Kärlek...

Visst är det fantastikst vad naturen kan göra med tom stenar.

Det här är min hjärtesten, upphittad vid Kullen i somras.

Det kan man kalla hjärta av sten, men jag blir mest varm av kärlek när jag ser detta stenhjärta. Jag tänker på hur vår natur är skapad och vad den kan göra med oss människor som med naturen. Det påminner om hur sårbara vi är här på jorden. Därför kommer jag automatiskt att tänka på en annan sorts kärlek utryckt på ett annat sätt:

Så här skriver Elizabeth Gilbert i sin bok, Lyckan, kärleken och meningen med livet:

”Lyckan är en följd av personlig ansträngning. Man kämpar för den, strävar efter den, insisterar på den…och vissa reser tom jorden runt på jakt efter den. Man måste hela tiden vara med och manifestera sina välsignelser. Och när man väl har uppnått lyckan får man inte slarva med att hålla kvar den -  man måste verkligen anstränga sig för att simma upp i den där lyckan för alltid och hålla sig flytande ovanpå den. Annars sipprar den inre förnöjelsen bort. Det är ingen konst att be när man är illa ute, men att fortsätta be när krisen är över är som att täta själen och hjälpa den att hålla kvar den uppått”.

Jag älskar denna kloka sammanfattning. Jag tycker även hela boken är läsvärd, men just detta fastnade mest hos mig. Men ni som inte läst boken kan jag varmt rekommendera den. Tänkte även själv gå och se filmen ikväll med förhoppningen att filmen är lika sevärd som boken är läsvärd.

TACK för all kärlek ni delar med er av!