Stor mysig halsduk

Så här ser jag numera ut när jag går ut och går med Selma.
Halsduken älskar jag, känns som flis och linkar något Inkamönster i härliga färger.
Man skulle kunna ta mig för en "cowboy" eller i alla fall en rånare!
Antar att mina vänner inte gärna hälsar på mig om de nu skulle råka se att det är jag som döljer sig där bakom.

Härligt grön färg, tycker n inte?
Blir säkert gosig att ha runt halsen när den är klar.

Det nya cellgiftet jag får ger mig stickningar i händer och fötter. Det kände jag med en gång. Men det ger också köldilningar i halsen om man inte aktar sig. Och aktar mig försöker jag göra hela tiden mest genom att använda sjalar och halsdukar för mun och näsa så fort jag går utanför ytterdörren. Det sticker kallt i näsa efter en lite längre promenad ute. Jag måste ju ut och gå med vår hund, Selma. Jag har därför plockat fram alla stora mysiga halsdukar som man kan vira både en och två gånger om huvudet så det blir riktigt varmt och gosigt när man andas ut och in. Man får bara små håriga tussar i munnen, men bättre det än köldfrossningarna.

En stor hobby under alla mina år har varit att handarbeta i alla former (sticka, virka, brodera, knyppla, makramé mm) så jag bestämde mig för att köpa garn och sticka mig en ny halsduk. Det blev en fin härlig grön färg som ni ser ovan på bilden.  Jag gillar mönstret men numera blir det halvpatent och inte helpatent fast jag vet att helpatent är lite ”finare”.

 När jag gick i 4:e klass och hade syslöjd var jag riktigt duktig på att sticka. Min mamma hade lärt mig så min syslöjdslärare hade inte precis något jobb att lära mig. Däremot tyckte hon jag störde alla andra som inte var fullt lika långt komna i sitt stickande. På den tiden var man tvungen att sticka ett par lovikkavantar per termin. Det gjorde jag på en lektion (dubbellektion)och sedan pratade jag och ”störde de andra”. Så här i efterhand kan jag tycka att det var fel av mig. Men jag var bara ett barn. För att till slut få tyst på mig beordrade min lärarinna mig att sticka en halsduk i patentstickning. Det kunde jag ju visst göra, det var helt ok, jag gillade att lära mig nya stickmönster. Jag smög med det hem och stickade klart den hemma mest för att jag tyckte det var roligt att sticka, men så lagom kul när min lärarinna skällde på mig och sa att så fick man ju inte göra, vad skulle hon nu göra med mig. Så här efteråt kan jag förstå att det även var en kostnad i materialet som gjorde att hon blev arg. Ja, jag var ju inte lärare så vad visste jag om den världen då. Idag blir jag alltid påmind om denna händelse varje gång jag ser patentstickning och lite bestraffnings arbete kan det kännas som fortfarande idag så jag föredrar halvpatent som lite snabbare men mindre straffbetonat. Mitt betyg slutade med en 3:a eftersom betygskalan då var 1-5. Jag flyttade till annan skola i 6:an och jag behöver väl knappt säga att det året fick jag en 5:a direkt med ett frågetecken på varför jag inte hade det innan. Jag undvek att svara på den frågan.  Idag har jag vikarierat som sylärare en längre tid och önskar att jag hade samma problematik med barnen. Det finns ju inte ett enda barn hur begåvat den än är som kan sticka en endaste lovikkavante på ett helt läsår. Ledningen säger att man inte kan ställa detta som krav! Men samtidigt tycker jag lite synd om barnen, för tänk så mycket kul där finns att göra om man bara gör det på rätt sätt. Tänk vad det kan förändras!

TACK för mina naturbegåvningar jag är född med!