Idag är det Tarmcancerdagen!

Ida är det Tarmcancerdagen .

Efter så här några gånger i Paris tillsammans med egen erfarenhet med sjukvården i Spanien måste jag säga att srörsta skillnaden med utlandet och Sverige är tiden. Här tar det sin lilla tid innan vi kommer under behandling och man tar inte så mycket hänsyn till sjukdomens art eller personens status.

 Två gånger har jag fått tjata mig till att mina barn ska få behandling. Både Emelie som ett-åring och Erika som sex-åring fick olika sjukdomar som blev livshotande pga man inte ville ta in dem under behandling. De hadeinte många timmar kvar av sina liv. En gråtandes, tjatandes mamma fick till slut hjälp. Med Erika med hjälp av en sköterska som till slut fick nattläkaren till att ta henne på allvar. I fallet med Erika var det skandal och man tyckte jag skulle anmäla förfarandet. Nu är man ju som förälder själv så glad att allt slutade bra vilket gör att man inte orkar med någon anmälan.

 Jag har bekanta som åkt till Spanien och inom loppet av 48 timmar legat för operation där man här i Sverige inte ens hunnit tänka klart behandlingsvägen ännu. Jag har en hel del annan erfarenhet från Spanien. Kontentan är att man i Sverige är så försiktig med operationer att man hellre avvaktar patientens bortgång än vågar sig på något utöver det vanliga. I utlandet vågar man pröva och räddar liv. Man har inga köer som i Sverige. En operation kan bestämmas från en dag till en annan men alltid inom den närmaste tiden. Nu tycker inte jag att vi har dålig sjukvård. Bara en dålig administration som är bökig och om-sig-och-kring-sig, vilket leder till att inget händer. Kanske dags att börja sända delegationer till ultandet för att se hur de klarar av sin situation. Vi hade haft massor att lära oss om vi varit som Asiaterna och verkligen tagit till oss och insett att vi inte är "bäst i värklden", men vi kan lära oss att bli det genom att ständig utvecklas.

Personligen tycker jag synd om alla som verkligen bryr sig om sitt yrke men hela tiden bromsas upp för köerna inte tillåter medmänsklighet. Tiden blir viktigare än patienterna. Jobbet skall forseras och leder inte till positiva upplevelser vare sig för personal eller patienter. Det måste vara frustrerande att känna att man inte räcker till och hur man än arbetar under en dag blir nästa likadan, och nästa och nästa...

Senaste på TV med tarmcancerpatienter är att man behandlas efter status i samhället . . . Är detta sant???? Vägrar tro det, för tå tappar jag verkligen tilltron.

TACK ni sjuksköterskor som försöker förändra för oss patienter!