Kort om mina senaste år.



måndag 6 december 2010

Ny dag, ny vecka

Gissa var denna hänger?
På mitt rum i sovrummet, inköpt av min dotter i Barcelona för ett år sedan
kanske får den snart sällskap av Zlatans  Milantröja (jag skojar, jag hejar på Bercelona
och Zlatan inte Barcelona och Milan så det kommer aldrig upp)


Ny dag, Ny vecka. Idolfinalvecka. Ja, jag följer Idol. Inte slaviskt varje vecka, men nästan, sedan sju år tillbaka. Vi börjar bli specialister här hemma (också, hihi). Förra året tippade jag Tove och Erik i final men höll på Tove sedan hennes första framträde hemma hos sig själv när Anders Bagge fann henne (jo, hon blev trea men jag tror det är henne det gått bäst för sedan dess av fjorårets bästa 10). I år håller jag på Minnah sedan första gången jag hörde henne (innan hon åkte ut men kom tillbaka). I fredags sjöng hon magiskt! Och är en stjärna av världsklass kommer säkert gå lika bra för henne som för Agnes. Det måste väl tyda på att när juryn behöver en vikarie kan jag hjälpa till, jag måste ju känna igen en idol när jag ser en! (jag skojar).
Hoppas på svar från Paris denna vecka. Det är en icke behandlingsvecka vilket brukar innebära att jag mår helt ok i slutet på veckan och kan börja med långpromenader med Selma. Då mår jag så mycket bättre när jag kan.Då tycker jag det är ingeting med cellgiftet (denna period sträker sig då fram till måndag kväll när nästa första behandling är avklarad) Det händer en hel del annars vid sidan om min sjukdom just denna vecka och då går väntetiden snabbare. På torsdag måste jag ha någon form av besked från Professorn för jag skall träffa min egen svenska läkare och vi måste ta ställning till hur min framtida behandling skall se ut. Hoppas jag kan få någon att ringa om jag inte fått svar per mail då.Det måste man ju ha förståelse för i Frankrike, men det är klart de har.
Min lilltå har inte blivit bättre, snarare tvärtom, så jag hoppas min läkare kan remitera mig till någon om det fortfarande gör ont på torsdag. Tån är numera dubbel storlek och en fjärdedel av foten är en enda stor känselbit. Vad jag än gör, går, sitter eller ligger ömmar den. Säkert som det skall för jag tror det beror på cellgiftet. Jag kan ju inte göra som man gör med idrottsskador; kyla/värme, eftersom jag inte tål kylan. Annars är detta det jag ordinerar mina egna barn när de får liknande skador.
TACK alla fina vänner för ni är just ni!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar