Idag är det Tarmcancerdagen!

Ida är det Tarmcancerdagen .

Efter så här några gånger i Paris tillsammans med egen erfarenhet med sjukvården i Spanien måste jag säga att srörsta skillnaden med utlandet och Sverige är tiden. Här tar det sin lilla tid innan vi kommer under behandling och man tar inte så mycket hänsyn till sjukdomens art eller personens status.

 Två gånger har jag fått tjata mig till att mina barn ska få behandling. Både Emelie som ett-åring och Erika som sex-åring fick olika sjukdomar som blev livshotande pga man inte ville ta in dem under behandling. De hadeinte många timmar kvar av sina liv. En gråtandes, tjatandes mamma fick till slut hjälp. Med Erika med hjälp av en sköterska som till slut fick nattläkaren till att ta henne på allvar. I fallet med Erika var det skandal och man tyckte jag skulle anmäla förfarandet. Nu är man ju som förälder själv så glad att allt slutade bra vilket gör att man inte orkar med någon anmälan.

 Jag har bekanta som åkt till Spanien och inom loppet av 48 timmar legat för operation där man här i Sverige inte ens hunnit tänka klart behandlingsvägen ännu. Jag har en hel del annan erfarenhet från Spanien. Kontentan är att man i Sverige är så försiktig med operationer att man hellre avvaktar patientens bortgång än vågar sig på något utöver det vanliga. I utlandet vågar man pröva och räddar liv. Man har inga köer som i Sverige. En operation kan bestämmas från en dag till en annan men alltid inom den närmaste tiden. Nu tycker inte jag att vi har dålig sjukvård. Bara en dålig administration som är bökig och om-sig-och-kring-sig, vilket leder till att inget händer. Kanske dags att börja sända delegationer till ultandet för att se hur de klarar av sin situation. Vi hade haft massor att lära oss om vi varit som Asiaterna och verkligen tagit till oss och insett att vi inte är "bäst i värklden", men vi kan lära oss att bli det genom att ständig utvecklas.

Personligen tycker jag synd om alla som verkligen bryr sig om sitt yrke men hela tiden bromsas upp för köerna inte tillåter medmänsklighet. Tiden blir viktigare än patienterna. Jobbet skall forseras och leder inte till positiva upplevelser vare sig för personal eller patienter. Det måste vara frustrerande att känna att man inte räcker till och hur man än arbetar under en dag blir nästa likadan, och nästa och nästa...

Senaste på TV med tarmcancerpatienter är att man behandlas efter status i samhället . . . Är detta sant???? Vägrar tro det, för tå tappar jag verkligen tilltron.

TACK ni sjuksköterskor som försöker förändra för oss patienter!

Bra besked!

Så, hemma igen. Hela dagen gått utan att jag hunnit skriva att allt ser lika bra ut. Ingen metastas har visat sig och jag har hämtat mig bra. Nu är det bara att köra på med cellgifter i tre månader. Ser det lika bra ut då som nu kan jag operera bort huvudtumören. Professorn tycker detta skall göras i början på juli men som alla vi svenskar vet står Sverige fortfarande helt stilla under denna månad så min svenska läkare tycker början på september. Nu kan ju detta tyckas vara sak samma men det är ju så att det aldrig finn någon garanti för att metastaser växer under cellgiftsbehandlingar. Det är klart jag vill ha en operation så snart det bara går. Dessutom går bara tiden och tid vet vi att det är det minsta vi kanske har kvar. Utan att ta ut något i förtid. Det känns bra.

Sju metastaser är borttagna från levern. Det fanns en del "grejsemojs" kvar. Det sista var alltså inga metastaser. Från början fick jag höra att jag hade över tio i levern. Sju hemskheter fanns i min stackars lever. Enligt röntgenbilderna, som egentligen i detta läge inte säger så mycket om leverns tillstånd, visar sig ha lite allmänna defekter just nu. Om tre månader skall detta vara bra. Vilka fantastiska kroppar vi har. Tänk att man bara kan ta bort en del så och så växer den ut och på ett år är (om allt går bra) allt ok igen. Otroligt!

