 |
| Så här såg Malmö ut i förmiddags. Nu är det snart en dm djup snö. |
Behandlingsdagar är aldrig roliga i alla fall inte första dagen. Men idag har känts extra tungt. Jag fick Avastin och vet nu att jag under alla omständigheter inte kan bli opererad inom tre veckor. Men såklart är det jul och nyår och då står det mesta still säkert även i Paris. Har haft svårt med alla känslor som både har varit besvikelse, ilska, aggressivitet och jag vet inte allt. Dessutom ska min nästa behandling vara 3-4 januari och det vet väl alla basketspelare i Sverige att dessa dagar är vigda till Lundaspelen. Då kan man inte vara någon annanstans än i Lund. Jag vill inte tillbringa dagen på sjukhuset då. Detta är första gången som det känns som ett intrång i mitt liv. Det kom som en chock att det blir då. Igår satt jag och kollade Marcus speltider. Jag tror att jag genom att få en tidig tid bara missar en av hans matcher men jag har inte missat en enda tidigare under alla de senaste tio åren så det är en konstig, annorlunda, krypande obehagskänsla som infinner sig som jag helst hade velat slippa. Jag vet att det är världsligt och inget att bry sig om i det stora hela. För mig är det fel och känns som jag beskrev och jag skall leva med det! Jag vet att det viktigaste är att jag skall få behandling men det är mitt BARN som spelar…
TACK alla snäll, goa för att ni finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar