Intressant läsning!

Många av er vet jag läser Kjell Brobergs blogg. För två dagar sedan skrev han om en studie man gjort i Tyskland. Eftersom Kjell Broberg är den "skyldige" till mina goda framsteg för att plocka bort metastaser i utlandet följer jag alltid honom och hans envisa kamp med stort intresse. Senast har han varit i Tyskland och tagit bort ett antal metastaser från lungan. Men i vart fall har jag honom att tacka för mitt "välbefinnande" idag. Vart jag vill komma är att han tagit del av en studie gjord i Tyskland från 70 olika sjukhus under 25 år. Läs gärna om hela utlägget på hans blogg. Man menar att det bara är primärtumören som sprider metastaser. Detta är just en av de bitar jag försökt få klarhet i och försökt få svar på från mina läkare. Jag har alltid undrat varför man aldrig under mina två år som cancerpatient inte följt förloppet med min huvudtumör. Det har alltid varit mina metastaser i levern man velat kolla upp. Säkert med goda grunder. Men nog hade det, med facit i handlen, varit intressant att veta när min huvudtumör "försvann"? Var det efter min första cellgiftsbehandling, eller andra eller tredje? Ingen vet. Bara att den försvunnit med gifterna. Mycket, mycket positivt. Men tänk om der var efter första behandlingen, då har ju två år redan gått av de fem-sex år som den sprider metastaser. Är ni med mig hur jag tänker? Men var det efter tredje gången då har bara ett halvår gått och då är det minst fem år kvar som man kan hitta metastaser i min kropp, idag för små för att ge något tecken på sin existens. Detta har klart gett mig ännu större hopp till att jag ska kunna bli "frisk". Inte för att jag menar att bara för att man läser om det, utan för att det låter logiskt i mina öron. I mitt fall kan det stämma alldeles utmärkt och så föredrar jag att tänka. Har jag fel får tiden utvisa det, men det tänker vi inte på nu.

Ibland måste man skriva av sig men jag brukar försöka att inte skriva för mycket som blir för "intimt/privat" i mitt liv. Men idag måste jag för jag har blivit mer än chockad av att få veta på omvägar att mina barns pappa inte vill fullfölja sina "skyldigheter". Är det alltid så att karlar hittar nya fruntimmer, ju förr dess bättre, att  flytta ihop med så snart de bara kan utan att lyssna på sina barn. Bilda ny familj och glömma bort sin "gamla"? Är det ett mönster som följer alla? Har hört om detta tidigare men hoppet är ju det sista som överger en. Måtte jag ha fel! Men vi har klarat oss tidigare och vi ska klara ut även denna kris bara så jobbigt att ta den nu, nu när jag behöver krafter till att bli frisk. Känner inte att jag behöver ytterligare börda från detta håll. Att behöva göra ytterligare åtsramningar i ekonomin i en redan allt för överbelastad haltande ekonomi pga sjukdom är inte kul. Det borde finnas en ed man svär innan man får lov att överhuvudtaget skaffa barn. En ed om att aldrig svika sina barn. Kan man inte införa en sådan lag. Om man inte följer den är det förenat med straff. Straff efter grad. Överdriver jag? Kanske, men lite, lite sanning ligger det ändå i det. Behöver väl inte nämnas att båda blivande föräldrar ska svära eden.

Mammografi

Idag var jag och gjorde mammografi. Som om det inte räcker med alla mina vanliga sjukhusbesök! Men det är klart att man gör när det erbjuds och jag skulle aldrig våga inte gå. Men min nyfikenhet fick mig att fråga om det fanns något som man inte såg på CT PETen som skulle kunna visa sig denna röntgen istället. Om jag förstod det rätt så var det inte troligt men att det var ett bra komplement och det var ju ett mycket diplomatiskt svar.

Fick kallelse till återbesök hos kirurgen den 19 oktober. Det var ju ok, fem dagar efter röntgen. Hade ju tänkt ändra dag men efter att pratat med min onkolog, som tyckte att jag ändå inte skulle tidigarelägga det pga jag hade haft mycket feber och inte helt bra värden, bestämde jag mig för att låta bli. Hon menade att detta skulle kunna förändra bilden av min röntgen och det vill jag ju inte, i synnerhet om det skulle bli till det sämre. Har jag tur dröjer det inte så länge till man kan remittera mig till Thorax. De vill ju ända ha dessa bilder från CT PET en så det är ju bara att som vanligt fortsätta vänta. Har fortfarande en hel del återhämtning att göra.

Onkologbesök idag

Det var inte mycket nytt idag jag fick reda på vid mitt onkolog besök. Men det var i alla fall kul att höra henne berätta om att man var riktigt stolta över att jag blivit opererad i Paris och ut av en världsledande leverspecialist. Det har jag aldrig tidigare fått veta att man tyckte. Det var jättespännande att få veta. Det lyste varma solstålar kring stomisköterskan också när vi pratade om vem som opererat mig i Paris (professor René Adam).  Dessutom berätta onkologen att ingen tidigare patient till henne hade varit med om denna förändring som jag varit med om. Alltså från dödssjuk till att kanske, kanske lurat cancerdöden. Just operationen och att jag svarat så otroligt bra på cellgifterna är rätt så unikt. Men det är svårare att ta till sig. Jag vet ju bara att jag slåtts för mitt liv och vet inget annat sätt än detta att göra det på. Nu kan man inte säga vad man tror om min överlvevnadstid annat än att ju längre tid det tar innan det "kanske" kommer tillbaka ju större blir mina chanser att leva länge. Och det ska jag göra. Leva till jag blir hundra eller åtminstone 95. Jag vill skämma bort "alla" mina barnbarn!!!

Nu får jag vänta till det blir tid för röntgen och därefter ska man ha konferensen igen och ta upp mig där igen. Sen blir det mest troligt så att man kontaktar Thorax i Lund och där får de säga sitt. Man är ju fortfarnade inte riktigt överens om vad det är i min lunga. Men eftersom det har förändrats, även om det är till det bättre, måste det, tycker jag, vara metastaser (två stycken pratar man om). Och då måste det bort hur litet det än är. Så ser jag det, men det är inte säkert att experterna ser det på samma sätt. Och om man tar bort dem så blir det med cellgiftsbehandling efteråt, bläää! Men nu får jag ta en sak i sänder, vilket är svårt. Jag tycker jag är nästan i mål men så är det inte helt. Det är bara tålamod, tålamod som gäller. Hur många har det när det gäller ens eget liv? Men denna sjukdom är bara en evig väntan, väntan och åter väntan. Jag vill att det ska vara gjort nuuuu!!! Jag vill kunna hämta mina krafter, börja jobba, gymma, städa, handla som vilken anna människa som helst nu på stört. Och istället känner jag mig bara trött, och orkeslös. Måste börja ställa klockan tror jag och få igång givna rutiner. Ibland sover jag till sju och ibland till tio. Tror man blir tröttare av det. Tyvärr märker jag att jag måste sova en timme varje dag också och det irriterar mig ännu mera. Vila är ok, men sova är inte ok.

All luft gick ur mig!

Känns som all luft gått ur mig och jag vill bara sova och sova. Mina ögon vill vila och kroppen känns febrig. I kontrast mot hur glad jag är egentligen så känns det som jag är otacksam, men det är jag verkligen inte. Jag har blivit en helt ny person och jag känner knappt igen mig. Men två års hårt arbete med alla tankar som farit hit och dit till att plötsligt få möjligheten att bli bra, det är svårt att ta in även om jag försöker hur mycket som helst. Men som någon sa till mig, jag har haft så mycket spänningar och en lång väntan att när den till slut (nästan) är över kommer tröttheten och utmattningen. Men för varje dag som går får jag mer och mer energi så det gäller bara att ha tålamod så är jag snart tillbaka.
På tisdag är det besök hos onkelogen och jag hoppas få mer klarhet i mitt fortsatta behandlingsprogram. Röntgen tiden har kommit och blir inte förrän den 14 oktober. Tror jag ringer och säger att om de får återbud kan de ringa mig, så har jag gjort förr och det brukar gå bra men vi får se. Helst av allt vill jag att man ska ta prov i lungan för att helt säkert kunna bestämma om det är metastaser eller ej jag har. Om inte tror jag att jag alltid kommer undra om man inte gör provet. Men nu är det bara att vänta och se vad som kommer ske. Väntan känns dock inte lika jobbig längre, den känns i alla fall mycker lugnare.

Småmysigt!

Har gått omkring lite och småmyst för mig själv. Tänk vilken vändning det blivit. Helt ofattbart fortfarande för mig. Men visst känner jag mig samtidigt enormt sliten, trött och jag har verkligen inte mycket kraft i mig. Orkar absolut inte mycket varje dag men vad gör det, jag är på rätt väg. Helt underbart. Om en månad eller så kommer jag ha glömt bort denna period också. Den kommer vara som ett minne blått. Frisk luft, promenader och gott sällskap kommer snart få mig att känna att kraft och energi kommer tillbaka. Nu tänker jag på hur jag kommer njuta av varje dag jag kan få arbeta. Men det är just nu ett annat kapitel och ligger på framtiden.

Ska försöka lägga allt krut på att få undanrensat från vinden denna helg. Vi har en stor container stående utanför huset som bara gapar efter vindsskräp att fyllas med. Hela vardagsrummet är för tillfället fullt av alla kartonger och påsar vi haft däruppe. Nu ska det rensas (om jag kan, är lite ekorre av mig) och kastas. Sen är det bara att fylla vinden igen med det som blev kvar och kanske kommer användas igen till jul, påsk eller annat tillfälle.

Bästa nyheten!

Har varit hos kirurgen idag. Kan ni förstå hur jag känner det idag? Man har fått bort hela tumören. Man har hittat spår av körtlar som varit attackerade men som gått tillbaka av cellgifterna. Man har stannat cancern. Man har opererat bort cancern. Kan man få bättre besked. Gissa om jag är glad efter hela denna resan och alla fighter jag tagit med alla möjliga och omöjliga personer. Alla behandlingar, operationer och jag vet inte allt. Man bestämde på konferensen att detta avgjorde att jag inte behöver en ny behandling med cellgift. Men jag ropar inte hej, förräns jag varit hos min onkolog på tisdag. Jag vet att man ibland ändrar sig. Men det ska jag inte tänka på idag.
Man är fortfarande osäker på om det är metastaser jag har i lungan eller inte. Man ska göra en ny CT PET röntgen och kallelse ska komma snart. Sedn blir det ny konferens och ny återbesökstid och så får vi höra. I vilket fall om man är osäker då också kommer man göra en provtagning innan man bestämmer om operation.  Men operation av lungan har jag hela tiden räknat med och gör fortfarande. Det förändrar bara tiden för min återhämtning och så. Men helt klart vill jag ha bort det om det är metastaser.

Idag ska jag bara njuta av beskedet och göra det fram till tisdag. Så får vi höra vad som händer då.

Vad är tid?

Imorgon är det fyra vekor sedan jag blev opererad. Tid idag är något märkligt. Dagarna går vare sig fort eller långsamt, de bara försvinner. Man säger att vi med "cancer" måste lära oss att leva i nuett. Det ska väl alla göra i och för sig. Men mycket  kretsar sig kring tiden, eller vilken dag det är. Vad proverna ska visa. Blir röntgen jobbig med sköterskor som ofta har svårt att sticka en. Kommer jag få fler behandlingar eller blir det uppehåll. Visar bilderna positivt besked. Ja, tankarna är många och visst önskar man att det varit enklare att slå dem ifrån sig, men tyvärr, så är det inte. Kan själv känna att för mycket kretsar kring dessa frågor och att man måste fokusera på att hitta annat att tänka på. Oj, vad detta blev negativt. Det var inte meningen. Fick en påminnelse idag om att det är september och den tid jag ska vandra Santiago de Campostella nästa år. Dags att börja fokusera på att röra sig och förtränga tröttheten. Den blir inte bättre av att man vilar och sover. Jag tror mer på frisk luft och motion. Det gör fortfarande, förvisso, ont när jag går men numera är det en smärta man kan stå ut med och det gör ingen skillnad om man går lite längre, det gör inte mer ont för det.

Långpromenad!

Idag har varit en bra dag. Jag har visserligen gått tillbaka med att ta de "starka" värktabletterna, men om det är det som krävs, får jag ge med mig. Vill inte gärna fortsätta med det så ja hoppas det räcker med några dagar. Och gissa om jag är glad när jag klarade av att gå både fram och tillbaka till sjukhuset. En riktig befrielse, och sämre blev det inte av att solen sken och det var 17 grader ute. Sen gick det ju inte fort, men vem bryr sig om det. Kändes ungefär som jag var Bambi på isen. För er som kört barnvagn kanske kommer ihåg känslan. Jag har tre barn med fem år mellan äldsta och yngsta så jag drog alltid på en vagn under nästan en tio års period. När vi slutade kändes det  som det var något som saknades, jag kände mig enormt bar och utlämnad den första tiden. Så kändes det idag när jag gick, vilse och övergiven. Det kommer säkert snart försinna så klart. Jag försökte koncentrera mig på vår vackra park, Pildammsparken istället och njuta av allt det vackra.

Fick kallelse till min onkolog till nästa vecka så nu antar jag att jag kommer få cellgiftsbehandling innan det blir nästa operation, men klart jag hoppas på inte, fram till jag har fått det helt klart framfört.

Märkligt!

För mig är det mycket märkligt men idag när jag vaknade var jag fortfarande lite halvtrött och lite misstänksam om hur jag skulle känna mig idag. Blev rätt glad när jag märkte att jag kunde börja plocka lite här hemma. Så jag satte igång, inte allt för hårt. Gick sen och duscha och tog Selma med mig ut för att kasta tidningar. Hon blev så glad och trodde vi skulle gå en längre stund. Jag bestämde mig för att runt kvarterett kunde vi ju gå. Efter halva rundan gick jag dubbelvikt och fick stappla mig fram till närmaste bänk. Jag svor över min egen dumhet över att ha glömt mobilen hemma. Tre bänkar fick jag stanna och sätta mig på innan jag kunde ta sats och komma hem. Sedan har jag inte kunnat stå rak men när jag skulle gå från soffan till köket för att ta ett glas vatten blev helt paff för allt onda var borta, som bortblåst. Sen går jag på toaletten och så börjar det onda komma tillbaka. Finns det en rimlig förklaring till detta, tro? Men nu ska jag lämna nya prover imorgon på sjukhuset och då måste jag fråga. Nu hoppas jag bara att jag ska klara av att gå åtminstone åt ett håll. Men det tar vi imorgon när jag vaknar. Jag har ingen tid att passa, så det är lungnt.

Så vann Spanien EM basket 2011 i Littauen. Viva Espana! Visst hejar jag på dem men även Frankrike var/är bra så lite mer motstånd trodde jag dock på.

Ok-dag!

Idag har jag inte haft någon feber. Trött är jag klart fortfrande och lite yr men skönt att slippa febern. Har inte heller haft fullt så ont i magen som jag haft de senaste dagarna även om inget annat börjat lätta. Har till och med varit hos en vännina och ätit middag. Med sittkudde och halvliggandes efteråt i soffan. Men till slut blev det för mycket. Det kändes klart jätteskönt att komma hemmifrån ett tag. Man blir lite insnöad till slut och det gillar jag inte alls.
Just nu ligger jag i min egen soffa och väntar på "minsta" barnet att komma hem från en fest. Usch, vad jobbigt att alla tre är så stora nu. Hatar klart att jag oroar mig men det är ändå det käraste jag har. Kunde tyvärr inte hämta hem honom eftersom jag nu sålt bilen men lika glad är han för då slipper han skämmas över att bli hämtad och kan åka hem med buss och  flickvännen istället.

Sökning fortsätter!

