Vad har så hänt?

Vill börja med att säga att det verkligen blev operation och att det har gått bra och jag har påbörjat rehabilitering och hoppas snart kunna vara så pass bra att man kan operera min vänstra lunga också. Jag är superglad, för allt har gått över min förväntan och jag känner mig oerhört stärkt och tror jag ska klara även nästa operation nu. Så kändes det inte kan jag säga när jag åkte ner hit. Freiburg i sig är läkande. Oerhört trivsamt och vacker här. Det är nästan halva healandet.

Nedan läser ni på vinst och förlust för jag har ingen stavningskontroll och är inte helt klar för att hitta alla stavfel. Det kan finnas en hel del men snälla ha överseende men en "halvsjuk" person.

Nu har det gått några dagar sedan jag sist skrev något och ska därför försöka ta igen lite. Jag börjar med att berätta om tågresan från Köpenhamn till Freiburg. En nattresa som borde vara utan några problem men såklart innehåll en del komiska momemnt. För oss som bor i Malmö är det allmänt kännt att tågen oftas går när det passar de anställda och inte oss som passagereare. Men under denna period har man redan gått ut med att på söndagen skulle det bara gå två i timmen. Orolig som man är nar man ska fortsätta med tider frågar man klart på Skånetrafiken och hoppas på ett korrekt svar. Svar fick jag men om det var så korrekt, nä, det tror jag inte det var. Men det påverkade mig inte så mycket eftersom jag åkte med ett tåg som gicvk en halvtimme innan jag behövde vara där.

Väl på tåget kom första riktiga utmaning. Att hitta sin kupé. Jag erkänner att det var många år sedan jag sist åkte i en nattvagn och då var det ett svenskt tåg och ingen dubbeldeckare. Hur jag än letade kunde jag inte finna min sovkupé. JAg hittade med mitt nummer på och jag hittade med ett ”sitt” säte men ingestans att liga på. Då gör jag som jag brukar, jag frågar personalen som envisas med att prata tyska med mig. Först tror jag hon är dansk. Men tre gånger säger hon exakt samma sak som inte är det minsta svar på min fråga, värre än en fransman som vägrar prata engelska. Fruktansvärt otrevlig. Det känns inte så bra det här. Jag går in i det 1x1 meter breda rummet och försöker bli klok på vad det är jag befinner mig i. Men mycket riktigt. Jag ser nu att man kan ta bort soffan och dra ner två sängar och förvandla allt till två bäddar och ändå få kvar ett utrymme att tvätta sig på. Inget mera. Men det räcker. 30 minuter senare kommer samma dam in somälskvärdheten själv talandes på engelska och kallar mig för dear och allt. Alla ska få två chanser, det är så sant men detta...

Hon berättar att det kommer komma på en dam i Flensburg och att hon sedan kommer stiga av vid 6-tiden på morgonen, så henne lär jag knappt märka och det gjorde jag inte heller.

Nu var det så med detta tåget att eftersom man håller på med vägarbete så kunde det bli upp till två timmar försennat och även detta hade jag kontrollerat med sjukhset att det var ok med. Så min tid för anländande i Freiburg var 11.39. Den ”vänliga” damen informerade mig att det skulle bli klockan 11. Glad blev ju jag. Hon frågar efter väckning och jag tänkte ja, vad gör man på ett tåg förrutom äter och läser? Ingenting. Jag bad henne väcka mig kl 09.00 . Då skulle jga ha lång tid på mig att duscha och äta en långfrukost med trevliga naturupplevelser utanför föstret. Jodå, hon väckte mig kl nio och gav mig en frukost mycket kärvänligt. Gissa om jag satte teet i halsen nar konduktören sedan utropar att om 10 minuter är vi i Freiburg!!! Jag hade pyjamas på mig och väskan i ett annat bagagerum. Det gick i nittio, det vill jag lova. 10 sekunder innan vi stannar är jag klar och går förbi den ”vänliga” damen som hjälper mig ner med väskan och säger ”have a nice day, dear!”. Jag tror det är så hon får krydda på sitt arbete. Det spelar ingen roll hur mycket hängslen och skärp vi än sätter på oss, det oförutsedda händer ändå.

Efter detta stärktes mitt självförtroende så pass mycket att jag trots detta vågade chansa på att gå till sjukhuset. JAg hade bara suttit stil och vet ju hur mycket stillastittande det blir. 18 grader i luften och solminbjöd verkligen till en tur. Av en händelse så jag en spårvagn med nummer fem som skulle till Robert Koch vilket stärkte min tro att jag nok kommer kunna gå rätt. Följ spåren och du kan inte ta fel.Så sant så. Det tog mig tio minuter, sen var jag framme. Fantastiskt fint sjukhus, bra personal och lika mycket överbeläggningar som vi har i Sverige.

Mitt resonemang innan jag reste hit var att inte betala extra för singelrum men däremot är det av högsta vikt att ha bästa operationsläkare vilket jag säkert har. Det kan ju tom vara trevligt att dela rum. Först fick jag ett papper där jag nästan skrev på att jag skulle betala 100 euro mer för det men hann säga till om det. Så när jag fick ett singelrum fick jag stå där skammsen och förklara att jag inte betalade för det. Svaret blev att jag var en privatgäst och då skulle jag minsann ha det så bra. Nu får vi se hur detta blir i slutändan, för jag skrev aldrig på annat än att jag ville ha specialläkare med icke singelroom. Men det kan jag lova att jag önskade att jag hade på uppvaket. Jag hamnade med en mycket trevlig tysk dam som inte pratade annat än tyska och trodde jag kom från danmark. Jag lär henne fortsätta tro det för jag var lite rädd att om jag sa en hel mening till henne skulle hon fortsätta att prata oavbrutet med mig, och det orkade jag inte. I vilket fall var det en dam som hade mycket ont och det lät hon mig få höra kronsikt hela tiden. Hon kunde ömson bara vråla ut AGUA, vilket gjorde att både jag och sköterskan trodde hon ville ha vatten första gångerna. Sedan kom det efter en lång tystnad då jag låg och läste. JAg blev så rädd att jag tappade boken och var helt klar med att när jag tittade till vänster skulle tanten stå i en full karate ställning för att bryta ner mig på golvet. När nerverna lagt sig på plats och jag vågade titta lite lite till vänster förstod jag att jag inte skulle hamna i någon karate fajt för damen återgick till att sova. Jag hörde sedan det här ordet ”agua” i alla tonlägen i alla möjliga och omöjliga tonarter att jag efter någon timme förstod att det betydde ”aj” och inget annat. När hon inte tillbringade sin tid med att skrika snarkade hon. På dagen som en ja, vem snarkar mest. Hon sov hela dagarna sen fick hon sömntabletter på kvällen och fortsatte sova. Bara det att med sömntablett snarka hon dubblet så högt, taket reste sig nästan!!!

Pga att man har vissa restriktioner med sömntabletter fick jag ingen den första natten efter op. JAg genomled en helvetes natt utan någon sömn, det kan jag lova. Svärandes över att jag glömt öronpropparna i min resväska. Vid två tiden kom jag på att man säkert var van vid dessa problem och säkert skulle kunna ge mig ett par och det stämde klar. Resten av dagen var jag i dvala men, yeah, nästa natt fick jag både sömntablett OCH öronproppar. Det tillsammans med en sjuvikt handuk tätt tryckt till örat gick det att slumra från oljudet.

Dagen därpå var jag mer en allert på att komma tillbaka till den vanliga avdelningen men döm om min förvåning när jag fick beskedet att man inte hade någon plats för mig! Jag skulle stanna kvar med den snarkande damen EN NATT TILL. Då tappade jag tyvärr fullständigt fattningen och tårarna kom. Man trodde att jag så gärna ville ha ett ensamt rum att jag blev ledsen för det. Jag höll god min för jag kan trors allt inte skylla det på damen, hon kan klart inte hjälpa att hon snarka så, det vet jag. Men däremot kan hon hjälpa att hon hela tiden skriker rakt ut. Till slut fick hon det klart för sig och sluta i alla fall med det men en mycket gestapolik tysk man såg ändå till att jag fick ett ensamt rum för sista natten på ”halvvaket” genom att erbjuda mig ”dagrummet”. Dvs det uppvak de patienter hade som bara ska stanna några timmar och det blir ju bra. Även om han tyckte det var väldigt tråkigt för min del för jag inte hade någon TV där. Det kan man ju tycka men det är ändå bara som en bilderbok för mig med lite konstiga ord jag knappt begripper. Man dubbar ju allt här, vilket inte gör det till någon höjdpunkt att se på TV precis.

Tänkte berätta om några likheter med tyska som svenska sjukhus. Ni vet vissa saker som inte får hända men händer ändå, som med överbeläggning t ex. Narkosläkaren här var en mycket trevig och sympatisk man och förklara allt som skulle hända och ske och jag berätta om mina konstigheter som han lova ha överseende med, vilket han också hade. Allt han gjorde blev perfekt. Absolut inget att klaga på förutom att han glömde föra vidare att man inte ska ge mig morfin vid annat än själva narkostillfället. Jag fick själv berätta om det igen därför att det inte kändes riktigt ok med behållaren man var på väg att stoppa in. En lite försynt fråga om det inte var morfin visade sig i allra högsta grad vara precis just det. Då tog man bort det och gav mig en injektion i port a cathen istället!!! Det var först på morgonen dagen efter när jag höll på att klia ihjäl mig som jag skämtade med dem om att jag trodde jag fortfarande fick morfin som de verkligen begrep att morfin fick inte ges i nogon storleksordning alls. Först då sluta man ge mig det och satte in annan medicin istället. Jaja, kunde ske var som helst, tror jag. Annars är personalen väldigt påpasslig och hittills har ingen ”glömt” något man sagt man ska göra. Det känns bra, för det innebär att man kan lita på deras ord och veta att man bara får vänta någon minut extra. En annan typiskt svensk sak som även händer här som jag precis fick veta att att jag förväntas inhalera fyra gånger om dagen och att det är jag själv som ska hålla koll på detta!? Hur ska jag veta om ingen säger det. Men nu vet jag för att jag fråga hur det fungerar med det.

Fick precis reda på av en av de mest sympatiska sekreterare jag träffat att Freiburg är det mest populära universitetsstäderna i Tyskland. Det kan jag förstå. Inte så stor stad med närhet till franska och österikiska alperna. Bergen som utsikt varje dag och ett behagligt klimat. Verkligen en riktigt förtjusande stad som är lätt att förälska sig i. Lika lätt att tycka om var som sagt nämnda sekreterare. Jag blev väldigt glad för hon kom in och presenterade sig och prata om ditten och datten och ville framför allt bara veta så jag blev väl behandlad, vilket jag absolut inte kunde förneka att jag blir. JAg har underbart singelrum, med förtjusande utsikt och en balkong att sitta och njuta på med en kopp te i solen. Ända jag vill ha bättre är en perfekt andning för den är det lite si och så med. Jag har alldeles glömt bort att skriva något om den. Den tog två timmar och man tog bort sex metastaser och nu ska högerlunga vara fri från alla elakheter. Jag var tredje patienten den dagen men det var ok. Jag är ju van att vara första! Jag fick den vanliga ”lugn” tabletten och så blev jag körd ner till op. Till min förvåning skulle jag upp och hoppa och sätta mig för att få instucket nålen i ryggen som jag sedan skulle få smärtstillande medel genom och har haft på mig i några dagar nu. Nålen kom på sin plats och sen var det snabb nerläggning på rygg och till min förvåning lika snabb nedräckning för insomning. Narkosläkaren säger bara ”by-the-way” tänk på något positivt. Först då förstår jag vad som händer och försöker snabbt frammana mina barn på näthinnan så inga tråkiga minnen lever vidare när jag vaknar upp och skapar dåliga vibrationer för mig. Vad jag fick för vibbar vet jag inte riktigt men jag vet jag sätter mig kapprak upp i sängen och vill gå på toaletten. Jag blir med mild våldsamhet tillbakalagd till min förtret och sätter mig upp igen och menar allvar ”-Jag måste på toaletten” säger jag lätt skärrad. Ska de nu söva mig måste jag först på toaletten det känner jag helt bestämmt. Men nu börjar jag begripa att operationen är klar och en liten söt halvnervös tysk kille vet inte riktigt hur han ska hantera engelskan med mig. Har inte så mycket mer minnen från det men jag vet att flera sedan blev engagerade och meddelade att allt gått bra och min läkare snart skulle komma till mig. Jag vill lova att jag blev lättad att det gått så bra. Nu ska jag igenom en sida till som jag vet kommer snart.