Lydiagården - På gott och på ont!

När jag fick beskedet att jag skulle tappa mitt hår av cellgifterna, klippte jag mitt långa hår.
Som värst blev det så här tunnt. Idag har det växt och blivit lite längre men framför allt tjockare.

I början av detta året var jag på Lydiagården som är ett rekreationshem för bl a cancerpatienter. Jag hade bara fått höra en massa bra saker om hemmet och att maten skulle vara förträfflig. Jodå, vi åt hela tiden och vi åt hur gott som helst och massor att välja på till varje måltid. Personalen är underbar och kunde inte varit bättre. Vädret var strålande sol. Snötäckt och tindrande vackert som det bara kan vara en riktig vinterdag i Höörs skogar. Minusgrader och knarrande läte till varje steg man tog. Helt fantastiska promenader och lika fint var det varje dag. Snön lyste upp och Lydiagården såg ut som i en saga. Det kunde inte bli bättre.  

 

Det var bara en sak som var fel. Jag var inte alls i balans för att vara där. Jag blev riktigt deprimerad och kände att döden var runt knuten. Jag kunde inte riktigt ta till mig informationen jag hade behövt. Idag hade jag nog varit mera mogen och i jämvikt för att hantera situationen. Jag befann mig helt plötsligt bland en grupp människor som alla visste att de inte kommer att överleva sin cancer. Jag var inte alls där mentalt. Jag har bestämt mig för att cancern inte skall få vinna. Jag kämpar mot mörka tankar och försöker få de ljusa att vinna. Kanske är det mig det är fel på när jag sätter upp mitt försvar. För mig är min sjukdom bara en tillfällig fas i mitt liv. Jag kommer bli frisk. Jag kommer kunna leva ett normalt liv igen. Utan dessa tankar hade jag inte klarat av en enda dag till. Idag har jag lyckats slå ifrån mig alla mörka tankar från denna vecka men jag tror inte jag kommer ihåg något av vad man ville förmedla heller. Jag vill inte säga att tiden var onödig utan det jag vill ha sagt med detta är att man måste se till att vi som patienter befinner oss på rätt mentala plan innan man skickar iväg oss hur som helst. Det är skönt att komma bort och jag såg det som bra avkoppling när jag var ute och gick men jag klarade ändå inte den mentala biten att jag skulle förstå att jag är sjuk, det gör jag fortfarande än i dag inte. Den dag jag gör det kommer jag ha slutat att slås för att bli bra. Då kommer cancern ha vunnit.

Jag hoppas att jag en dag kommer att komma tillbaka till Lydiagården. Den gången hoppas jag att jag kommer tillhöra den gruppen som skall träna för att fortsätta sitt liv efter att man vunnit över cancern. Om det finns en sådan grupp.

TACK för alla finna härliga vinterdagar!