PET röntgen

Idag har jag gjort min första PET röntgen. Kan tyckas konstigt egentligen men man tappade väl intresset för mig när man på annan röntgen upptäckte att jag hade levermetastaser. Den egentliga anledningen vet jag inte. Detta är en gissning. Nu väntar jag spänt på resultatet som blir avgörande för min vidare behandling. Blir det operation i Malmö/Lund eller inte? Men det är klart det skall bli. Kan inte förstå att jag skulle kunna ha kroppen full av metastaser och ändå må så pass bra som jag gör. Men cancer är lurig. Den ligger latent som ett litet småspöke som hoppar fram när man minst anar det. Nu är det påsk och jag ska koncentrera mig på familjen och inte tänka så mycket på resultat.

För två år sedan innan mina barn fått reda på om min förfärliga sjukdom. När jag väntade besked och inte tillhörde vare sig onkologen eller kirurgen fick jag ett ryck att åka till Kullen med mina tre barn. Påskafton var en kanondag med vackert väder och första riktigt varma dag. Jag minns hela dagen som om den var igår. Jag missade den avtagsväg vi egetligen skulle svängt in på men resonerade som så att då promenerar vi en liten extra bit. Det blev flera timmar (kan tillägga att mina barn inte litar på mig i fortsättningen när jag säger en kort promenad). Men vi hade en av de mysigaste dagarna i mitt liv. Vi gick och gick och pratade med varandra om allt mellan himmel och jord. Som vanligt i min familj sjöng vi så klart. Det slutade med att även Marcus instämmde, smittat av stämningen. Önskar vi kunde göra flera dagar lika fina som denna. När tid och rum står still och vi bara njuter av varandras sällskap. Glömmer vardagens mödor och bara finns. Delar livets underbara närvaro med varandra. Jag glömde helt bort att jag väntade.

TACK för mitt livs bästa dag, mina barn!