Två år sedan!

För två år sedan fick jag min diagnos, ändtarmscancer. För två år sedan i april fick jag veta att jag skulle opereras och sedan skulle allt vara bra. Man skulle bara se om jag skulle få strålbehandling under en veckas tid eller inte. För två år sedan fick jag efter detta beskedet vänta i tre veckor på vad som gällde med mig. Man ville inte svara på kirurgen man ville inte svara på onkologen. Jag var i ingemansland där ingen ville svara på alla mina tusen frågor jag hade. Jag förstod inte vad de sa. Att vara 52 år och mitt i sitt liv och så får jag bara en massa mummel till svars och vänta tre tills du blir inskriven på onkologen så får du svar. Ingen tycktes förstå att jag bara väntade i dessa veckor utan att ana ens närheten till allvaret med min sjukdom. Jag menar att ha cancer är ju bara det allvarligt, men man sa att jag skulle bli opererad. Det tog flera månader innan jag begrep att man inte tänkte göra någon operation och att jag var satt på palliativ vård. Jag skulle aldrig bli bra. Jag skulle sluta mina år senast inom åtta år. Jag skulle aldrig få ont, bara bli tröttare och tröttare för att till slut somna in för gott. Jag har fortfarande inte förstått eller om man så vill accepterat att detta skulle vara mitt öde. När jag började komma tillbaka efter första omgångens behanlding med cellgift satte jag mig framför datorn och började ta tag i min situation. Jag läste allt man kunde komma åt och fram till men det visade sig nu i efterhand att det skulle ta ett bra tag innan jag hittade Kjell Brobergs blogg. För första gången på länge förstod jag att jag inte bara behövde sitta ner och ta emot allt jag blivit serverad. Jag har en rätt och en skyldighet gentemot mina barn att göra något åt min situation. När jag ser tillbaka på tiden är det två saker som bidragit till mitt sökande. Ena att läkaren bara så lätt kunde slå ifrån sig från början min trötthet. Hade hon gjort vad hon skulle hade jag säkert aldrig hunnit få metastaser i lever och lunga. Det andra att så många (dock ej min onkolog läkare) sa till mig att jag inte skulle läsa så mycket från nätet för det fanns inget gott med det. Jag är så glad att jag inte lyssnade till det rådet. Två år av sökande, förtvivlan, ovisshet, sorg och glädje. Det är ju inte bara jag som är drabbad, hela min familj påverkas lika mycket.

Var på Rm röntgen idag. Fast jag gjort det tidigare är det ändå lite läskigt att bli lagt i ett långt avlångt rör. Den låter förfärligt maskinen. Men man vänjer sig efter några minuter. Var bara besviken att man inte skruvat upp ljudet högre. Jag hade tagit med mig en av mina favorit CD. Som jag kommer ihåg det från förra gången hörde jag hela tiden musiken och kunde ändå njuta lite av den. Nu kunde jag knappt urskilja den från alla läten som maskinen hade för sig. Men fyrtio minuter går fort. Vi är ju vanna att vänta månadsvis innan något händer. Då är inte denna korta tid något i jämförelse. Väntar fortfarande på kallelse till röntgen nummer två.

TACK för att jag klarat dess två åren!