huden inte skall spricka. Det börjar klia och rispa och det är nästan omöjligt att ha kläder på sig för det gör ont i skinnet.  Då är det tur att barnen har en del urtvättade joggingkläder som passar mig och som jag kan sätta på tills det värsta lagt sig.( Kan ju inte gå i morgonrock hela dagen).

Sen har vi ögonen som svider och ska ha sitt smörjmedel. Om man glömmer  kommer tårarna och svedan med en gång. Nu är mina ögon överkänsliga mot det mesta och rinner för minsta lilla och är allmänt irriterade. Men om jag glömmer dropparna  ser jag ungefär ut som om jag kunde se rosa elefanter också. Ögonvitorna är mycket rosa på mig, ingen färg som klär mig kan jag lova. Har läsglasögon sedan några år tillbaka vilket gör att jag idag  kan läsa både datorskärmen och böcker. Gick väldigt fort mot slutet och idag har jag styrka 2.5-3 på båda ögonen. Men det är ju ok, men blir lite suddigt med ofokuserade ögon.

Tror jag berättat detta tidigare, men för er som glömt. Jag har en mamma som lärt mig att redan vid 20-års ålder var det viktigt att ta hand om sin kropp och alltid tvätta sitt ansikte noggrant morgon som kväll. Därefter var det för huden anpassad kräm att smörjas på i ansiktet och på halsen. Ingen dag undantaget. Jag har följt hennes råd i alla år. Till vilken nytta idag? När jag fick tabletterna som ingick i studien fick jag inte/kunde inte, använda de ”bra” krämerna längre. Jag fick vackert gå in på apoteket och köpa deras tvål (är helt ok, faktiskt) och sedan smörja med den fetaste kräm man kan tänka sig, i ansiktet. Det var fasansfullt första gångerna. Men med tanke på hur jag såg ut. Tror aldrig jag tog ett enda kort på mig under denna period. Tyckte jag såg förfärlig ut. Hela jag var full av utslag. Det var acneliknande utslag. De gjorde ont, de kliade och de kunde vara sig. Så pass mycket att jag fick äta penicillin varje dag till slut.  Jag var med en väninna på Lady´s night för ett år seda, när utslagen var som värst innan penicillintiden. Jag var täckt av flera lager fet kräm och över det fyra lager Foundation . Även genom dessa lager såg man min dåliga hy och mitt i detta ett par rinnande, varande rosa par ögon. Jag lovar, det kändes inte fräscht. Jag såg inte fräsch ut. Men showen var bra och trots allt värd att se med de små ögon jag hade.

Innan jag fick barn hade jag världens bästa naglar. Jag kunde knappt bryta dem även om jag ville.  Jag älskar långa målade vackra naglar. Det är stiligt tycker jag. När jag fick mitt första barn kändes det ohygieniskt så jag började klippa dem korta och så småningom slutade jag nästan helt måla dem också. Lagom till att jag börjat med långa, målade naglar igen för nu är barnen stora. Nåja, det behöver inte matas eller bytas på längre. Ja, då börjar naglarna självspricka och det är totalt omöjligt att få dem till att växa. De bryts för de är så tunna. Det är att gå från ytterligheter till ytterligheter.

När jag var i 10 års ålder började jag simma. Jag älskade att simma och fortsatte att tävlingssimma. Jag var oerhört stolt över mig själv på den tiden. Bröstsim var det ingen i klubben som slog mig i och crawl kom jag tvåa i. Var bara en kille som var både längre och stöddigare som lyckades klå mig. Några år efter detta kom min första stora besvikelse. Jag fick problem med öronen. Idag hade det inte varit några som helst konstigheter att rädda eller skydda mina öron men då fanns bara en sak att göra. Sluta simma. Så oerhört korkat egentligen av en läkare att säga det till en tidig tonåring.

Några år senare började jag med jazzbalett. Det kunde ju inte skada öronen annat än om ljudet på musikanläggningen var för hög. Jag höll på några år. Tills en dag jag fick kramp i min högra stortå. Det var nästa defekt. Jag har för breda fötter. De orkar inte hålla uppe foten när man dansar så mycket som jag gjorde. Kul, kul. Till slut fick jag sluta även med jazzbaletten. Var inget annat att göra. För den delen hade det redan gått upp i kroppen. Dvs. jag hade redan hunnit få en förslitning i 5 ländkotan. Man har konstaterat detta på mina röntgen bilder idag också att det inte är så bra med min rygg.

Men ni hör. Kroppen har sina fel och brister och vem som är anpassad till vad är få förunnat att veta på förhand. Jag har inte haft turen på min sida, men jag har alltid sett till att ha kul när jag väl kunnat träna. Så inte ser jag tillbaka på det som misslyckande, snarare som att livet är inte rättvisst. Men det är vi själva som ser till att få ett meningsfullt innehåll i det. Vi väljer om vi vill klaga eller om vi kan hantera orättvisor med jämnmod. Kanske till och med som en erfarenhet att lägga till vårt bagage. Jag tror att jag har kunnat förmedla lite av min erfarenhet vidare till mina barn. Även om de har sina egna prövningar som de skall gå igenom nu. Det är för dessa erfarenheter som jag idag vet att jag måste göra en sista riktigt stora erfarenhet – Att vandra Pilgrimsleden Santiago de Campostela. Jag vet att det är en oerhört stor kroppslig påfrestning men jag är övertygad om att jag skall klara det. Jag är också övertygad om att det kommer berika mig oerhört med en enorm glädje och tillfredsställelse.

Från det ena till det andra, så otroligt glad jag blir när torsdagens Rosa Bandet gala sändes. Jag menar jag gråter när jag hör alla berättelser. Svenska folket är inte trötta på att samla in pengar, det visade ju slutsumman.  Även om inte jag har bröstcancer har jag glädje av insamlingen. En viss del går ju även till tjocktarmscancer men framför allt så kommer det ju all cancerforskningen till godo.  Det är ju som sagt ingen som vet vad morgondagen för med sig och ingen vet vem som blir drabbad nästa gång. Så måtte vi närma oss 90 % gränsen snart så vi kan komma till 100 % botade inom kort. Att man idag kan bota 80 % av bröstcancerpatienter är fantastiskt och vem hade trott det för 15 år sedan? Dit hade man absolut inte nått utan alla människors välvilja till insamlingar runt om i världen inte bara här i Sverige.

TACK Percy Nilsson och alla andra för alla pengar ni skänker till Cancerfonden!