Stora Pepparkaksbaket lett av Emelie, Erika, Marcus, Fanny och Fredrik!

Nu känns det som jag lurar mina barn, lurar min pappa, lurrar mina vänner och antagligen också mig själv. För en månad sedan fick jag veta att man beroende på mina prov skulle kunna operera mig i december eller januari. Nu har hela december i princip försvunnit och så har även personen som sa detta! Alltså fortfarande vet jag inget.

En månad av mitt liv som jag inte vet hur långt till det kan bli utan operarion. Jag vet bara att det blir kortare och kortare och jag blir mer och mer sliten och förstörd. Jag har snart tappat alla mina krafter till att över huvud taget orka slåss för överlevnad. För en månad sedan fanns krafterna. Varje dag som går blir det mindre och mindre energi i mig till att  hitta (andra) vägar.

Jag vet nu att flera länder gör denna operation och jag hade kanske redan kunnat vara opererad om jag valt ett annan ort. Nu tror jag fortfarande att proffessorn är absolut bäst men jag vet ju att det finns flera. Känns som det är meningen att jag skall kontakta ett annat sjukhus. Det är ju en möjlighet med Barcelona men som sagt krafterna börjar tryta och jag har svårare och svårare att ta initiativ. Det krävs enormt mycket för att ta fram alla fakta och möjligheter i ett annat land om man inte tidigare har viss information. Så jag hoppas ett kort tag till, sedan vet jag att jag måste finna annan lösning-

Jag är beskviken, jag känner mig lurad, jag känner att jag luras. Jag vill inte längre att mina kära och nära skall behöva utsättas för denna väntan. Det är för mycket att begära att de skall orka både detta och sina egna ”liv”. Det är enormt påfrestande för dem. Jag märker hur det för varje dag blir jobbigare och jobbigare. Det påverkar både humör och sätt att förhålla sig till allt – inte bara runt mig.

TACK mina nära och kära för att ni finns kvar med ert hopp!