På måndag börjar jag behandlingen som jag sedan skall ha fram till nästa operation. Inget jag ser fram mot men ett måste och något jag bara skall förbi. Samtidigt som det är skönt att det är sommar. Allt känns lättare under den varma årstiden, för mig. Första cellgiftsbehandlingen jag fick var för ganska exakt två år sedan i april. Känns märkligt att två år bara försvunnit under behandlingar, operationer, väntan sorg och glädje. För tvår sedan började jag vänta på operation första gången. Man sa jag skulle vänta så man fick bestämma om jag skulle få strålbehanling innan operation av ändtarmen. Sen skulle allt vara ur världen och jag skulle vara frisk. Efter två år väntar jag fortfarande på detta beslut. Detta året hoppas jag att löftet för två år sedan skall infrias.

Utav de fyra rapporter jag behövde ha med mig hem från Paris, fick jag med mig tre. Detta var mer än jag hade trott och det var bra. Den sista hoppas jag skall ordna sig i alla fall med hjälp av de tre andra. Det får måndagen utvisa. På måndag ja, det händer mera då. Man skall ha konferens här i Malmö om mig. Läkare skall träffas och titta på mina röntgen bilder och journal från Paris operationen. Sen skall beslut tas om och när man kan ta bort min huvudtumör. Som sagt, det är bara en evig väntan. Men det ser mycket ljust ut när man pratar med min läkare så det måste jag tro på. Kanske blir det tom så att om det (inget man ska tänka på egentligen) skulle dyka upp en liten metastas i levern kan man ta bort den här i Malmö/Lund. Detta var mer än jag bara kunde drömma om att det skulle kunna bli tal om. Det är detta som gör att jag är så glad för min läkare. Hon försöker verkligen göra allt för mig. Sedan har hon ramar att hålla sig inom och utsvävningar är det inte tal om. Men jag är nöjd med allt hon gjort för mig hittills och det finns ingen anledning att tro att detta skulle ändras.

TACK för min fina återhämtning!

Paris imorgon

Tänk vilket underbart liv man kan leva när man är frisk. Största felet är nog att när vi är friska tänker vi inte på hur bra vi har det. Jobb, familj, ja, hela vanliga livet bara rullar på. Tankeställaren kommer först när något inträffar och vi börjar tänka tillbaka i tiden. Något jag verkligen inte trodde skulle kunna hända var att när man är sjuk måste man slåss för sitt liv i alla möjliga och tänkbara situationer. Uttrycket "Man ska vara bra frisk för att vara sjuk" är inte så fel. Mina tankar nu är mycket på cellgift och rädsla för att inte inte få det i tid. Lustigt hur ett "vanligt liv" kan förändras till ett liv fullt av rädlsa. Rädsla några dagar innan man ska få behandlig. Tankar kring hur man kommer må, hur allt smakar pyton, hur allt luktar illa, hur magen vänder sig och illamåendet överväldigar en. Men samtidigt vågar man inte var utan dessa vedervärdiga behandlingar. När man inte får dem är man rädd att cancern i kroppen skall växa och metastaser vandra vidare i kroppen och angripa ett annat organ. Rädlsa för att man aldrig kommer bli frisk, rädlsa för att inte räcka till. Allt kretsar numera runt rädlsa för att något skall gå fel. Hur jag än vill slå bort alla negativa tankar, vilket jag ändå tycker jag klara hyfsat bra, kommer de smygande när man minst anar dem.

Imorgon reser jag till Paris och får besked om en av mina rädslor just nu. Håll tummarna för att alla metastaser i levern är borta och ingen liten, liten metastas har vuxit till sig.

Vad kommer hända med mitt hår, tro?

Nu ska det bli spännande och se om jag kommer få med mig hem all information som min svenska läkare behöver från Paris på måndag. Mail översatt till franska är skickat till sekreteraren. Tyvärr litar jag inte riktigt på att hon tar fram allt. Vi får se. Jag kommer inte lämna hennes kontor förrän hon gett mig det. Det är oerhört viktigt för mig att få med det hem både för fortsatt operationer och får att ha en rimlig chans att få operationskostnaderna betalt av landstinget. Jag hoppas innerligt att det skall gå bra utan komplikationer.

Har haft en lite sämre dag idag som jag mest tror beror på att jag inte tog den vanliga tabletten imorse. Har varit yr och trött och knappt orkat stå upp. Kanske är det psykiskt men jag vill gärna sluta ta dem. Det funkar bara inte. Hela ärret svider och gör ont och det känns som "magen viker sig". Kanske en konstig beskrivning men den bästa liknlelse jag kan komma på. Har trots detta ändå orkat gå en timmes promenad med Selma i det härliga vårvädret. Gäller att passa¨på och njuta, vi vet att det skall bli kallare igen till helgen. Sen kommer april och vi vet ju hur aprilväder kan ställa till det.

Mitt hår har börjat bli "ordentligt" långt nu (för en cancerpatient) och skulle verkligen behöva en klippning. Har med flit avvaktat det eftersom jag inte vet vilket cellgift jag kommer få. Onödigt att betala femhundra kronor om man ändå skall tappa håret. Sist hade jag inte mycket kvar. Antagligen blir det detta för den adra cytostatikan har mina händer och fötter reagerat ordentligt på och då är det inte bra att fortsätta med den sorten. Jag får nu vackert vänta till nästa besök till min svenska läkare innan jag kan ta ställning till klippning eller hårtappning. Båda gifterna påverkas man negativt av så det är lite som att välja mellan kolera och pest.

TACK Chantal för all hjälp vilken jag inte klarat mig utan!

Behöver min journal!

Som jag misstänkte har professorns sekreterare inte skickat min journal till min svenska läkare trots att jag själv hörde honom prata in på sin diktafon att detta skall göras snarast. Tyvärr påverkas jag negativt av detta och jag kan inte förstå att man inte på fyra veckor kan göra en så enkelt sak som att kopiera min journal och skicka iväg den till sjukhuset i Malmö. Både när det gäller min nästa operation (kirurger) och återbetalning från Region Skåne väntar besked. Man kan inte ta upp mitt ärende blan teamet runt mig (mitt ärende) och då i första hand kirurgerna som skall operera bort min huvudtumör måste ha mina uppgifter. Man kan inte bedöma om jag kan få återbetralt för leveroperationen förrän man vet mera kring denna. Allt står still tills vi får journlen och det handlar bara om så simpla saker som kopiering och posthantering. Mycket främmande för oss här i Sverige men framför allt jobbigt när det tycks kvitta hur många påminnelser man än gör, inget händer i alla fall.

Min svenska läkare var nöjd med allt som hänt mig och allt verkar bra och som ni förstår på ovan text kommer det bli operation här i Malmö (eller Lund). Det såg bra ut för två år sedan med tarmen och det skall inte finnas någon anledning till att det ser mycket sämre ut nu. Vi har tagit nya prover idag och jag hoppas de är  bra.

Om två veskor kommer jag påbörja min tredje omgång med cellgift. Det ser jag klart inte fram mot men jag vet att jag måste. Operation av tarmen blir det först i början av september (med någon vecka fram eller tillbaka). Hoppas lite tidigare men det är ju semestrar emellan.

Med andra ord; det känns bra så här långt. Det känns bra att vi kommit fram till våren och att det är en varmare årstid somgör att man inte fryser lika mycket när man får cellgift.

TACK min underbara läkare för all hjälp och stöd jag får!

Våren här för att stanna?

Så underbart att slippa ha alla vinterkläder på sig även om man fortfarande inte kan lägga av sig allt. Ser ju ut att bli en riktigt hyfsad "vår"vecka.

Börjar närma sig läkarbesök nu. Lite nervös är jag allt även om jag egentligen inte tror att jag behöver vara det. Första besöket ¨på onsdag med min svenska onkolog och på söndag åker jag till Paris för att på måndag träffa professor Adam. Har säkert redan skrivit om detta för er som kommer ihåg det, men det är mest detta jag har tankarna på just nu. JAg vill ju så gärna att inget har förändrats med levermetastaserna. Jag vill att samma resultat ska stå sig, dvs inga nya tillkommet och noll metastaser ilevern.

Känns bra efter helgen att ha varit igång så mycket men nog var jag trött i kroppen igår och det kändes allt lite "träningsverk" imorse när jag skulle gå upp. Fick sova en extra timme. Att promenera och umgås med "basketfolk" får mig att tänka på annat och det kan jag verkligen behöva.

TACK för en bra helg!

En lördag.

Idag tror jag att jag puschat mig själv lite väl mycket. Var på tre basketmatcher. Två som Marcus spela och en herrlagsmatch. Vinst i samtliga och det är fantastiskt. Jag har inte gjort mer än tittat på. Snälla Tommy såg till att jag fick en specialstol att sitta på så jag skulle klara av det. Alla som varit på en basketmatch vet hur livligt där kan vara och hur mycket man lever sig in i varje. Man blir trött både i kropp och knop, konstigt nog. Men kul är det och mycket socialt. Efter matcherna blev det en kvällspromenad med Selma. Hon har i motsats till mig överskottsenergi. Men nu är detta gjort. Nu blir det till att vila kroppen så ska jag säkert må riktigt bra imorgon.

TACK för en trevlig dag!

Föreläsning!

Igår var jag och lyssnade på Igor Ardoris, som pratar om själförsvar (inte självförsvar). Jag har lyssnat på honom tidigare i idrottssammanhang. Han är minst lika bra för ett antal tjejer i http://www.levalivet.com/ . Vi satt ett antal tjejer som trollbundna i två timmar. Förstår inte hur man kan få så stora och allvarliga ämnen att verka så enkla endast genom att vara rak och prata "så enkelt". Han är sååå mycket värd att gå och lyssna på. Vill ni läsa mer om honom kan ni gå in på sidan: http://www.sjalforsvar.se/ eller http://www.igorardoris.se/ .

Har fått mitt sår omlagt av läkargruppen. Nu kan jag berätta att jag aldrig mer kommer gå dit i detta ärende. Jag blev arg, ledsen och besviken över att en och samma sköterska kan behandla en så illa två gånger på raken. En gång förstår jag. Vi har alla våra dåliga dagar. Detta blev för mycket. Jag vill alrdig ha med henne att göra fler gånger. Hon rörde runt i mitt sår så det har aldrig någonsin gjort mera ont än nu. Hon river, drar och sliter i allt. Rätt vad det var var hon på ett av mina nyare stygn. Det som man satte dit när man skulle ta bort sista dränaget. Slangen hade då fastnat så man fick öppna upp och sy ett nytt stygn. Jag vet att han knöt minst tio knutar (kanske man alltid gör så) men det har klart blivit kvar för man glömt bort det. Hon började dra i  det som om det var smuts och sa att detta ska bort. Nej, nej skrek jag (nästan) det är ett stygn det får vi ta en annan gång. Framför allt får inte hon ta bort det. Det var ren misshandel. Sen ska allt fixa sig bara som ingeting och läkas under åtta dagars tid. Med tanke på att det inte ens slutat att rinna kanske detta är lite väl optimistiskt. Känns som hon på allvar inte vill ha mig där.

TACK alla fantastiska sjuksköterskor som gör ett fantastiskt arbete med era patienter!

Ett stygn utan anledning?

Upptäckte något för mig lite märkligt idag. Precis där vänstra handleden börjar precis ovanför handen har jag haft två prickar riktigt länge. Trodde det var för alla "fjärilar" och sprutor jag haft fastmonterade just där. Det kändes bara lite länge att ha kvar en skorpa från den tiden och det började göra lite ont. Alla andra blåmärken och svullnader har i princip helt försvunnit. Efter att jag granskat det och kännt lite mer på det upptäckte jag att det var tråd som i ett stygn (för kroppen) som man sytt. Varför har jag ingen aning om för det har absolut inte funnits någon anledning till det. Kanske ville man testa tråden...??? Nu är det borta och om några dagar kommer jag säkert inte känna det alls heller. Men lite konstig tycker jag nog dat är.

För cirka femton år sedan läste jag boken "Den nionde insikten" av James Redfield. Den fick mig till att förändra mycket i mitt liv och mitt intresse för att "arbeta" mer med sig själv väcktes åter till liv. Det är härifrån ett frö började gro till att jag visste att jag måste bara vandra och följa vandringsleden Camiono de Santiago. För några dagar sedan läste jag om boken med mer öppet sinne och fann den bättre än första gågnen.
Få böcker har betytt så mycket i mitt liv. Den blev nyckeln till en stor förändring för mig.

Antar att en massa om coaching och så kommer från tiden efter hans första bok. Men jag tycker det börjar gå till överdrift med allt från personlig coach till jobbcoach och jag vet inte vad. Jag menar inte att det inte är bra och välbehövt. Bara att det har slagit över och en helt ny marknad skapats med jobb som snart kommer vara försvunna och att vissa människor  blir "lite lurade". Att bli hjälpta behöver vi klart alla någon gång i livet men detta är för ytligt och lite väl utsvävande. Tror nog att vi kan arbeta bra med oss själva om vi verkligen vill med några gångers professionel hjälp. Detta är klart min personliga åsikt som jag är fullt beredd att diskutera vidare om någon tycker jag har helt fel. Skulle gärna lära mig mer.

TACK för det finns underbara författare som James Redfield!

Fortsatt bättring.

Jag fortsätter att bli bättre och bättre för var dag som går, även om det går sakta. Men som man säger sakta men säkert. I alla fall känns det så nu. "Hålet" är mycket bättre och har minskat i omfång. Läker nu som det ska. Nu vill jag inte ha fler insidenter med detta. Hoppas jag slipper samma sköterska på torsdag på läkarstationen, för det var inget bra.

Har idag fått skjuts av en granne, som har en jätte gullig Golden Retriwer, ner till Limhamnsfältet. Selma blev så glad så. Hon fick äntligen springa fritt i en timme och jag kunde lunka i min takt. Kändes helt fantstiskt att vara ute så länge och dessutom röra på mig hela tiden, trots snigelfarten. Har gjort underverk med mig idag även om jag blev trött och behövde vila när jag kom hem, såklart.

Sista dagen för sprutan idag, Yeess! Underbart. Med andra ord känns det just nu bara bra och så vill jag att det skall fortsätta.

TACK underbara granne för att jag och Selma fick sällskap och skjuts idag!

Underbart väder.

Lite bilder tagna i Paris på mina underbara barn Emelie, Erika och Marcus.

Vilket underbart väder vi haft denna helg. Idag har det varit 8 grader och nästan helt vindstilla här i Malmö.  Kom på mig själv med att jag inte ens satt på mig handskarna  under en av mina promenader med Selma idag. Jag brukar så gott som alltid ha dem på så fort jag lämnar hemmet. Dels för att jag alltid fryser om händera och dels för att slippa bli smittad av någon i affärer och så. Fick höra igår att man säger att mars månad ska vara den absolut största smittriskmånaden  med förkylningar, influensor och vinterkräksjukan. Bäst att behålla handskarna på åtminstonde när jag är bland folk ett bra tag till. Inser att jag är ett lätt fall att överföra smitta på. Men "peppar, peppar ta i trä", hittills har jag klarat mig bra ovh det tänker jag fortsätta med.

Fick omlagt mitt "hål" idag. Det ser mycket bättre ut idag från igår och nu märks det att det börjar läka. Underbart att höra. Igår var jag mycket bekymrad men det känns otroligt bättre idag. Ska säkert fortsätta att läka nu fast det kanske tar lite längre tid.

TACK för underbar hjälp av mitt "hål"!

Lite konfunderad.

Var i torsdags som jag skrev om och fick "hålet" omlagt. Hon sa jag kunde vänta en vecka till nästa gång. Kände mig inte riktigt bekväm med det hon gjort för hon använde sig inta av något bakteriedödande. Hon stoppade bara en gasbinda i hålet och sa att detta skulle se till att såret läkte inifrån och ut och inte tvärtom. En såskorpa hade lagt sig som en hinna utanpå. De flesta kan ju gissa sig till vad som hände till idag! Visst bindan fastnade i kötter och varade sig.  Gasbindan var ju helt torr. Vad hade hon sen tänkt sig?  Att detta skulle skäras bort eller?  Som min vännina sa, kanske nya rön man kommit fram till att detta skulle vara mer effektivt. I mitt fall stämmer inte denna teori. Men jag blev lite misstänksam redan när hon inte desinficerade såret. Detta är inte riktigt vad jag tycker symboliserar svensk sjukvård idag. Vi får se vad som händer. Jag hatar komplikationer, det får mig att bli lite svimfärdig. Men det blir säkert bra så småningom men det känns inte riktigt bra att så här långt tid har gått och inte så mycket har hänt mot det bättre, förutom att det slutat vara sig.

Melodofestivalfinal ikväll. Har själv ingen riktig favorit men vi får väl se ikväll vem som gör bästa framträdet. Hoppas på bra  underhållning och bästa bidrag vinner.

TACK Nelly för du hjälpte mig att handla mat idag!

En dag på en dag har nu blivit en vecka.

11 mars och det snöar för fullt i Malmö.

Visst känns det som vår när man ser denna härliga bukett!



I dag har jag varit hemma från Paris i en vecka. Så snabbt tiden går. Tycker bara jag försökt hämta nya krafter med små korta promenader och mat. Kan inte äta mycket åt gången för då gör det ont, det trycker det på svullnaderna. Därför försöker jag äta flera mindre måltider med nyttig mat. Det har fungerat ok. Sen har jag klart varit flera gånger på Läkargruppen och fått omlagt såret (som jag kallar hålet). Och klart vänner som hälsat på eller ringt. Så tiden har bara försvunnit. Jag beklagar mig inte över det för det är så jag vill ha det. Ju snabbare tiden går desto snabare bra kommer jag känna mig.

Har börjat titta på vad jag ligger efter med och måste göra. Detta ledde till att jag ringde telenor för andra gången som fick bli en tredje gång. För varje samtal jag ringde fick jag en ny försklaring och svar på samma fråga. Undrar om de går samma grundutbildnin! Första gången jag ringde var innan jag åkte till Paris. Jag skulle då fått en specificerad samtalslista från dem. Den har fortfarande inte kommit fram. Jag skulle kunna hitta den på "Mina sidor". Där låg bara min nya faktura och den jag ville ha var för förra månaden och gällde min son. Visade sig att detta inte gick att få med av olika anledningar som jag inte riktigt förstod. Så nu en månad senare kommer de skicka den med snigelposten. Denna hade varit framme för länge sedan om man sänt den redan första gången i februari när jag ringde och blev lovad att den skulle skickas. Men, men det är väl så här det mesta fungerar i vårt digitala samhälle numera. Svårt för en gammal administratör att begripa att man verkligen får ha det så här. Kanske tur att vi snart pensioneras så vi slipper reta oss på allt slarv och nonchalans.

Jag är med i en förening som heter "Leva Livet". Den är till för alla kvinnor upp till 55 år som har eller haft cancer. Här träffas vi ca en gång i månaden och gör en massa annorlnda roliga saker tillsammans samtidigt som vi kan prata med varandra om våra sjukdomar och dela erfarenheter. Vi har verkligen kul tillsammans. För några månader sedan var vi och provade på Mandala målning. Jag  fastnade för detta men har inteblivit färdig med att köpa allt man bör ha för att måla tavlorna. Men min söta, rara, dotter som tycker jag bör hitta något att göra för mig själv tog sig tid igår och åkte till Panduro hobby och köpte det jag saknade (penslar). Hon är underbar. Nu har jag börjat måla och jag vill lova att det vekligen är terapi och kul att se resultaten. Kan jag varmt rekommendera.

TACK Erika för att du hjälper mig!

Det går framåt...

Sjukhusrummet

Utsikt från mitt rum

Första kvällen på hotellet. Ser kanske inte så "frisk" ut. Men överlycklig att träffa mina barn och slippa sjukhuset.

Efterrätt på hotellet. Supergod chokladmousse!

Tråkigt!!!! Tur mobilen uppfunnits för våra barn/ungdommar. (Marcus)

Vad jag längtade efter att få se dem, mina underbara barn (Emelie)

(Erika)

Så här fina rosor fick jag av Erika när jag kom till Malmö.

Min favoritfärg!

Jag orkar pyttelite mer för varje dag som går. Har både igår och idag varit ute och gått själv små rundor och det känns bra att kunna göra. Jag älskar att röra på mig och vill gärna komma igång med lite längre promenader, vilket garanterar kommer snart.

Var och la om dräneringssåret igår och nu ser det så pass bra ut att det räcker med varannan dag. Sprutorna har jag bara sju dagar kvar på så allt är bara positivt. Vecka tolv skall jag träffa min svenska läkare, veckan därpå åker jag till Paris för återbesök hos professorn. Min svenska läkare har redan börjat undersöka möjligheterna att ta bort huvudtumören i ändtarmen. Räknar jag rätt kommer det bli i början/mitten av juni, men jag hoppas jag får fel för Erika tar studenten den 10 juni och då vill jag vare med på "hennes dag".

Är fortfarande enormt trött men det är säkert normalt. Jag kan sova fram till elva på dagarna. I och för sig är det kanske ok för jag lägger mig vid elva-tolv tiden på kvällen. Antagligen fullt normalt.

TACK för bra återhämtning!

Har nu tagit bakterieproven och hoppas att allt ska vara bra. Men jag känner mig inte ett dugg sjuk så det ska det säkert vara. Känner mig bara orkeslös men det är ju en helt annan sak.

Min svenska läkare fick idag reda på hur det gått med mig. Jag kom hem så sent i fredags att jag inte hann ringa sjukhuset. Hon blev lika glad som jag är sa min sköterska och det känns oerhört bra. Ska träffa henne en gång innan jag åker på återbesök till Paris. Hon är lite av min trygghet här i tillvaron. Nu hoppas jag vi kan se framåt och lägga in en  operation med ändtarmstumen så även huvudtumören försvinner. Inte något jag ser fram mot, men jag vet att det måste göras för att jag skall kunna bli frisk så jag tänker bara på det som något som bara måste göras. 

Idag åkte Emelie hem till Barcelona och lämna kvar, som vanligt, en stor tomhet. Hon hann med att tvätta all tvätt och stryka den, städa hela lägenheten och köra mig till Läkargruppen, storhandla och jag vet inte allt. Oerhört stort tack, min ängel. Vi längtar alla här till påsken då vi hoppas du kan kopmma hem igen.

TACK för alla fina blommor jag fått, de lyser verkligen upp hela lägenheten och gör mig glad!

HEMMA!

Nu är jag hemma och alla barn, släkt och vänner omkring mig. Så underbart! Hur det än är så har man ju sitt och på något sätt är det skönt att bara "vara" och finnas till i sitt egna hem. Inte för att jag är speciellt "hemsjuk". Men vi detta tillfälle är det otroligt skönt att kunna göra som man finner bäst själv.

Har turen att ha en väninna som kommer hem och lägger om mitt "hål" varje dag tills man tar emor mig på sjukhuset. Men det är ju inte bara det att hon gör det. Hon kommer hem till mig och gör det vilket innebär att jag slipper åka iväg. fantastiskt skönt bara det.

En vilodag till sen dags att ta itu med all post, telefonsamtal och allt övrigt som blivit efter under de veckor jag varit borta. Får börja med att ringa och få någon som kan göra "bakterietest" på mig. Hoppas på att få tillbaka mer och mer av nya krafter och att sömnbehover börjar avta.

TACK alla som hållt tummarna för mig!

Fredag och hem till ljuva hemmet...

Har fått omlagt "hålet" efter sista slangen och genomgång av hur det ser ut efter stygnen. Allt ok. Fantastiskt skönt att nu ha allt detta bakom sig och bara koncentrera sig ett tag på att hämta krafter och  få en vardag igen.

Mina stackars barn kommer få göra en hel del  hemma nu. Städa, handla mat och tvätta är väl bara några tunga bitar som blir svårt att utföra de första veckorna. Men med tanke på hur de alltid ställer upp är jag övertygad om att detta skall gå bra även om det efter ett tag kommer bli lite knorrande.En dag i taget så löser vi detta.

