Behandlingsdag

Tur att jag har port a cathen som jag tar emla kräm på inna varje besök.
Nålen är inte liten, och det kan göra ont...

Är nu mitt i behandling två i andra omgången cellgiftsbehandlingar. Skall tillbaka imorgon. Eftersom jag reagerat rätt ordentligt förra gången på cellgiftet sänkte man dosen till halv dos. Jag kände ändå när jag skulle ta cykeln hem att jag inte kunde ha mina händer i kylan, trots vantar. Det gick riktiga elektriska stötar genom dem. Det kändes riktigt obehagligt så cykeln fick stanna. Hoppas den är kvar imorgon. Nästa gång lär jag väl få gång från början för det blir ju inte precis varmare och risken är dessutom stor att man kommer reagera starkare och starkare. Nu ligger jag på soffan och är illamående. Huvudet känns som jag var bakfull. Tröttheten är total fast kortisonet gör en så speedad att man inte sova bort de värsta biverkningarna. Bara till att vänta ut dagarna. På lördag är det bättre då har kortisonet slutat verka och man sova.  Gäller att inte planera för mycket under dessa dagar. Man blir bara besviken när man får skjuta upp saker och ting. Erika åker till Barcelona imorgon så då återstår bara Marcus här hemma. Han kommer få hjälpa till en hel del eftersom jag inte kan öppna kyl eller frys vilket ju in sin tur leder till att han inte får någon mat om han inte tar fram den innan så jag kan tillaga den. Helst skall den stå framme någon timme innan jag kan tillaga den också. Inte lätt för dem heller.

Det påminner lite om den tiden då vi fick besked att Emelie hade födoämnesallergi. Jag menar mest att man får hålla koll på maten. Hon tålde ingenting, nästan. Kött, några grönsaker, ris och potatis. Tog några år innan det värsta försvann. Hon har än idag kvar mjölkallargin. Men efter 19 år går matlagningen på rutin. Jag är van att bara köpa mjölkfria produkter. Så van att när hon flyttade till Barcelona fortsatte jag köpa mjölkfritt för jag kom inte ihåg annat. De andra barnen vill inte ha annan mat idag, de känner inte igen smaken på mat lagad på mjölk. Dessutom är de inte glada för mat som har socker i sig. Finns egentligen bara två saker de ber om med mjölk (och socker): Ostkaka och cheesecake.

Sedan mina cancerbehandlingar har börjat har jag verkligen träffat en massa olika människoöden. En del patienter pratar man med under behandlingarna medan andra känner man bara igen. Sen finns där dem som berör mer än andra och det är framför allt alla ungdomar. När jag ser dem på avdelningen blir jag nästan lite religiös och sänder en bön om att Gud skall göra dem friska. De har ju hela livet framför sig. Deras liv har ju inte ens börjat… varför skall de utsättas för dessa fruktansvärda behandlingar i unga år.  Det känns lite som att jag kan vara glad att jag blivit 52. Men man kan och skall inte jämföra så. Det är inte rätt för någon att drabbas av cancer vare sig goda/onda, unga/gamla eller någon överhuvud taget.

Idag hörde jag något mycket speciellt. Jag vet man inte skall lyssna, men jag var så trött och försökte bara koppla av. När någon pratar två meter från en är det svårt att inte höra. Det var ett par i 70-års åldern där kvinnan led av någon form av cancer. Hon hade fått en hostattack om jag förstod det rätt men kontentan var att hon slutat andas. Mannen gjorde konstgjord andning på henne i 30 minuter och som ett mirakel lever hon nu. Mannen hade inte ens tid att under mun-mot-mun behandlingen att ringa 112 . När jourhavande läkare berömde honom blev hans svar rappt:  - Jag handlade bara instinktivt. Det gjorde han säkert men den värme som fanns mellan paret var så unik att jag tror alla i deras omgivning kunde känna att gradantalet steg flera grader.  Det var så heroiskt och hjältemässigt av honom att jag skulle vilja tilldelat honom en tapperhetsmedalj. Nu hör till saken att när de berättade allt detta för läkaren var deras oro mest hur de skulle gå vidare med sjukdomsbilden och om det fanns minsta lilla man kunde göra för dem (de frågade aldrig de bara hoppades). De var så ödmjuka och rara att man bara fatta tycke för dem. Någon timme senare hörde jag mannen säga till frun. Så tryggt det är att vara här. Ja, det förstår jag att han tyckte. Det måste ju vara en riktig chock för honom, det han fick uppleva. Det måste kännas tryggt för honom att någon annan ibland tar ansvar för frun. Det kan inte vara lätt att vara anhörig heller.

TACK alla fina människor för den värme ni sprider!