Fortfarande lite förhöjd temperatur men glädjande nog är mina värden bra. Man fortsätter dock leta efter vad febern kan bero på vilket innebär att man ska göra en odling på min urin om det kan vara anledningen. Annars får man fortsätta med annat. Men jag har tid till kirurgen på onsdag så då får jag, antar jag mera information. Har varit en tröttsam dag idag. All energi har varit som bortblåst och jag har mest vilat eller sovit. Hoppas på att detta ska föra med sig mera energi till imorgon. Har trots allt trotsat det onda och gick en promenad med Erika. Tur det finns bänkar att vila på ((tordde jag aldrig att jag skulle tycka). Vi fick i alla fall handlat det vi skulle.

Febern vill inte riktigt släppa

Nu har jag haft lite irriterande feber i några dagar runt 38-38,5, vilket inte är mycket men ändå feber. Idag var jag helt feberyr och förstod att jag kanske bör höra om det verkligen skall vara så här. Men egentligen trodde jag mest att det var överanstängning. Jag ringde en kontaktsköterska på sjukhuset som prata med min kirurg som sa att man bör kolla mina blodvärden och så. Ja, inget konstigt egentligen men enligt dem får man inte feber av överanstänging. Det spelar ingen roll vilket nu för proverna tog jag och imorgon förmiddag ringer de och berättar om allt är ok eller om jag ska in igen och träffa läkaren. Jag har annars tid till honom den 21 så jag hoppas att det inte är något annat än normalt.
Kanske var det febern kanske bara min frusenhet och jag skäms lite men idag plockade jag fram vinterjackan.! Ni må tycka jag inte är klok men jag slapp frysa när jag gick ut med Selma och det var mitt mål.

Borta är nu alla stygnen

Blev förvånad idag när jag satt och väntade på sköterskan som skulle ta bort mina stygn. Det visade sig att jag kände henne sedan tiden från cellgiftbehandlingarna på sjukhuset och som klart höll i några av mina behandlingar. En av dem som man kan prata mycket lätt med och stygnen kunde hon plocka bort relativt enkel under tiden vi småpratade. Visst gör det ont men tack vare henne kändes det ok. Sån tur man kan ha ibland. Nu är de borta och jag kan gå utan att tråden skär in och skavar och fullständigt hindra mig från att kunna gå. Visst är det inte helt smärtfritt ännu men klart mycket bättre. Vet inte om jag sa det men jag har sålt bilen som jag egentligen inte behöver men jag borde väntat två månader till för jag fick lite av en chock när jag frågade stomisköterskan om hon trodde jag kunde börja cykla snart. Hon bara skrattade och sa att det kommer dröja minst två månader till innan jag kan det. Jaha, det blir till att börja promenera överallt då. Tycker inte om att ta bussen där alla bakterier frodas som bäst. I alla fall inte när man är är lite mera immunförsvagad som jag är just nu.

Och ni som undrade hur det gick att sitta stilla så länge kan jag berätta att jag antagligen överansträngde mig. Kunde knappt stå upprätt i pausen och när jag skulle ta mig hem. I natt vaknade jag av att jag frös så jag nästan hacka tänderna. Fick gå upp och ta på mig stumpor och morgonrock och krypa ihop i sängen igen. Imorse  visade det sig såklart att jag hade feber. Men det 'är bättre med den nu. Däremot har jag fått väldigt ont i mellangärdet. Så ont att jag fick gå dubbelvikt över kundvagnen när jag och Erika handlade idag. Sitta och ligga går bra men inte stå upprätt. Men det försvinner säkert till imorgon, är nog bara en överansträngning från igår. Men så trevligt vi hade det och så bra teatern var, så jag ångrar mig absolut inte.

Klarhet kring stomin

Sådär ja, nu har jag gjort besöket hos Stomisköterskan Karin. Det funkade i alla fall och jag fick en massa hjälp. Fick konstaterat att det inte var en inflammation men att det släppt lite på höger sida och det var detts som gör så ont. Fick någon extra ring att sätta på som skall hjälpa mot det och om några veckor ska det vara läkt. Lite mer för mig att pilla med men det kan det vara värt om jag bara blir av med det onda. Fick dessutom någon extra "trasa" att rengöra området med så det inte är så rött. Glad blev ju jag. Känns alltid bättre när man vet vad det onda beror på och att det snart skall försvinna. Hon kollade även mina stygn och det såg bra ont. Imorgon ska de väck och då ska det göra mindre ont och jag kan mest troligt börja med mycket längre promenader, jiiipppiii!!!! Som jag saknar dem. Som det är nu tar det mig en halvtimme runt kvarterett och sen är jag helt färdig för det gjort så ont. Vi får väl se imorgon. Lite kinkig är jag fortfarande med att stygn och så som ska tas bort så jag får väl proppa mig ful med smärtlindring. Och på tal om smärtlindring måste det bli samma sak ikväll. Vi (vi i Leva Livet) ska gå på operagrillen och äta middag ikväll och därefter gå på genrepet av Les Miserables. Det ska klart bli jättekul men skuggas lite av hur jag vet att man blir efter att ha suttit still i flera timmar. Måste nog ta min sittring med för säkerhetens skull. Kul, kul ska det bli inte bara mat och teater utan att vi blir riktigt många "tjejer" som träffas och vi brukar ha enormt trevligt tillsammans och det ser jag fram mot.

En del frågor

Känns skönt att få komma till en stomisköterska imorgon för hur det än är så har jag massor med frågor jag vill ställa. Jag vet inte vem av dem det blir men hoppas på Kirsten som jag känner mest förtroende för men jag tror inte det går att bestämma. Var med om en del konstiga saker när jag frågade runt när jag var inlagd. Det slutade i alla fall med att jag bara helt kategoriskt informerade att hon och vi inte befann oss på samma vågläng och alltså kanske vi inte skulle fortsätta vår diskussion. Vet att det sedan var meningen att hon skulle komma in och prata med mig samma dag jag åkte hem men det blev ändrat till Kirsten i sista stund. Det var inte så att jag hade något emot henne men jag tyckte inte att vi hade samma uppfattning. Hur uttrycka detta för att man inte ska missförstå. Om man vill lära sig något och får till svar att jag inte behöver tänka på någonting för jag kan leva utan denna vetskap. Det tyckte jag var lite kortsynt. Men det är vad jag tycker. Nog om detta. Får vänta till imorgon.

Hösten kommer med stormsteg nu

Tänk snart har vi kommit till mitten av september och hösten har så gott som redan kommit för att stanna även om vi kan ha en massa fina soldagar. Men det gäller att njuta av varje dag som den är. Men regn och rusk kan få en nertryckt hur gärna man än försöker hålla modet uppe. har haft både ne bra och lite dålig dag. Var ute med Selma (vår hund) och lät henne springa fritt på fältet som hon älskar. När jag kom hem hade jag sån magont att jag var dubbel. Aldrig haft den smärtan under hela tiden, alltså var det helt nytt. Efter det har jag fått vila. Usch, inte min stil. Men Erika tog tag i allt som bara hon kan göra och städa hela lägenheten, så fint runt oss har vi och jag behöver bara tänka på tvätten. Men det får bli imorgon.

När det vänder!

Idag har varit en dag när jag kan känna att "det onda" ändå börjar vända. Har kunnat gå mycket mera och sitta riktigt bra. Även om man innerst inne helt klart vet att det kommer vända blir man ändå positivt glad när man riktigt känner att det är så. Det som mest oroar mig är att området kring stomin börjar göra ont och nästan kännas inflammerat. Har ingen lust med att få problem med det men vet inte varför eller om jag gör något fel eller så.Men det får vänta till tisdag då har jag återbesökstid till stomisköterskan och hon kommer kunna hjälpa mig. Tills dess glädjer jag mig åt att det känns bättre att röra på mig och komma ut mera. Nu har jag dessutom sålt bilen vilket gör att jag måste ut mera. Jag använder den för lite och den kostar en hel del. Visst kommer jag sakna den och ännu mera fram till att jag kan börja cykla men det ger sig säkert hur jag klarar detta. Har en del tider denna vecka som jag måste passa men då får jag gå tidigare bara helt enkelt.

