Onkologbesök idag

Det var inte mycket nytt idag jag fick reda på vid mitt onkolog besök. Men det var i alla fall kul att höra henne berätta om att man var riktigt stolta över att jag blivit opererad i Paris och ut av en världsledande leverspecialist. Det har jag aldrig tidigare fått veta att man tyckte. Det var jättespännande att få veta. Det lyste varma solstålar kring stomisköterskan också när vi pratade om vem som opererat mig i Paris (professor René Adam).  Dessutom berätta onkologen att ingen tidigare patient till henne hade varit med om denna förändring som jag varit med om. Alltså från dödssjuk till att kanske, kanske lurat cancerdöden. Just operationen och att jag svarat så otroligt bra på cellgifterna är rätt så unikt. Men det är svårare att ta till sig. Jag vet ju bara att jag slåtts för mitt liv och vet inget annat sätt än detta att göra det på. Nu kan man inte säga vad man tror om min överlvevnadstid annat än att ju längre tid det tar innan det "kanske" kommer tillbaka ju större blir mina chanser att leva länge. Och det ska jag göra. Leva till jag blir hundra eller åtminstone 95. Jag vill skämma bort "alla" mina barnbarn!!!

Nu får jag vänta till det blir tid för röntgen och därefter ska man ha konferensen igen och ta upp mig där igen. Sen blir det mest troligt så att man kontaktar Thorax i Lund och där får de säga sitt. Man är ju fortfarnade inte riktigt överens om vad det är i min lunga. Men eftersom det har förändrats, även om det är till det bättre, måste det, tycker jag, vara metastaser (två stycken pratar man om). Och då måste det bort hur litet det än är. Så ser jag det, men det är inte säkert att experterna ser det på samma sätt. Och om man tar bort dem så blir det med cellgiftsbehandling efteråt, bläää! Men nu får jag ta en sak i sänder, vilket är svårt. Jag tycker jag är nästan i mål men så är det inte helt. Det är bara tålamod, tålamod som gäller. Hur många har det när det gäller ens eget liv? Men denna sjukdom är bara en evig väntan, väntan och åter väntan. Jag vill att det ska vara gjort nuuuu!!! Jag vill kunna hämta mina krafter, börja jobba, gymma, städa, handla som vilken anna människa som helst nu på stört. Och istället känner jag mig bara trött, och orkeslös. Måste börja ställa klockan tror jag och få igång givna rutiner. Ibland sover jag till sju och ibland till tio. Tror man blir tröttare av det. Tyvärr märker jag att jag måste sova en timme varje dag också och det irriterar mig ännu mera. Vila är ok, men sova är inte ok.