Tyvärr åker Emelie tillbaka till Barcelona på söndag. Hon har hjälpt mig oerhört de här dagarna som varit så dryga för man bara längtar hem. Stackarn fick vara med och se på när man plockade bort allt på mig och fick på kvällen svårt att sova. Hemska bilder sökte henne hela tiden och det blev inte bättre av att jag somnat direkt och låg och jämmrade mig i sömne för jag hade ont. Allt inne i kroppen har flyttats känns det som efter man tog ut slangen så jag måste hitta andra sätt att sova, andas och gå på. En träningssak som tar några dagar men man skall igenom dessa dagar med.

Nu har vi snart denna omgång i det förgångna och nya tag, nya problem att lösa när vi kommer hem. Första blir att komma till en läkarstation som kan ta "bakterieprov" på mig. Att få såret omlagt är löst genom att min väninna kommer hem och bytar omslag på mig. Tack så mycket! Kanon snällt. När Emelie åker hem behöver jag hitta någon som kan komma till mig varje kväll för att ge mig en spruta i benet. Det kommer nog bli svårt och det skall göras under hela två veckor till!!!!! Ja, som jag sa, nya problem att ta tag i och hitta lösning på. Det får ordna sig på något sätt.

TACK för denna gång, Paris!

Fredag bär det av till Sverige!

Idag är alla stygn och slangar borttagna. Inget kvar. Bara en del efterarbeta som man får ta hand om i Sverige nu. Bandage skall bytas varje dag ett tag framåt. Man gör det här imorgon, sedan blir det hemma resten av gångerna. Så otroligt skönt att kommit så här långt. En månad "cellgiftsfritt"" sedan dags att påbörja nästa steg. Innan vi vet vad jag ska fortsätta med skall det vara återbesök i Paris i slutet av mars.

Känns klart konstigt i magen efter att man tagit bort slangen så skall allt inom mig falla på plats. Sedan är det bara till att hämta nya krafter och ut i friska luften, hämta energi och gå så mycket jag orkar. Men bara tanken på detta får mig till att må bra. Jag gillar att röra på mig, jag gillar att gå och jag älskar naturen. Det känns inte som något jobbigt alls. Det svåraste kommer bli att känna av var gränsen för vad jag orkar med kommer vara. Har en tendens att ta ut mig istället, vilket inte är positivt det heller för det kan ge bakslag.

Just nu känns det väldigt ljust. Mars månad har vi kommit in i. Februari är slut, årets längsta månad (känns så fast den är kortast). Dagarna börjar bli längre och snart kommer våren.

TACK Paul för all hjälp du gett oss under dessa dagar vi varit i Paris!

Läkarbesök

Så igår var det så dags för kontroller och därefter läkarkontroll. Alla mina prover från morgonen var ok eller mycket bra. Mina markörvisare var innan metastaserna togs över 12 numera är det 2. Alla andra prover var tillfredsställande. På Ultraljudet såg allt bra ut så prefessorn var mycket nöjd. Alla metastaser i levern ÄR BORTA!!!!!!
Återbesök om en månad. Detta är fantastiskt, helt otroligt. Kan ni förstå? Jag har klart ont så jag känner det men helt känslomässigt omöjligt att hänga med.

Vi har fortfarande bara ett fel och det är att "levern läcker" lite för mycket. Jag fick en mindre påse igår och nu hoppas man kunna ta bort den imorgon. Styngnen skulle egentligen tagist bort igår men jag tror sköterskan blev lite förvirrad för när man skulle ändra slang visade det sig att man fick göra ett större "hål" som sen skulle sys igen så det blev lite mycket. Nu hoppas jag bli av med allt i morgon. Tyvärr får vi inte lämna Paris förrän på fredag i fall det inte skulle vara bra imorgon har vi några dagar till på oss.

Hoppas, hoppas vi kan åka då för hotellrummet börjar bli lite trist, omgivningen är inte alltför roande, kläderna börjar tryta och hemlängtan är mycket stor. Erika och Marcus åkte hem igår kväll och jag var "nästan" avundsjuk på dem men framför allt OOOO, så gärna jag velat följa med dem. Vilket stöd de varit till mig.

Tack, Tack för allt fint ni gör för mig, mina underbara barn!