Uttråkad!

Jag hatar att känna mig "sjuk". Vill inte erkänna att jag verkligen behöver några veckor på mig innan jag kan orka med. Men just den här tiden mitt emellan är jobbig. Man är vare sig eller. Man befinner sig i något tillstånd där man inte ver riktigt om man verkligen ska vila så här mycket eller om man inte borde upp och hoppa mera. Att gå en kortare promenad varje dag är ok flera gör riktigt ordentligt ont, vilket grämer mig otroligt. Vill gärna sluta med alla värktabletter men det hjälper inte att ta dem heller, det gör ont i alla fall. Detta inte sagt för att gnälla utan för att jag verkligen, verkligen önskar mig mer energi nu, jag vill orka mera, jag vill göra mera. Jag blir uttråkad av att bara vara stil, läsa och se på TV. Det är inte stimulerande tillräckligt och framför allt blir det tröttsamt efter några dagar om man inte verkligen är sjuk med feber eller så.

Tiden går fort

Tycker tiden försvunnit de här två veckorna. Känns skönt att känna så. Om en vecka är det dags att ta bort stygnen. De ska sitta kvar i tre veckor. Jag hoppas det ska kännas bättre efter det för, o vad svårt det kan vara att sitta. Känns som ett stygn skär in i mig som en kniv. Om två veckor är det återbesök hos kirurgen. Hoppas dessa två veckor går fort fram till dess. Vill så gärna slippa cellgifterna även om jag tror att jag måste få det antingen före nästa operation eller efter. Men nu är det koncentration på att återhämta mig och att gå längre och längre promenader trots allt höstrusk. Regn och blåst är inte kul kombination.

Ikväll ska jag bort. Får ta min sittring med mig, annars kommer jag inte klara av att sitta och äte. Var långe sedan nu jag kunnat vara med på möte med  Leva Livet . Dags att börja planering av Rosa Bandet 2011. Men framförallt är det roligt att bara träffas. Alla "tjejerna" är ett gäng positiva energigivande människor man alddrig kan ha tråkigt med, så det ser jag fram mot. Dessutom är det bra för mig att göra något annat och komma iväg hemifrån. Att ha trevlig är också en form av att bli bättre.

Nyheterna idag

Hörde på Nyheterna  idag om att man ska sätta in bättre åtgärder tidigare för att slippa långa sjukskrivningar. Kan själv intyga att man absolut inte mår bra av att komma ifrån det sociala i vad ett arbete kan betyda. Har under hela min sjuktid försökt hitta något att göra varje dag. Att ha ett arbete är som en identitet, alltså hemskt viktigt. Jag är glad att man ska ändra attityd mot sjukskrivningar. Hoppas absolut att jag snart skall kunna börja jobba så smått. Naturligtvis vet jag att jag först nu måste återhämta mig men att börja arbeta är som en morot och det har det varit för mig under hela tiden sedan den dagen jag fick reda på min diagnos. Att inte Försäkringskassan tänker så är för mig en gåta. Om jag inte fått operationen i Paris hade jag aldrig kunnat gå tillbaka till arbetslivet igen. Hur kan de då neka mig ersättning? För mig är det en gåta jag aldrig kommer förstå.

Fick frågan om jag tyckte de svenska sköterskorna skötte sig bättre än de franska. Kan bara säga att förutom språket var det ingen skillnad i Paris eller Malmö, en sköterska är en sköterska och de gör sitt fantastiska jobb i vilket land de än jobbar i. Vilket är skönt för oss alla.

Stomi

Nu har jag alltså en stomi (påse) på magen. Bara att lära sig använda och inte svimma när man gör det. Lite obehagligt tyckte jag det var från början. Måste vänja sig, ju snabbare desto bättre. Har verkligen fått anledning att träna i helgen när magen satt igång att arbeta på heltryck. Antagligen mina "nya" promenader sedan sjukhusvistelsen. I alla fall har jag fått en ny tid att träffa stomisköterska redan nästa vecka. Det finns klart flera modeller på påsar också att välja mellan. Jag undrade om det fanns olika färger också lite på skämt men det hade tydligen funnits även i svart men då sken det igenom kläderna för det var så mörkt.

Har också fått en tid till kirurgen om två veckor. Det gjorde mig glad för när jag lämnade sa man det skulle ta en fyra till fem veckor. Måste börja skriva ner alla frågor jag har för under min sjukhusvistelse kom jag inte på en enda att fråga när jag väl träffade låkarna. Känns bra att få reda på vad för sorts cancer jag har. Det skall provet visa om jag nu förstått det hela rätt. Det är denna bild man väntat på för att veta om jag ska få cellgiftbehandling eller om jag kan ställas i kö för lungoperation.

Jag är fortfarande rätt så matt efter alla strapatser och orkar inte vara social långa stunder men det blir bättre och bättre för var dag. Tycker det brukar vara så till en viss dag och sedan bara vänder det.

TACK!

Ber om ursäkt. Naturligtvis borde jag börjat med att Tacka igår.
Jag gör det nu:
TACK alla ni som stötta mig före, efter och under operationen. Jag är övertygad om att alla era tankar gjorde underverk för mig. Tack alla ni som skickat mail, sms eller på annat sätt hört av er. Tack alla ni besökte mig på sjukhuset, det kändes skönt att ha er runt mig (och inte som i Paris, väldigt ensamt).
Det är er gemensamma styrka som får mig att hämta alla krafter.

Liten kort uppdatering

Lite korta uppdateringar, då och då.
Som ni lärt er av mig, är de sällan något går helt felfritt. Så varför inte denna gången också. Fast det var nog värre med Parisoperationen som orsakade en ny snabboberation några dagar efter halva levern var borttagen. Vilket fall. Jag blev allergisk mot morfin. Starkase och bästa smärtlindring man få. Det kliade på hela kroppen. Det var fruktansvärt. Sedan laborerade man med andra mediciner men jag fick aldrig riktigt bra hjälp av de nya. Jag fick helt enkelt ha lite ont hela tiden. Man ville ge mig Tavegyl mot allt kliande men jag tycker man blir så konstig av det.

Har sovit hela natten och hela förmiddagen idag. Måste jag behövt. Det kommer säkert ge mig ny energi till imorgon. Man måste ge sig själv tid att läka. Men oj, vad jag tycker återhämtning är jobbigt. Man vet inte hur mycket man ska eller får pressa kroppen men samtidigt ska man inte bara ligga i sängen. Dagen efter jag kom hem tyckte jag jag hade fått krafterna tillbaka men det resulterade i feber framåt eftermiddag /kväll. Alltså var det för mycket. Lagom är bäst. Hur vet man vad lagom är?

Ännu en lyckad operation!

Operationen gick bra! Jiippii!!!! Den inte bara gick bra den gick över förväntan. Hur kan man ha sådan tur två gånger om. Jag menar, min leveroperation var det inte många som trodde  skulle gå vägen. Men det gjorde den.

Kvällen innan operation fick jag ett långt, långt svart streck draget på magen hur jag skulle bli snittad. När jag vaknade upp efter narkos och började förstå vad som hänt blev jag mäkta förvånad och var tvungen att titta flera gånger om det verkligen var sant. Allt såg så bra ut att man klarade att göra hela operationen med titthål. Visst är de fantastiska! Jag har ett litet, litet, minimärke vid naveln ett dränage (mycket litet) och såklart stomi på magen. Det gör att jag kan hämta mig snabbare. Men mentalt är jag tagen. Kroppen har lite ont men, går över. Jag är överväldigad.

Nu väntar vi på provscar som kan ta upp till två veckor. Sedan blir det kirurgmöte. Antingen får jag cellgift eller kan man gå rakt på lungoperation. Jag vet det är en bit kvar men det känns så bra.

Tyvärr är jag för trött för att berätta allt som hänt men jag lovar att komma med mer detljer kring min sjukhusvistelse. Ja g höll på för mycket här hemma igår så dagen slutade med att jag fick lite feber. Det har gett en större utmattning idag. Men jag kommer igen.