Det tog tre dagar och några extra värktabletter men nu har de värsta dammråtterna blivit utjagade i alla fall. Inte lika enkelt att dammsuga med vänster arm när man i vanliga fall är högerhänt, men det gick till slut. Inte för jag kan säga här är som det brukar vara men i alla fall. Man tager vad man haver, och jag har just nu en vänsterarm att använda. Värre skrämmer det mig med sjukhuset som jag snart undrar om vi får ha kvar här i Malmö. Snart har man ransonerat bort det helt och hållet. Den ena avdelningen efter den andra stryps och idag i tidningen kan man läsa att operationer och mediciner är två stora bitar som ska dras ner på beroende på att de är stora kostnader (ja, för utom det vanliga med personal och så). Där ligger jag illa till i båda fallen. Undrar hur mycket detta kommer påverka min (och andras) cancerbehandling? Kanske därför man inte vill operera mig här i Skåne? Men snart får jag väl inte cellgiftsbehandling heller. Måste säga att det verkligen, verkligen känns otryggt och lite mer än skrämmande nu. Som min son sa när han slet av ledbandet och får sitta ett antal timmar på akuten (inte frivilligt, det vill jag lova). Hela förloppet var komiskt och den ena visste inte vad den andra gjorde och mitt i allt detta blev det skiftbyte och ännu mer förvirrig. Marcus hamna på röntgen innan någon pratat med honom och sedan i fel väntrum eller något sådant. En läkare som konstaterar att ledbandet är av och kom tillbaka om du inte blir bättre. Nä, som basketspelare vet vi ju att detta inte räcker. Jag var i Tyskland då men fick skicka honom till hans skolas sjukgymnast med en gång. Två dagar eftervar han där. Så någon vettig fick se på det. Hon virrade på huvudet och undrade varför han gick med detta utan gips (men kryckor hade han fått köpa i alla fall). Kontentan åter igen. Tur man själv kan tänka och vet vad man ska göra eller vart man ska vända sig eller på annat sätt försöka få information. Min sons kommentar var: - Man borde inte betala på akuten för de gör ändå inget där. Och jag måste säga att jag tycker nog att han har en vädligt stor poäng här. Nu tror jag åter igen inte att detta beror på brist på kunskap utan brist på administrativ ovisshet. Mitt förslag är återinsätt sekreterarna som kan hålla reda på allt och alla till en billigare summa och låt läkare få syssla med det de skall och sjuksköterkor med det de ska. Det kommer bli besparingar i många ändar. Men vi har numera en chef här i Skåne som vill satsa på morgondagens patienter. Så vackert det låter då. Men det finns ett flertal patienter som behöver vård idag och har inte tid att vänta på morgondagen. Hur ska han behandla dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar