Nu är det snart två år sedan jag fick min första cellgiftsbehandling och min port a cath blev satt på plats. Kommer ihåg den dagen som det vore igår. Vi var mitt uppe i vår första student och hade ingen erfarenhet av hur något skulle gå till. Nu är vi snart inne på andra studenten och jag står kvar och stampar på samma ställe med kirurgerna här i Malmö - tillbaka på ruta ett. Det som mest ändrat sig under dessa två år med mig är att mitt humör är inte ofta på topp, neutralt möjligen men sällan på topp. Min krpp är sliten och känns ibland som en gammal 80-årings. Men fortfarande kämpar jag, kämpar för att få bli friskförklarad. Kämpar för att man ska ta bort tumörena i min kropp. Är detta verkligen rätt. Ska vi som patienter verkligen behöva hålla på i flera år för att slåss för att få den behandling vi förtjänar. Den man alltid trodde att den bara fanns för oss när vi blir sjuka. Så är det inte. Inget är självklar längre. Vi ska vara glada när vi stöter på en läkare som tar sig tiden att lyssna på oss och verklgen höra vad vi säger. Jag är less på att få slåss för mitt liv och för det jag lärt mig inom cancerfrågor.
Verkligheten är en annan. Vi måste själva vara starka och slåss för det vi tror på. Om tre år tar min minsta studenten och jag ber innerligt om att jag kan vara med. Att jag får stå vid hans sida och fira hans dag. Och att alla mina slagsmål mot cancern, sjukvården och cellgifter är förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar